Citat:
Ursprungligen postat av
Jagaresamlaren
Det låter som någonting ur Buddhismen och Daoismen om jag förstår det rätt, att bete sig mer som barn.
Vad tror ni de menar här?
Jag är uppväxt i en ateistisk familj. Det fanns ingen tro i mitt hem. Dock när min farmor kom på besök så bad hon alltid en bön med mig vid sängdags. "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer, lyckan kommer lyckan går, den Gud älskar lyckan får"
Det väckte min barnatro. Jag kunde inte läsa, fick ingen undervisning om Gud eller Jesus av någon annan människa, men jag började tro. Det var en egoistisk tro, en hämningslös, villkorslös men samtidigt bergfast tro i oförstånd.
Jag började be, min önskan var att få en häst, ja det var egoistiskt och barnsligt, men jag trodde stenhårt på att Gud skulle uppfylla min önskan. Vilket han faktiskt gjorde några år senare, men inte på det sätt jag hade tänkt mig.
Hur som, så tror jag att det är denna oskyldiga, något egensinniga, tro och övertygelse om att vara hörd som Jesus avser här.