Jag vet att detta inlägg kommer att väcka ateisters hånfullhet och raljeranden, och det är jag beredd på.
Jag levde flera år i alkoholmissbruk, har idag varit nykter i ganska exakt 3 år och 8 månader.
Jag har ofta fått höra av ateister främst att människan är endast sin kropp och inget mer. Att alla våra känslor och upplevelser endast är ett resultat av kemi och att den fysiska världen är den enda som existerar.
När jag blev nykter hände något mycket märkligt, och ni får tro eller misstro det som ni behagar. Jag kände plötsligt inte tyngden av min kropp. Jag kände mig som ett vandrande spöke mer eller mindre och kroppen kändes mest som ett lätt bihang som bara följde med.
När jag ställde mig på vågen fanns kilona där, men jag kände det som att jag vägde högst 10kg, trots att vågen visade 125.
Hur jag än ansträngde mig för att känna mig "kroppslig" eller i min kropp, så var det som att mitt väsen protesterade mot det.
Varken läkare eller de på psykiatrin har kunnat förklara eller förstå vad det var jag drabbades av, vilket visar att det måste vara ett mycket ovanligt "fenomen". I runt 2 år var jag ute varje dag och gick i rask takt, flera kilometer, för att jag upplevde att det gjorde att jag kände av min kroppstyngd mer.
Det har blivit bättre nu, och jag känner min kroppstyngd desto mer. Men länge kändes det som att något annat än kroppen styrde mig, själen eller anden eller vad det nu kan vara. Jag ser på forumet och på andra forum där icke-troende och ateister är aktiva, att de ofta anser att kroppen är det enda människan är och inget mer, vissa förnekar även att människan ens har en själ.
Det jag skulle vilja ha klarhet i, är om andra här har upplevt en känsla av att vara tyngdlös, eller om ni på något sätt kan relatera till det, via någon bekant t.ex. som upplevt samma sak, och vad det eventuellt kan vara för psykiska mekanismer som ligger bakom en sådan upplevelse.
Vissa har frågat om det inte känns som en lättnad att känna sig så lätt. Ur ett perspektiv kan man ju tycka det, men som man känner man sig hemskt omanlig och utan pondus när man känner sig så lätt.
Jag har varit mer eller mindre troende i hela mitt liv, förutom i perioder när jag känt att jag bara haft motgångar. Min tro är inte dogmatisk (alltså inte bokstavstroende kristen) utan en blandning av lite olika influenser, kanske främst från kristendom, men även en del New Age. Jag har tagit till mig av det som känts vettigast, från olika håll. Samtidigt som jag är mycket intresserad av vetenskap och är mycket för att vilja förklara saker logiskt och rationellt. Men detta kan jag inte finna någon förklaring till, och ingen annan i min omgivning som jag berättat detta för. För dem är det helt främmande, även om de i vissa perioder i sina liv har känt sig lite lättare och mer smidiga.
Jag vet att detta inlägg kommer att väcka anstöt hos folk som är övertygade om att människan endast är sin kropp och inget mer. Men skulle ändå gärna vilja ha lite infallsvinklar och åsikter om det.
Jag levde flera år i alkoholmissbruk, har idag varit nykter i ganska exakt 3 år och 8 månader.
Jag har ofta fått höra av ateister främst att människan är endast sin kropp och inget mer. Att alla våra känslor och upplevelser endast är ett resultat av kemi och att den fysiska världen är den enda som existerar.
När jag blev nykter hände något mycket märkligt, och ni får tro eller misstro det som ni behagar. Jag kände plötsligt inte tyngden av min kropp. Jag kände mig som ett vandrande spöke mer eller mindre och kroppen kändes mest som ett lätt bihang som bara följde med.
När jag ställde mig på vågen fanns kilona där, men jag kände det som att jag vägde högst 10kg, trots att vågen visade 125.
Hur jag än ansträngde mig för att känna mig "kroppslig" eller i min kropp, så var det som att mitt väsen protesterade mot det.
Varken läkare eller de på psykiatrin har kunnat förklara eller förstå vad det var jag drabbades av, vilket visar att det måste vara ett mycket ovanligt "fenomen". I runt 2 år var jag ute varje dag och gick i rask takt, flera kilometer, för att jag upplevde att det gjorde att jag kände av min kroppstyngd mer.
Det har blivit bättre nu, och jag känner min kroppstyngd desto mer. Men länge kändes det som att något annat än kroppen styrde mig, själen eller anden eller vad det nu kan vara. Jag ser på forumet och på andra forum där icke-troende och ateister är aktiva, att de ofta anser att kroppen är det enda människan är och inget mer, vissa förnekar även att människan ens har en själ.
Det jag skulle vilja ha klarhet i, är om andra här har upplevt en känsla av att vara tyngdlös, eller om ni på något sätt kan relatera till det, via någon bekant t.ex. som upplevt samma sak, och vad det eventuellt kan vara för psykiska mekanismer som ligger bakom en sådan upplevelse.
Vissa har frågat om det inte känns som en lättnad att känna sig så lätt. Ur ett perspektiv kan man ju tycka det, men som man känner man sig hemskt omanlig och utan pondus när man känner sig så lätt.
Jag har varit mer eller mindre troende i hela mitt liv, förutom i perioder när jag känt att jag bara haft motgångar. Min tro är inte dogmatisk (alltså inte bokstavstroende kristen) utan en blandning av lite olika influenser, kanske främst från kristendom, men även en del New Age. Jag har tagit till mig av det som känts vettigast, från olika håll. Samtidigt som jag är mycket intresserad av vetenskap och är mycket för att vilja förklara saker logiskt och rationellt. Men detta kan jag inte finna någon förklaring till, och ingen annan i min omgivning som jag berättat detta för. För dem är det helt främmande, även om de i vissa perioder i sina liv har känt sig lite lättare och mer smidiga.
Jag vet att detta inlägg kommer att väcka anstöt hos folk som är övertygade om att människan endast är sin kropp och inget mer. Men skulle ändå gärna vilja ha lite infallsvinklar och åsikter om det.
