Nattsvart läsning för det svenska folket i Sverige

Trådar sammanfogade.
/MOD

=
Är svensken det enda folket som har begått folksjälvmord genom hjärntvätt?
De vänsterextrema konspirationerna vann.
Hämnd är det enda som finns kvar.

=
En del av texten.

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den första.

Den polske juden David Schwarz (1928 – 2008) satt under andra världskriget i flera koncentrationsläger. 1950 kom han från en sanatorievistelse i Italien till Sverige. Efter att ha tillfrisknat från både tyfus och tuberkulos började han studera sociologi vid Stockholms universitet. Den 21 oktober 1964 skrev han en artikel i Dagens Nyheter, där han påpekade att antalet utlänningar som kom till Sverige ökade snabbt. Han ansåg det viktigt att dessa invandrare fick behålla sina kulturella särarter och att Sverige, med hans ord, blev en ”flerkulturnation”. Detta var upptakten till en serie DN-artiklar, som kom att inspirera till debatt också i andra tidningar.

Åren 1964 – 68 drog David Schwarz igång hela tolv tidningsdebatter kring invandrarfrågan, vilket är synnerligen anmärkningsvärt med tanke på att ingen annan person initierade mer än en debatt i samma fråga.

För att få politiskt gehör gick David Schwarz med i det socialdemokratiska partiet. Där mötte han ett visst motstånd. Den tilltagande invandringen reste frågan om det inte var nödvändigt med restriktioner. Fokus i diskussionen låg på om invandringen var bra för Sverige eller inte. För många socialdemokrater var det en främmande tanke att man skulle vara något annat än svensk i Sverige och för dem var det självklart att politiken skulle vara inriktad på assimilation. Omsorgen om invandrarna och deras anpassning, som ju var David Schwarz hjärtefråga, var perifer. Blev inte första generationens invandrare svenskar, så blev ändå deras barn och barnbarn det.

Men David Schwarz mötte inte bara motstånd. Han fick också gehör hos ledande socialdemokratiska politiker, framför allt Olof Palme, som ju hade en flerspråkig uppväxt och rent allmänt var internationellt inriktad.

När det gällde att driva frågan om mångkultur var det, vilket kanske inte förvånar, främst företrädare för olika minoriteter som gjorde sig hörda. David Schwarz fick draghjälp av socialarbetaren Inga Gottfarb som var aktiv i judiska frågor, inte minst när det gällde staten Israel. Hon skrev i DN en vecka efter David Schwarz inledande upprop:

Målet bör, som David Schwarz påpekar, vara att invandrarna ska kunna förbli sina traditioner trogna. Vi ska inte assimilera dem, men hjälpa dem med anpassningen till svenska förhållanden, så att de blir ”annorlunda svenskar”. Vi har plats för och behov av olika grupper i vårt land. De ger vårt liv nytt innehåll.

För Sverige, som verkade befinna sig i en evig högkonjunktur och som gärna ville framstå som en mönsternation för omvärlden, var mångkultur ingen särskilt viktig fråga. Varför skulle man inte stödja invandrarna i deras önskan att få vara ”lite annorlunda”? Det hade landet råd med och det skulle antagligen vitalisera det etniskt sett mycket homogena Sverige.

När Olof Palme 1965 höll nyårstalet i radion bröt han traditionen att rikta sig till svenskar utomlands. Han riktade sig till främlingar i Sverige och passade på att slå ett slag för internationalism. Bland annat sa han att immigranterna inte skulle tvingas att bli precis som svenskarna, eftersom de alltid skulle förbli annorlunda. Immigranterna skulle kunna bli ”annorlunda svenskar”. Därmed plockade han upp Inga Gottfarbs uttryck.

Andra inlägg som stödde David Schwarz önskan om en pluralistisk politik skrevs av italienaren och katoliken Amadeo Cattino, estländaren Voldemar Kiviaed, polskfödde Lukasz Winiarski och svenskesten Sven Alur Reinans. Framträdande svenskar som stödde kulturpluralismen var Olle Wästberg och Tomas Hammarberg, som skrev tillsammans. Olof Palmes talskrivare Olle Svenning skrev ihop med David Schwarz.

Från 1965 och framåt använde David Schwarz omväxlande uttrycken ”det mångkulturella” och ”det flerkulturella” samhället. 1967 kan man säga att han vunnit över forskarna och experterna på sin sida. Det fanns inte längre några betydande opinionsbildare som öppet förespråkade att Sveriges relation till invandrare skulle vara inriktad på assimilation.

Fyra års debatterande ledde fram till ett riksdagsbeslut 1968, där det slogs fast att invandrare ska kunna leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen. Det framhölls också att invandrarna borde ges möjlighet att hålla kontakt med hemlandets språk och kultur. Samma år tillsatte regeringen den så kallade Invandrarutredningen. Den fick i uppdrag dels att kartlägga de problem som invandrare mötte i Sverige, men också att redovisa åtgärder för att främja invandrarnas integrering i samhället.

