Vill* inte dö, men går det att leva så här

Jag behöver inte pushas till att ta livetavmig. Det är jag nära att göra varje dag ändå. Behöver bara lite mänsklig kontakt och kanske några kloka ord.

Jag har inte möjlighet att träffa psykolog pga. min situation.

Jag har tappat nästan alla* funktioner i en allvarlig olycka.Hjärnan är väldigt illa. Jag kan inte prata, mer än några ord* ibland. Kan inte* gå eller stå mer än* till toan som står bredvid min sänng. Det är* enda fysiska jag klarar om dagarna eftersom det tar all kraft. Men det är
viktigt att jag fortsätter göra det för att behålla den lilla rörlighet jag har.
Jag kan bara äta några måltider själv, resten äter jag med sugrör. Jag har bara funktion i en arm, fast bara väldigt lite. Skriver detta är jättesvårt.

Människor klär på och av mig, duschar och smörjer mig. Borstar tänder och hår.

Min hörsel är skadad. Alla ljud blir som tortyr och jag kan inte se på tv eller /ljudböcker.
Jag har också massa smärtor dygnet runt och äter mer mediciner än en sjuk 100 åring.
Kan inte heller träffa mina anhöriga mer än ibland eftersom* skadan triggar enorm utmattning.

. Prognosen är inte god. Det finns en liten chans att jag förbättras med tiden men inga garantier.
En stor del vill bara avsluta allt och* bli fri från det här helvetet. Och att vara beroende av andra. Men jag är gift och har barn. Dom bor i närheten men vi kan inte träffas ofta alls. Barnen är för små för att fatta hur jättedåligt jag mår (under 10 år)och att jag överväger självmord. Men jag kan ju inte vara med dom alls mycket, och inte hjälpa dem med nåt.

Hur kan jag stå ut att inte finnas dä för dom? Nu när barnen ändå inte har mig där, varför ska jag ens leva?

Jag älskar livet. Jag har inte levt klart mitt liv. Jag vill ju se* barnen växa upp. Men jag står inte ut.
Det känns onaturligt att avsluta livet när jag är helt klar i huvudet. Men samtidigt mår* jag så otroligt dåligt, både mentalt och fysiskt. Det är en jättesvår paradox.

Kollar jag på allt utifrån så ser det ju bara tragiskt ut och helt hopplöst. Men jag har en stark vilja att leva, Jag mår också jättedåligt mentalt efter olyckan och har fått massa mardrömmar.
Kan man på nåt sätt hitta mening i ett sånhär liv? Iså fall hur?
På kvällarna får jag ofta panikångest och dödsångest blandat, även självmordstankar. Skulle gärna ringa självmordslinje eller stödlinje men kan ju inte prata eller chatta.

Om jag får svar på detta inlägg så kan ni ha tänka med att jag inte kan svara snabbt.* Ursäkta stavfel och annat. Kanske inte orkar logga in på länge

Problemet är väl egentligen att jag är samma människa* som innan olyckan. Jag känner fortfarande sug efter träning, simma, spaarka boll åka båt och arbeta. Minnet är* intakt. Ja det är väl det som gör att jag ofta hejdar mig när jag tänker på självmord, det känns onaturligt när jag är så frisk i huvudet.

Jag känner mig så ensam. Jag antar att jag säkert tar livet av mig tillslut om det inte blir bättre.

Kanske har ni inga goda råd, men kanske kloka ord. Det skulle jag bli glad för
Ta hand om era och livet

Jag vill ibte berätta om olyckan eftersom det kan avslöja vem jag är

Psykologi --> Psykisk hälsa

/Moderator

Fel läge att ta livet av sig nu. Härda ut det här året.

