Citat:
Första förslaget baserat på trådstartarens preferenser torde vara Giorgio de Chirico.
Han är förvisso dock känd som målaren som aldrig peakade, det var nära, men han fick aldrig till dom där riktigt starka brännarna innan han dog - dock var han en förebild för flera målare som kom att bli större namn än han själv. Yves Tanguy som nämndes längre upp i tråden sägs ha bestämt sig för att börja måla efter att ha sett en av Giorgios målningar, t ex.
Han är förvisso dock känd som målaren som aldrig peakade, det var nära, men han fick aldrig till dom där riktigt starka brännarna innan han dog - dock var han en förebild för flera målare som kom att bli större namn än han själv. Yves Tanguy som nämndes längre upp i tråden sägs ha bestämt sig för att börja måla efter att ha sett en av Giorgios målningar, t ex.
Hans bilder är fantastiska. Finns flera mästerverk. Han hör definitivt hemma i den absoluta toppen av surrealisterna - fast han snarare var en föregångare till dem med sin "metafysiska skola". Han var även mycket förändringsbenägen och skapade senare även en slags förlaga till popkonsten.
Surrealismen utvecklade sig snabbt till ett kotteri av vänsterpolitiska aktivister och blev en väldigt doktrinär och förutsägbar "stil" - ofta med putslustiga inslag (Magritte). Halmstadsgruppen i backspegeln är inte mycket att hänga i julgranen, exempelvis.
Både litteraturen och konsten tog även en mörk, ockult och sadomasochistisk vändning i stil och motiv. Mutilerade och döda kvinnokroppar kom att bli ett favoritmotiv för flera surrealister. Det får man sannolikt tillskriva deras programmatiska marxism och ateism. Många av de interna stridigheterna bland surrealisterna handlade om bisarra marxistiska stötestenar - typ om man skulle vara Sovjet trogna eller om Stalin skulle betraktas som en nationalistisk protoborgerlig avfälling.
En senare psykedelisk konstnär som är rätt surrealistisk är Mark Klarwein. han gjorde många skivomslag i slutet på 60-talet.
