Hade "Sverige" en vikingakung som var berömd i Europa?

Jodå det finns spår av vikingar i det som kallar Sverige idag.

I utgrävda mjödhallar tex, har man tex kunnat hitta fynd som bara hade kunnat komma från länger långt borta. Och då förmodligen inhämtade under ett Vikingatåg.

Det finns även berättelser inknappade på runstenar som berättar om både vikingatåg liksom om andra våldsamheter.
Några tappra skånska vikingakrigare tex, som "inte flydde vid Uppsala."

Det finns ju även dna, som hämtats från skelett hittade i andra länder.
Tex massgravar, där försvararna alltså slängde ner de slagna fienderna.
De har haft svenskt dna ibland.
Det har även hittats baltiskt dna, så möjligheten finns ju för att när det blev dags för ett större vikingatåg så skickade man runt ett allmänt upprop till hela sin inflytelsesfär, och bjöd in alla som ville vara med.
Då kunde äventyrslystna ynglingar från när och fjärran få en chans att tjäna sig en hacka, genom att plundra och skövla som viking.

Hela det området som idag kallas Sverige bestod ju på "Vikingatiden" av ett helt lapptäcke av små, och större, "hövdingadömen."
Ungefär såsom de medeltida folklanden alltså.

Politiska strukturer såsom Danmark, Sverige, Norge osv fanns alltså inte på den tiden.
Att, som Harald Blåtand, hävda att han hade kristna hela Danmark betyder alltså inte vad det betyder idag. Det hade ju mer att göra med att han hade samlat död brett bland danernas hövdingadömen.
I synnerhet viktigt i närheten av den jylländska "gränsen" mot de sydligare germanerna under Karolinerna.
Harald Blåtands inflytande sträckte sig ju dessutom in långt österut på den nordtyska delen av Östersjön. Långt in till dagens Polen alltså.


Det största sammanhållna hövdingadömen under den förkristna svenska perioden får väl Skåne anses ha utgjort. Det kan ju t.o.m. ha varit ett kungarike emellanåt, med tanke på att vissa av dess "storhövdingar" fick just tillägget "Rex" till sitt övriga officiella namn.
Men inte alla hövdingar fick den hederstiteln.

Nu ska vi kanske ändå vara lite rättvisa mot svearna.

För visst minns vi hur de lyckades bygga upp en så stark ryktbarhet - pga sina så vinstgivande flodresor ner till Miklagård - att de kunde hålla sig med ett av Nordens största och viktigaste religiösa festivalplatser, hednatemplet i Uppsala.

Och att tro att det bara hade med "rättvis handel" att göra är nog att göra sig själv dum.
Resorna genom dessa floder var ju inte direkt någon dans på rosor och ofta skulle rövare ligga på lur för att överfalla.
Och i vilket fall som helst så var det ju både normalt, liksom förmodligen Påbjudet, att göra militärtjänst därnere i Miklagård som kungens livvakt.
Det gav på hög inkomst liksom hög social ställning - något de naturligtvis kunde ta med sig hem till klanerna bland svearna till slut också.
Den ställning skulle sen smitta av sig till hela Sveariket.

Svearnas "Ynglingasläkt" var ju tex bland de allt a högst rankade i hela dåtida Norden.

Allt det hade ju sin upprinnelse redan under Romarriket.
Om inte annat så går det ju att se det direkta inflytandet i de "prakthjälmar" som har hittats i både Valsgärde och Vendel (och i Sutton Hoo, England).
Dvs det är en hjälm av ursprungligen romersk typ. Som har blivit pyntad på fornnordiskt vis bara.


Självklart hade de bysantinska kungarna aldrig suktat så hett efter de nordiska krigarna som kungliga livvakter om det inte vore så att de verkligen var skickliga krigare.
Vikingatågen hade ju dessutom gått i skytteltrafik mellan Svearna, å ena sidan, och Karelare, Estlänningar och övriga balter, på andra sidan.
Staden Stockholm skulle ju faktiskt byggas först just i syfte att utgöra ett slags "lås mot karelarnas evinnerliga plundringståg in i Mälaren).

Karelarna var alltså Vikingar de med, liksom esterna och de övriga Balterna.

I Miklagård kallade man Österjön för "Krigarnas hav."
(Vikingarna kallade det bara för "Stora salt," och/eller "Gröna salt.")
Kanske lite konstigt med tanke på att de i övrigt var så goda ordsmeder, så man tycker kanske att de borde ha kunnat komma på ett lite bättre namn på Östersjön än bara det där ...

tack for det informativa inlagget. jo jag kan halla med om att folk fran skane och ”svenska”vastkusten kan falla in under benamningen vikigar

Viktigare fråga är väl hur en vikingakung levde. Ansåg varje mö i riket att det var en ära att ligga med honom?
Var han åtrådd på samma sätt som tjejerna i One direction var 2012?
Hade han samma status som en egyptisk Farao?