Till detta kan man lägga att många svenskar hade läst Vilhelm Mobergs stora migrationsepos, där en av volymerna som bekant heter just Invandrarna. Det betydde att det inte var så värst länge sedan många svenskar själva hade varit invandrare i ett annat land. Det fanns en fläkt av handlingskraft och ny start i livet över begreppet invandrare.

Det ovänliga och avståndsmarkerande begreppet ”utlänning” ersattes med en mer bejakande definition. Invandrare hade en bättre klang än utlänning, därför att det ännu var liktydigt med arbetskraftsinvandrare. En ny utlänningslag antogs och 1969 ersattes Statens utlänningskommission med Statens invandrarverk. LO ville också vara med och antog 1967 ett radikalt invandringspolitiskt program, där det föreslogs en rad reformer som skulle ge invandrarna stor religiös, kulturell och annan frihet. Alla organisationer var ivriga att dra sitt strå till stacken.

Hos förespråkarna för kulturpluralism, mångkultur eller flerkultur hade begreppet mångkultur ännu inte riktigt fått fäste men deras förvissning om hur framtiden skulle te sig var stor. Hos dem fanns en näst intill fatalistisk syn på framtiden. Immigrationen skulle bara accelerera och Sverige skulle inte klara att behålla sin etniska och kulturella homogenitet. Kulturpluralismen var framtiden, medan assimilationsivrarna tillhörde gårdagen. David Schwarz förutspådde att Sverige i mitten av 1980-talet skulle ha ett par miljoner invandrare. Han tänkte sig att av dem skulle omkring en halv miljon vara katoliker medan muslimerna skulle utgöra ungefär 100.000. Frånsett att relationen mellan muslimer och katoliker snarare blev den omvända, så gissade han inte alldeles galet. Schwarz ansåg att detta var en invandring som Sverige av olika skäl inte skulle kunna stoppa eller ens begränsa. Vilka dessa skäl var, angav han emellertid inte.

Hur förhöll sig de politiska partierna till ”kulturpluralismen”? Lite oväntat var högerpartiet under Gunnar Heckschers ledning tidigt aktivt och stödde 1968 det första politiska programmet, som förespråkade långt gående stöd till Sveriges etniska minoriteter. Förklaringen är att många i den svenskestniska diasporan hade starka band till högerpartiet.

Socialdemokraterna var kluvna, men David Schwarz hade Olof Palmes stöd. 1967, på Israels nationaldag, höll Palme ett tal på Stockholms judiska center där han lyfte fram David Schwarz som den man som gjort mer än någon annan för Sveriges invandrare och etniska minoriteter. Han hyllade Israel och sionismen samtidigt som han uttryckte sin motvilja mot svensk nationalism.

Palme var statsminister när Sveriges riksdag 1975 tog beslutet att Sverige skulle bli mångkulturellt. Sverige fick en ny regeringsform där det slogs fast att samiska folkets och etniska och språkliga minoriteters möjligheter att utveckla ett eget kultur- och samfundsliv skulle främjas. Det som band samman svenskarna var inte längre den svenska historien utan ”den samtida tillhörigheten i Sverige”.

I en intervju för tidskriften Invandrare & Minoriteter 1977 fick Olof Palme frågan hur det kom sig att Palmes socialdemokratiska parti, utan folkets stöd, fattade det historiska beslutet ”att förvandla Sverige till multinationellt samhälle”. Han svarade att den socialdemokratiska regeringen troligtvis ”låg före folkopinionen” när besluten fattades, men att opinionen mer och mer kommit i samklang med den antagna politiken.

Nu var det förstås inte politikerna som var före sin tid, om nu någon alls var det, utan det var experter och tjänstemän som lyckades få Sverige att lägga om kursen. Inom politiken var detta ingen stor fråga. Den invandrarutredning som tillsattes 1968 lär enligt statsvetaren Bengt Jacobsson under sitt första verksamhetsår ha benämnts ”Kommittén för inregistrering av inkommande post”. Läser man direktiven så förstår man heller inte vilken stor förändring som var på gång, eftersom politikerna i största allmänhet var inriktade på assimilation.

För Folkpartiet gäller ungefär detsamma som för Socialdemokraterna, åsikterna var delade, åtminstone till en början. Starka förespråkare för mångkultur, som Olle Wästberg, angav allt tydligare partiets riktning. För Centern och Vänsterpartiet Kommunisterna var däremot frågan om mångkultur näst intill en icke-fråga. Vänsterpartiet hade under hela efterkrigstiden (1945-69) bara motionerat i denna fråga fyra gånger.

I början av 1970-talet hade jag rätt ofta kontakt med David Schwarz. Jag intervjuade honom flera gånger och det var uppenbart att den man som kommit att ses som ”den svenska mångkulturens fader”

Jag har arbetat med invandrarfrågor i bortåt 20 år. När jag I dag tittar på det invandrarsverige som jag själv varit med om att skapa blir jag FÖRSKRÄCKT. Vi har byggt upp en apparat med så många irrgångar att vi kanske aldrig kommer ur den.

=
Korrekt.
Ganska patetiskt faktiskt.
Svensken kröp in i sitt egna arsle och försvann.

