Citat:
Ursprungligen postat av
ccnut
Emma Ribom blev bra i år, Ebba bäst och Linn Svahn distansare. Anger och Poromaa. Vänta bara tills Falun! Plocka bort tio nedan för varje individuellt lopp.
Ebba Andersson 97
Frida Karlsson 99
Jonna Sundling 94
Linn Svahn 99
Maja Dahlqvist 94
Emma Ribom 97
Johanna Hagström 98
Anna Dyvik 94
Moa Lundgren 98
Moa Ilar 97
Märta Rosenberg 02
Moa Hansson 01
Louise Lindström 00
Ida Dahl 96
Jenny Larsson 96
Linn Sömskar 89
Lovisa Modig 93
Sofia Henriksson 94
Elina Rönnlund 96
Jenny Solin 96
Ingrid Hallqvist 97
Lisa Ingesson 02
(Lisa Eriksson 03
Tove Ericsson 03
Elin Näslund 04
Erica Lavén 04)
Det finns ju noll kontext här. Du menar att Hallquist, Jenny Larsson (!), Solin och Modig ska vara med och prägla, ja nånting öht de kommande åren?
Ribom har gått framåt ja. Men sen då? Lundgren är sämre än för 5 år sen (men för all del bra att vinna scan cup), Dyvik blir lite sämre för varje år, Ilar gått tillbaka, Hansson och Lindström haft problem och inte tagit kliv Rönnlund positivt uppsving igen men absolut ingen ny bekräftad nivå (än) och Henriksson går naturligtvis inte att tro på som betydande faktor med alla sina avbrott i träningen.
Jag ser det iaf inte som du gör. Jag ser hur Norge kommer på bred front även på damsidan på alla nivåer. Det är bara att se på dagens breddnorskor i kollen och totalen i scancup. Vi har sex damer T30 och hälften av dem är egentligen World Cup-åkare. Gå tillbaka år för år och man ser hur vi har tappat. Trenden går mot hur det ser ut på herrsidan, inte tvärtom.
Och den här övervikten får mig att ställa mig frågande till träningskulturen och kunskapen kring konditionsträning i Sverige. Vi har sedan länge hamnat på efterkälken och de exceptionella talanger som ibland dyker upp är snarare frukten av att de är just exceptionella än systemet i sig, tror jag. Tyvärr har vi knappt några journalister som intresserar sig för de frågorna, eller kan något själv, så på den punkten blir det mest gissningslek. Men det finns vissa uttalanden genom åren som indikerar att kunskapen brister här och var.
Men även om jag har fel så vinner ingen på den tillbakalutande attityd där man hoppas att allt "löser sig" som du uppvisar här iaf. Men riktigt så passivt tror jag inte man jobbar på skidförbundet. Och det finns fler aspekter. Naturligtvis att det finns betydligt fler som satsar på skidor i Norge, men det har jag tagit höjd för när jag bedömer situationen. Också att en hyfsad talang i Norge utanför landslaget generellt har mycket bättre möjligheter än motsvarande svensk. Men det är också såna här saker som göder varandra och det har ju trots allt utvecklats i Sverige också med elitcentrum. Men hur funkar det i praktiken, finns det t.ex lika drivna tränare och kunskap som skidlöpare att tillgå på dessa platser eller öser man bara?
Situationen är iaf så tydlig att man bör göra någon form av utredning kring det. Antingen kommer man fram till att något är fel i grunden, lite eller mycket, eller så är det bara
otur med generationerna och det löser sig. Men hellre att vara proaktiv och komma fram till att allt flyter på, vilket i sig är en vinning, istället för att låta förfallet blomma ut helt och sedan försöka agera.
Och kommer man fram till att stora förändringar behöver ske kanske det är dags att visa lite ödmjukhet inför Norges fenomenala uppsving i
all konditionsidrott, från en redan bra nivå, till otroliga nivåer sistlidna åren och hämta inspiration därifrån igen. Det finns fler än Ole Morten Iversen, som ju inte ens verkar poppis i hemlandet.