Citat:
Ursprungligen postat av
Robbinist
Att erbjuda kritik är en sak. Att kränka är en helt annan sak. Det är två skilda saker.
Vilket man väljer, är upp till yttraren. De allra flesta lyssnare har inga större problem att skilja på kritik och kränkning.
Har man svårt att uttrycka kritik utan att kränka, då har man svårigheter i att kommunicera med människor överhuvudtaget. Har man svårt att förstå vad som kränker människor - eller inte - överlag, då har man uttalade svårigheter i att förstå och hantera mänsklig kommunikation som helhet.
Det finns i övrigt aldrig någon neutral lyssnare. Alla människor är olika. Vill man göra sig hörd, måste man yttra sig på det sätt som åhöraren förstår, och som uppnår yttrandets syfte. Ingen yttrar ju sig utan ett underliggande syfte.
Att tänka "jag ska ska få säga vad fan jag än vill, när, hur, varför och i relation till vad jag vill, utan några former av respons från omgivningen", det är lika logiskt som att man aldrig ska behöva anpassa sig efter omgivande trafiken när man kör bil, på något sätt överhuvudtaget. "Jag ska bara kunna köra vad man vill, hur och när man vill, helt oavsett annan trafik", som om annan trafik inte fanns där och vägen var helt tom.
Sanningen är istället att om man inte anpassar sig efter trafiken, blir oftast båda de andra trafikanterna och man själv lidande, helt i onödan. Man kan inte gå på trottoaren och 'bara gå rakt fram', inte ge plats åt andra utan bumpa in i alla andra fotgängare. Då blir det avsevärda problem, för alla parter inklusive en själv, väldigt fort. Man måste anpassa sig. Både ta plats men ge lika mycket som man tar.
Trafiken, trottoaren, liksom orden man yttrar, allt handlar om kommunikation. Man måste anpassa sig till alla andra och givna omständigheter, annars blir alla parter lidande på många olika sätt, helt i onödan, som inte gynnar någon part.
Hur skulle du själv reagera om du möter nån på trottoaren och denne bara går rakt fram som om hen inte såg dig, slår in i dig, och säger 'Jag har rätt att gå här och det är ditt val om du blir kränkt'?
Små barn förstår det här redan på instinktiv nivå när man är 6 år gammal. Då kan normala vuxna förstå detta med.
Vad du inte förstår är att KRÄNKT är en känsla. En känsla är en individuell upplevelse. Det är inte något universalt. Alla kan inte ständigt känna samma sak inför allt. Det är en omöjlighet. Återigen är detta något som man eftersträvar endast i de strängaste diktaturerna, men inte ens där går det att uppnå.Däremot tvingas folk spela teater och låtsas att alla känner lika dant - annars väntar ett omskolningsläger eller en kula.
DU ser fortfarande inte vart hän din fantastiska idé barkar?
Således kan man inte hävda att brännandet av en bok per definition är kränkande och att handlingen därför måste förbjudas.
Kritik och kränkt är precis lika mycket exakt samma sak om man bara godtyckligt väljer att tolka det så. En del bir kränkta av att det framförs kritik mot en ideologi de sympatiserar med. Det får ju effekt att kritik inte längre går att framföra - och så är vi tillbaka till Stalin, Mao och massavrättningar.
Hur fan du än vrider och vänder på ditt resonemang slutar du i Sibirien - fattar du inte det?
Man märker att det är rätt många unga i denna tråd. Unga som inte växt upp med länder som Sovjet, Östtyskland, Jugoslavien, Kuba osv. Länder som drev exakt den tesen ni driver. Tillika länder som även drev läger för folk som tyckte fel och avrättade folk i parti och minut.
Skolan idag verkar också göra ett sällsynt uselt jobb med att lära ut historien om världens värsta diktaturer och vad det innebar att bo där.
Har du hört talas om alla de som försökte fly från Öst- till Västberlin? Muren? Ingemans land och minfälten? Hur många som dog i sina försök - sköts, sprängdes?
Hört talas om Stalins läger? Om det stora språnget i Kina? Om folkomflyttningen i Kambodja?