Ser man på. Så går det när svenska män ignorerar kyska, giftasdugliga kvinnor och slösar bort 20-årsåldern på att festa och knulla runt med "roliga" tjejer istället.

=
Eller kan det vara för att politiker tycker det är en bra ide att importera massor med apor istället för att satsa på sitt egna folk?

Anledningen till, tror jag, att svensken inte "radikal-röstar" är för att han någonstans tror att saken med invandringen och kriminaliteten är "under kontroll". Sverige har hög fallhöjd och detta känns trots alla problem.

Så han röstar inte på invandringen så sett, men röstar i stället på "stabiliteten" i det han vet varje månad. Plånboken är i fickan, han vet exakt hur mycket lön/ersättning som kommer, var han bor och att det fungerar i dessa delar. En röst på något politiskt avvikande och okänt rubbar detta i hans tankevärld och vem vet vad som kommer abrupt förändras ur det. Ta ifrån honom det enda han känner till.

Uträkningar och demografi är lite för abstrakt för den vanlige svensken, och verkligheten kan han välja att undvika genom att bo rätt. Men allt sammantaget känner han naturligtvis av det och avslöjar sig i rörelsemönstret. Han vet att det är något som är djupt fel och störande. Men inte hur han ska hantera det på en övergripande nivå.

Han har nog en grumlig och svag förhoppning om att brottsligheten inte kan nå honom så länge han är laglydig och duktig i alla avseenden som räknas. Och fortfarande kan flytta från det främmande och dysfunktionella som invandrare innebär för ett område.


Men utrymmet stryps och tryggheten sjunker undan, på ett mycket bestämt vis. Som det alltid gör med dessa religiösa och etniska grupper redo att slita huvudet av dig för en mobil eller för att markera makt och dominans. De kan och vet inget annat, eftersom de är en primitiv kulturlös stam på vilka din empati är helt bortkastad.

Han har röstat för det men kanske inte så konkret som det låter. Men i varje val har samma partier fortsatt att fylla landet med undermänniskor, så han vet ju vad han "får" i den meningen. Även om han inte egentligen vill ha resultatet.

Ja, och dessa uttryck normaliserar skiten. I massmedia heter det alltid stackars "papperslösa" - "illegal aliens", "immigrant illégal" etc - sådant finns inte i Suedistan, bara "papperslösa"...

...och att "vi" röstar fram dessa?? Folkutbyte i byte mot ett 50-11:e jobbskatteavdrag utlovat av Cirkusapan själv.

"Vi" med citationstecken, mitt röstrecord är Nyd -91, röstskolk 94 och 98, Sd sedan 2002, så ingen jävel kan utkräva mig på något ansvar för kaozet. Visst hopp med nya regeringen, även om M-dvärgen måste hållas ännu kortare.

=
Jag är skyldig och har röstat på grön-kommunism. Förlåt men jag vaknade ur vänsterdimman för 8 år sen.
M är lika skyldiga till kaoset som sossarna.

AFS 2018.
Återvandringsturnén startar igång - #1 Stockholm
https://odysee.com/@AfS_riks:b/terva...rtar-ig-ng-1:1

Håller med om varenda ord.

Det "roliga" är ju detta, hade man ersatt svenskar till stor grad med invandrare som faktiskt vill jobba, bidra och bo i ett tryggt vanligt land utan genustok politik och annat skit så hade Sverige klarat sig för länge sedan.

Dom invandrarna hade aldrig nånsin kastat bort sitt nuvarande hemland på det sättet. De hade sätt till att de som inte vill bidra inte kan invandra från första början.

Men nu är det ju inte så väl, det handlar alltså inte om svensk eller invandrare, bara om vad du har innanför pannbenet. Bevisligen har en majoritet svenskar fortfarande inte lärt sig ett jävla skit om vad för problem deras egna nation står inför.

Visst, man kan säga att folk i allra största majoriteten vill ha mindre invandring, tror det var runt 80 %. Förmodligen är det väl också majoriteten som vill ha bättre trygghet.

Men vad får vi när det blir val, jo nästan hälften går o röstar för mer vänsterpolitik, dessutom hade vi ju inflationen på det hela med detta val som man röstade för. Fortsatt kaospriser på el och bränsle.

Försök förstå den svensken som la sin röst på det! Det är omöjligt. Den enda anledningen till att man gör det valet kan bara bero på att man helt enkelt inte ens vet vad man röstar på eller vad för problem det finns.

Om Sverige klarar sig kommer det enbart bero på dum bondtur, det kan fortfarande bli sossarna nästa gång, och nästa gång efter det.

75 000 röster är 1 % röstprocentmässigt. Hur många medborgarskap delar vi ut per år? (Med en ny regering dessutom) Det är lätt att göra beräkningen själv hur det kommer bli redan nästa val igen, om t.ex. L och KD åker ur.

Det blir det "goda" landsmoders Maggan i 4 år tills Sverige kantrar totalt.

Den som är intresserad att gräva vidare på samma linje borde börja nätverka för ett medborgagard o inget annat. Det är det enda som finns kvar i Sverige o göra vid den tidpunkten när sossarna har regerat några mandatperioder till.