Är det fel att följa "Amor Fati" ur en kristen synpunkt?

Amor Fati betyder "att älska sitt öde". Det är ett begrepp som lyfts av stoikerna som en styrka:

Det lyfts även av Nietzsche som en styrka:

Jag anser också att det verkar logiskt att Gud vill att vi ska älska våra öden, med tanke på att han per definition är allsmäktig, och därmed är den som gett oss våra öden och den som kontrollerar våra öden. Om vi ska slåss mot våra öden, slåss vi inte då också mot Guds plan?

Är Amor Fati förenligt med kristendom?

För kristna fundamentalister måste det ju vara förenligt.
Kristna martyrer måste ju "älska sitt öde", annars skulle de inte vilja dö för sin tro.

Det var bland annat därför som den religiöse fatalisten Nikolai II av ryssland körde det ryska kejsardömet i botten,
vilket ledde till att kommunisterna tog över.

Om Nikolai II inte hade varit så fundamentalistiskt religiös och fatalistisk så hade han kunnat rädda sitt land och sig själv.

Men nu var han en religiös dåre, så han förgjorde sig själv och ryssland.

Faktiskt så verkar det som att kristna inte förespråkar Amor Fati. Det är en avgörande skillnad mellan antika greker och kristna. Det är ett av skälen till att Nietzsche (som är anti-kristen) förespråkar Amor Fati. Kristna accepterar ju inte, som de hedniska grekerna gjorde, att krig, död och svält är en del av naturens godhet.

Nietzsche ansåg att grekerna var närmare Övermänniskan än vad de kristna är. Detta på grund av att grekerna kunde finna styrka i hela naturen, snarare än bara de fridfulla delarna av naturen. En grek kollar på sin lemlästade kropp och säger "Du må ta mitt ben, men du kan aldrig ta min vilja. Jag följer Gudarna, var de än leder mig", medan det är mer oklart vad en kristen respons är.

Grekerna anser alltså inte att ondska existerar i naturen. Cancer, krig, död och lidande är, enligt dem, delar av gudomligheten. Det är en avgörande skillnad mellan kristendom och hedendom. Den riktiga dikotomin är inte mellan Gott och Ont, utan, och detta stämmer med Nietzsches filosofi, det är dikotomin mellan makt och slaveri, styrka och svaghet, görande och icke-görande, handling och passivitet. Kristendomens dikotomi är väsentligt annorlunda. Hedendomen har inställningen att "de som är mäktiga gör som de vill, och de som är svaga gör som de bör". Där "bör" betyder att de följer den mäktiges kommandon.

Med grekernas premiss blir ondska ekvivalent med sinnlig svaghet:

Min uppfattning är att många kristna och religiösa i allmänhet betraktar "guds vilja" och "ödet" som ungefär samma sak.
Dvs att "ödet" är det som "gud vill".

Om ditt hus brinner ner, så var det ödet. Eller guds vilja. Beroende på hur man ser på det.
Om någon vill döda dig pga din tro, så kan du rädda dig själv genom att gå emot guds vilja och försaka honom,
men det vill inte gud, så det är inte ödet.
Ödet är att du väljer att dö för din tro.

Jesus och alla andra kristna martyrer påstås ju ha tagit sina dödsstraff,
eftersom de ansåg att det var deras öde att möta döden för sin tro.

Om en icke-kristen barbar vill döda dig pga din kristna tro, så ska du låta honom döda dig,
för det är guds vilja att du ska offra dig för din tro. Ditt öde dvs.

"A martyr is someone who suffers persecution and death for advocating, renouncing, or refusing to renounce or advocate, a religious belief or other cause as demanded by an external party.
The early Christians who first began to use the term martyr in its new sense saw Jesus as the first and greatest martyr, on account of his crucifixion."
https://en.wikipedia.org/wiki/Martyr

Jesus kunde ha sluppit att dö uppspikad på ett kors, om han inte hade utmanat myndigheterna,
men nu valde han att göra det ändå, eftersom Jesus ansåg att det var hans öde (guds vilja) att han skulle dö för sin (och alla andras) tro.

Kristna tror väl att vissa händelser är ondskefulla, alltså inte av Gud. Därför kan de inte älska sitt öde. De tror att det finns en djävul som är verksam i världen. Det stämmer nog att Jesus valde att dö, men Jesus är ju enligt kristendomen Gud själv, och därför är det fallet inte jämförbart med till exempel fallet då en lekman blir mördad. Min erfarenhet är inte att kristna accepterar smärta och lidande som en del av världen, utan att det ses som något ondskefullt. Till exempel är det väldigt svårt att tänka sig en kristen Akilles eller Leonidas, som älskar naturens alla aspekter till den grad att de själva blir som rovdjur. Kristna verkar mer anse att rovdjuren faktiskt är ondskefulla, och att vi inte borde vara som dem, trots att det verkar ge oss makt över andra. Ett exempel är den ständiga uppmaningen till att vara som ett får, något som jag har svårt att acceptera. Jag tänker inte vara som ett får när jag ser mina fiender.

Naturen är full av konflikt och kamp. Figurer som Akilles och Leonidas förkroppsligar Amor Fati genom att totalt acceptera och omfamna den inneboende kampen i naturen och livet. Kristna antar den motsatta inställningen, att denna kamp må vara inneboende i naturen, men att den inte för den sakens skull är god. Min fråga är hur kristna försonar existensen av en allsmäktig Gud med naturens inneboende kamp och lidande, som verkar avgörande för världen.