Svenska vikingar var mer kända som handelsmän.. dom som verkligen gjort skäl för barbariska vikingaryktet är dom ryska vikingarna

Eget rike? nädu Sverige var uppdelat i småkungadömen. jämför gärna med England på 800 talet.

Om du tittar på dansk TV tillräckligt länge så kommer du snart notera att det finns några få "typexempel" så att säga. Dvs att en hel del danskar ser väldigt lika ut.

Det måste väl inte ha med just vikingatiden att göra, utan det kan ju ha haft sina rötter betydligt närmare vår egen tid.
Vi i Sverige har ju också haft vår beskärda del av pilska kungar, kronprinsar och prinsar. Som varit ute och betäckt folkstammen så plikttroget att det blivit upptecknat som regional folksägner.
Inte påhittade altså, utan det har funnits en hel del guldmynt som ackompanjerat berättelserna.
Dvs den skyldige brukade komma tillbaka nån gång då och då för att överlämna en guldpeng, som ack för sist och för att hjälpa det lila "faderslösa" barnet på traven.

Särskilt Bernadottarna var ivriga häradsbetäckare.


---

Vad just Vikingahövdingarna, och -kungarna, hade för sig är ju svårare att veta så säkert om.
Kanske framförallt eftersom vi ju känner till så otroligt få av dem, eller hur.

Men i sin ungdoms krafts dagar hade de säkert varit ute och spridit sitt vildhavre, säkert i sällskap med de övriga "Drängarna" - så kallades vikingatidens "riddare," dvs medlemmar av "hirden."
Men vikingatiden var inte en tid för "social rörlighet," utan tvärtom så var makten intimt knuten till vissa uråldriga släkter - och nådde praktiskt taget aldrig ut till vanligt folk.

Det fanns dessutom ett starkt "tabu" mot att inleda relationer med någon från en högre, eller lägre, klass. Eller "kast" om du så vill.
Det får iaf mig att tänka att tex högättade hövdingar och sådana familjer såg ner på lågättade människor, och skulle pga det inte ens vilja ha någon intim relation med någon sådan.

Det fanns ju t.o.m. dödsstraff, mer eller mindre, på sånt.
Varje "Dräng" hade som sin plikt att resolut hugga ner första bästa "klassförrädare" han råkade upptäcka. å det var inte bara ett "tabu" att gifta sig uppåt, eller neråt - utan man kunde bi avlivad för det också.

Vikingatidens samhälle var helt och hållet inriktat på att Alltid förbli så som det Varit och Är.
Inget skulle förändras.
Inte ens de hov och hallar som hövdingens gårdar bestod av förändrades, under Tusen år ibland.
Man har sett vid utgrävningar att varje gång man "renoverade," eller byggde nytt, så byggde man i Exakt samma stolphål, och följde exakt samma linjer, osv.
Det skulle alltså Alltid se Likadant ut. Ingen skulle luras att tro att "tiden går framåt" alltså ...

Det var ju därför hövdingarna även anlade kopior av forntidens "gravhögar" på sina ägor.
För att de ville ge illusionen av att släkten Alltid hade bott och ägt på den platsen. Så att ingen skulle kunna luras att tro att det var några "uppstickare" eller "sociala klättrare" alltså ... =)


---

De flesta i tråden är väl mest intresserade av de sk "sveakungarna," dvs de som levde och härskade över området runt omkring gamla Uppsala.
Det fanns ju några gamla spår av hur starka de kunde ha varit när man tittar på deras namn.
Attundaland, osv. Dvs åttahundraland.
Det var alltså ett land som kunde mönstra runt 800 krigare.

Varje hövding, beroende på var han härskade, hade skyldighet att kunna mönstra och rusta ett visst antal krigare. Antingen krigare till häst, eller mark, på land eller med ett vikingaskepp (eller många) och då en tränad besättning till den.


---

BTW
När du skriver om att Vikingakungar kunde äga stor attraktionskraft, särskilt på motsatta könet, så är det nog mer de storslagna kämparna du ska tänka på isf.
Hjältarna med andra ord.
Som Sigurd Fafnesbane från myterna, tex. Eller den grekiska Akilles och Herkules.
Beowolf beskriver ju också hur den hjälterollen såg ut och uppfattades på ett bra och målande sätt.
Sådana hjältekrigare kunde särskilt högättade unga män försöka satsa på att bli.
Eftersom de inte kunde förvänta sig att få ärva gården och faderns höga ställning (bara förstfödde hade ju den rätten) så fick de ju själv ge sig ut med svärd i hand och kämpa sig till en egen förmögenhet och gård och land.

