Vill* inte dö, men går det att leva så här

Han kanske börjar bli bättre och har börjat träna som sjutton

365 dagar

Det är drygt 5 månader sen vår Olycksfågel senast var här hos oss och det har gått ett helt år sen starten på tråden, ett år som för mig har gått extremt snabbt.

Den där tisdagen i februari 2023 vid lunch bet stenhårt när jag såg trådstarten i löpet och jag kommer ihåg att jag läste den i flera dagar innan jag skapade ett nytt konto som Calvinol.

Brukar försöka läsa tråden från start innan jag skriver trots att det extremt känslosamt, får alltid en klump i halsen och efter drygt tjugo år på FB är det den här tråden som påverkat mig mest.

Tänker ofta hur Fågel har det, ifall han finns kvar, tänker ständigt på hans barn som ville somna tillsammans med honom genom mobilen förra våren.

Hans ord i september om att han ville berätta så mycket, men var för sjuk, meningen bränner fortfarande extremt hårt.

Tråden blir ett minne som de kanske kommer att läsa i framtiden om världens bästa pappa som lyckades få kontakt med oss andra från sitt "fängelse" över internet, våndan som han känt över att inte kunna skydda sina barn.

Hans ord om ensamhet och smärta ger mig ständigt tårar i ögonen och jag undrar hur många fler i världen som är i samma situation som vi inte känner till.

Med åldern kommer visheten, en vishet där empati får ett friare spelrum trots att jag kanske vittrar bort.

Samtidigt har min tolerans för egoistiska och självupptagna människor försvunnit nästan helt och det är nog tur att jag är utpräglat solitär som person för det råder ingen brist på egoism.

Hoppas varje dag att det ska komma en uppdatering från Fågel om att det har vänt så det kommer in lite lycka i hans liv.

Återigen fridens Fågel 🕊️

Calvinol

Calvinol, vår Olycksfågel finns även i mina tankar.
Hoppet om ett livstecken lever kvar, men om jag ska vara realistisk, så har nog fågeln flugit vidare och slipper sina krämpor.

Att uppskatta det lilla, en envis mygga, maskrosor som tränger upp genom asfalt.

Ta vara på livet, ringa det där samtalet man skjutit upp, lägga bort mobilen, dra ur bredbandet och fånga dagen. Krama barnen och gamla mamma.

Jag önskar så att Olycksfågelns barn får veta hur hen fick oss att våga öppna upp slutna rum, att se och känna en sån ödmjukhet inför livet, kärlek, hopp och förtvivlan.

Livet är skört, hatten av för dig, Olycksfågel

Mumsbulle,

Vår Olycksfågel kommer aldrig försvinna i mina tankar.

Min stora skräck är att vår OlycksFågel har tappat all möjlighet till kommunikation och fortfarande lever kvar med hans sista ord om smärta, oro och ensamhet och den skräcken skär som eld i mig.

Dina ord om att vara realistisk med att han antagligen har svävat vidare och fått frid har jag burit tyst i mina inre salar under en längre tid och det är nog bara en gammal mans skumma känslor som kämpat emot, frändskapet till Fågel som jag nämnt tidigare.

Hoppet finns hos mig också om ett livstecken och vi lyckades tillsammans förra våren att ge honom nya karaktärer om oss i hans inre och vårt svammel om hattar gav i alla fall honom några dagar och kanske veckor att skratta och tänka på något annat än ensamhet, oro och värk.

Hans få inlägg förra sommaren där han kände stor tacksamhet att vi skrev i tråden visar att bara en liten mening eller ord kan betyda otroligt mycket.



Samma sak med händelsen med tvättmaskinen full med vetemjöl som kostade mig till dags datum min tidigare karriär, men hans inlägg att det fick honom att skratta så att han fick ont i ryggen kommer att vara mitt livs finaste minne med Fågel så priset jag fått betala är lågt, patetiskt kanske, jag skäms inte att känna så.

Hans barn kommer att veta en dag vad olycksfågel gjorde för oss, med oss, tillsammans med oss för han var en del av oss och är det fortfarande, det är jag säker på.

Tänker också ofta på Mentalstyrka, hoppas att du orkar kämpa på trots den här hemska delen i tråden och att det finns behandlingar för dig också snart och att du kan lyssna på lite naturljud och regn som slår mot fönstret tillsammans med älgvandringen.




En dag kommer jag träffa Fågel när han sitter i stolen på sandstranden med stråhatt och ölflaskan i ena handen, badbollen i andra, melodramiskt ja, men med broderskap och systerskap kommer man långt, om det sker i den här världen vet jag inte.

Vilka fler som vill hänga på med sina hattar på den stranden bestämmer inte jag.

Jag älskar livet tack vare att jag lever på övertid och delar mer än gärna med mig av tiden på att tänka på Fågel och skriva av mina tankar.


Sväva i frid utan värk och smärta Fågel så ses vi en dag igen 🕊️

Calvinol