Min erfarenhet är precis tvärtom, att kristna ser lidande som en "gudomlig prövning".
"Gud plågar mig för att han vill testa mig. Gud vill vara säker på att jag inte försakar honom trots allt ont som händer mig"

Tänk på berättelsen om Job, som prisade gud, trots att gud plågade honom och dödade hela hans familj.
(Och ja, det var gud som utsatte Job för detta, eftersom gud gav djävulen tillåtelse att utsätta Job för alla plågor)

"Mother Teresa believed the sick must suffer like Christ on the cross".
https://en.wikipedia.org/wiki/Mother_Teresa

Hon vägrade (bland annat) att ge sina patienter morfin mot smärta eftersom det var patienternas öde att genomlida smärtan. Guds vilja.
Hon blev dessutom helgonförklarad av påven.
Korsriddarna då? Som såg det som sitt öde att döda alla hedningar och erövra Jerusalem.
Med stridsropet "guds vilja!".

En hednisk syn på saken skulle vara att "smärtan" inte är ett test från Gud eftersom smärta egentligen inte är något ont. Det enda som är ont är svaghet, det vill säga svårighet att acceptera eller hantera det som naturen frambringar, vilket kan vara krig, död, lidande, sjukdom eller svält. Så det stämmer att Gud enligt bibeln ibland skickar "test" till människor, men allt detta görs under premissen att smärta och lidande är något ont. Denna premiss verkar inte finnas bland hedningar. Alla dessa saker är istället delar av naturen.

För att exemplifiera skillnaden som jag uppfattar så jämför jag Jesus och hellenisters respektive reaktioner till tortyr och död:
Det vill säga ett motstånd mot den lott man blivit tilldelad. Däremot svarade grekiska filosofen Anaxarchus så här, när en pöbel kom och slog honom med klubbor och dränkte honom i murbruk:
Även Epiktetos hade en tuff och stark attityd, när hans ben bröts under en tortyrsession:
Källa: "http://www.earlychristianwritings.com/text/origen167.html"

Ser du nu skillnaden i attityd som jag är fundersam över? Anaxarchus och Epiktetos attityder verkar mycket starkare och tuffare. Det slår mig som en attityd som kan hantera ALLT! Hur kan sådana män inte vara välsignade av Gud?

Det verkar mycket troligt att en man som kan uthärda smärta och vinna strider också är välsignad av Gud. Men en sådan man är väl inte ett får?

EDIT:
Såhär svarade dåtidens kristna representant till Anaxarchus:

Aha, nu föll polletten ned. Då var det jag som var trögfattad.

Du menar att om ingenting är av ondo eller av godo, så är det bara.
Förstår jag rätt?

Jag håller med dig om att definitionen av ödet är mycket mer logisk med den hedniska världsåskådningen.
"Allt bara händer, och det är bara att acceptera, eftersom det varken är gott eller ont. Sån är världen.".

Men jag vidhåller ändå att många kristna har sin version av ödestro, men att den då hänger ihop med deras tro på guds vilja,
snarare än en naturlig värld, där allting bara är.

Precis, det var vad jag försökte beskriva. Min personliga åsikt är agnostisk, men jag är allvarligt fundersam över hur kristna svarar på faktumet att hedningarna till synes är så gudomligt välsignade med styrka och uthållighet. Dessutom är jag fundersam över Johannesevangeliets uppmaning till att vara ett får.

Intressant ämne. Att Gud är allsmäktig betyder inte att individer inte kan påverka sitt egna öde. Jesus förespråkar människan som ett subjekt vars gärningar har stor betydelse. Jakob 2:14 Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar?
Matteusevangeliet 17:20 Han svarade: "Därför att ni har så lite tro. Amen säger jag er: Om ni har tro, bara som ett senapskorn, skall ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting skall vara omöjligt för er."

Sedan om man tittar på världen och hur den kommer bli, med uppenbarelseboken etc så finns det en slutlig plan och ett övergripande öde för mänskligheten. Man kan alltså skilja på individen och världen i stort. Det här är i alla fall min tolkning av bibeln. Finns inget som tyder på att man ska älska sitt öde, men att man ska finna sig i det kan man säkert finna några citat från skriften.
Kan även tilläga att Jesus inte är Gud utan Guds son (inte i bokstavlig mening).

Stoicism överlag som filosofi gör förhållandet till Gudar ganska "värdelösa" det är iaf intrycket jag får när jag läser tex Denis Diderot och det är inte en slup att den filosofin var så populär under upplysningen. Men det var inte allrådande med Stoicism (än mindre Epiktetos) bland greker utan det var en av flera filosofier likande Europas olika filosofiska och religiösa inriktningar.

Hursom, enligt Justus Lipsius så gick det att kombinera de två. Jag har inte läst hans verk "De Constantia" men han var verksam under en tid då ett mindre antal Katolska anti-reformister drev det som den närstående kristna tänkaren Michel de Montaigne skrev "I am myself the matter of my book". Troligtvis så sökte de sig i grunden tillbaka till grekiska tänkare för att bemöta Luthers band till Aristoteles tankar.


Intressanta synpunkter, Stoiker hävdar att vi kan bara lita på våra egna gensvar om utomstående händelser, även om vi inte kan styra de händelserna. Så vi kan bara döma beteenden inte ord. Dygd, godhet och rationalitet är stoikernas väg mot lyckan.

För mig låter det dock som att förhållandet till Jesus blir liknande satanisters förhållande till Satan. På sin höjd en sorts guru, tänkare eller en sedelärande historisk person eller som en kung utan rike. Men det går ju även hävda att Guds rike är av en annan värld som i är ganska återkommande i Lukasevangeliet.

och