Styrka kommer inifrån iaf enligt mitt sätt att tänka

Läst igenom din text och finner mycket styrka i den men samtidigt mycket lidande

Tacksamhet inför det man har och inte det man har förlorat kanske 🤔

Kan omöjligt sätta mig in i din situation men blev starkt berörd av din text

Önskar dig all lycka

Vet inte var i förhållande till olyckan du befinner dig i din rehabilitering, men hjälp finns definitivt att få! Jag tror du behöver vara tydlig mot de som vårdar dig hur du mår, och låta dem hitta lösningar.

Här och nu handlar det om att sätta ena foten framför den andra och ta dagen en minut i taget framåt.

Förhoppningsvis blir allt lite lättare med tiden och i takt med att du mår lite bättre.

Rehabilitering kommer hjälpa dig att fokusera på vad som är viktigast för stunden. Små myrsteg kan ta dig långt på sikt. Du vill definitivt inte försaka den chansen.

Du har fru och barn som jag antar du älskar över allt annat. Försök hitta saker ni kan göra tillsammans, om än bara för korta stunder. Var bara med din fru ibland och vice versa.

Sätt upp små delmål eller punkter som du tror dig kunna nå inom en viss tidsperiod. Bli inte för besviken om det blir bakslag, du kanske hittar andra strategier.

Du gillar träning och där finns en chans till förbättring, du har barn. Bara en liten förbättring kanske gör att du orkar träffa dem. En lite större kanske att ni kan göra saker tillsammans. Så länge du man prata och kommunicera så kan du hjälpa dina barn genom livet. Det borde räcka för att kämpa vidare.

Vilken otroligt gripande berättelse, berör mig på djupet! Det måste vara svårt att tvingas vara utan dina nära och kära. Förstår att du har självmordstankar, inte så konstigt i din situation. Du måste ha en drivkraft för att slå bort detta. Det finns trots allt hopp att du kan bli bättre! Sikta in dig på den tanken stenhårt, bara en liten förbättring kanske kan få din livskvalitet att höjas kraftigt.

Du måste ha nån professionell medmänniska att prata med och bolla dina tankar. Vet att svenska kyrkan har diakoner som åker hem till folk som har olika former av kriser. Det är inte kopplat till religion och man behöver absolut inte vara troende. Det kanske vore en början?

Starkt och modigt av dig att skriva på Flashback, hoppas att du finner någon styrka i svaren som kommer.

Det är verkligen inte mycket du kan göra, men skriva verkar du kunna. Du kanske ska skriva mer? Det kan vara ett sätt att både kommunicera med omvärlden (typ skriva brev till nära och kära) och även ett sätt att sysselsätta hjärnan med och få utlopp för alla tankar. För det blir nog mycket tankar om allt möjligt när det enda man kan göra är att ligga och tänka.

Eftersom du gillar att träna kan du kanske göra miniatyrträningspass om rehabiliteringen tillåter?

Göra träningsscheman som typ vicka 10 ggr på tummen, 10 på nästa finger osv. Kanske samma med ögon, mun, käke, allt du har rörlighet i.

Göra det varje dag, sen öka antalet.

Tror också på radical acceptance, 100% acceptera hur allt är nu och därifrån blicka framåt.

Den här texten borde du ha skrivit till din sjuksköterska så den kan förmedla kontakten vidare till nödvändiga instanser.
Hur länge sedan var det olyckan inträffa? du behöver inte vara precis men 2, 5, 7år sedan? Med tanke på barnens ålder så gissar jag att du är 30-40 år? Inträffa olyckan för mindre än ett år sedan och du är i åldersspannet jag gissar så finns det goda chanser att få en drägligare tillvaro.
Om du väljer att ta fighten eller inte kan du bara välja själv. Det du beskriver är min värsta mardröm. Men jag har med egna ögon sett hur personer rehabiliterats och blivit långt mycket bättre än vad läkarna först förutspådde. Hjärnans plasticitet efter olyckor är enorm om man får rätt vård.

Gå inte att Dma dig, kan lägga till dig på whatsapp eller liknande om du vill ha nån att prata av dig med, lyssnar gärna.