Att då bli så framgångsrik och fruktad att han skulle få sånger och dikter förtfattade om honom innebar ju att han kunde bli "Odödlig," redan i livet. Det var något som verkar ha varit hett eftertraktat.
Därför kunde sådana ynglingar, kungasöner, samla på sig en större eller mindre grupp trogna "Drängar" och ge sig ut för att söka lyckan i fiendeland.
Hade de lyckan med sig så skulle de återkomma med både rikedom och berömmelse.

Du kan nog lita på att kvinnorna stod i kö för en sådan hjälte, tror du inte?
Liksom hans följeslagare såklart.

Vissa av dem lyckades ju verkligen slå genom stort.
Det finns ju de som menar att sagans "jätten Finn" var en jätte på det sättet, och inte en mytologisk jätte alltså. Att Finn som byggherre kämpat sig till sin "jättestatus" genom vikingatåg i fjärran, och återkommit för att bygga det allra mäktigaste och största, modernaste, som någon någonsin sett tidigare i det gamla hemlandet.
Fast vem vet, det var ju ändå hela tusen år sedan. Och det enda som finns kvar är en staty av en långhårig och skäggig gubbe som kramar en pelare.

Det är precis så som sådana system fungerar, och det är orsaken till varför man finner runstenar från början av 1000-talet i Sverige som talar om att de har varit i England. Ser man på vissa sådana kategorier finns det fler sådana i Västergötland än det finns i Skåne och på Jylland, varför man skämtsamt kan säga att Västergötland var Danmarks viktigaste land för att skapa härarna som erövrade England.

Vad som händer är att en härskarfamilj har framgång och kan börja erbjuda guld och gröna skogar för att man jobbar för dem. Då behövs inte en organiserad stat, för folk deltar frivilligt.

Det är därför uppenbart att man inte ska se Sven och Knuts krig som Danmark mot England, utan snarare Norden mot England.

Belöningar är en vanlig metod för att få folk att jobba för en, och har använts i Afrika och på andra ställen så sent som på 1800-talet. Det måste inte handla om krig, utan kan vara annat, som byggnadsprojekt. Klarar härskaren av att bjuda på mat och dryck och annat är det inte så svårt att få tag på folk, även om man inte har rätt att kommendera andra.

Det var ju just en av vikingatidens vanligaste sysslor, att visa sin generositet.
Vid de stora gillena som hövdingen anordnade i sin stora hall visa hövdingen sin stora makt genom att just erbjuda gåvor till sina drängar, till sina släktingar, till sina följeslagare och till andra gästande hövdingasläkter osv.

Ju mäktigare hövding ju bättre gåvor. Gärna av guld och ännu hellre i form av exotiska föremål från fjärran länder.

Angående Belöningar i byte mot Lojalitet, så är det ju faktiskt inte ens något som bara vi Homo Sapiens praktiserar.
Utan vi har även sett det Exakt motsvarande beteendet hos mäktiga Chimpans-bossar som uppnått sin ställning - och lyckats behålla och stärka den - genom att just visa sig skickliga på att erbjuda Rätt gåvor till Rätt mottagare.
Tex färskt kött, som delas ut till flockens allra starkaste hanar.
Det gör att dessa krigare skyddar bossen mot uppstudsiga ungtuppar, liksom mot främmande fiender. Inte för att bossen är fysiskt starkare än vad de är, utan för att de inser fördelen av att ha en så jaktskicklig och politiskt slug ledare vid rodret.
Trots att de alltså lätt hade kunnat avsätta bossen och ta hans plats så gör de det inte.

Det finns en fantastisk dokumentär om en av de allra största chimpansflockarna i världen, och den flocken uppnådde sin storlek, styrka, just pga att de hade fått en boss som ägde dessa kompetenser.
Han lyckades rekrytera den skickligaste jaktledaren, som då kunde garantera tillgång på färskt kött, liksom han hade knutit till sig några av de allra starkaste kämparna.
Han var mycket skicklig på att spela sina kort väl, och pga det kunde han både sitta kvar som boss längre tid än i mannaminne, och dessutom förstärka och utöka flocken genom att erövra grannflockarna, en efter en och få dem att gå upp i hans större flock.
Han hade t.o.m. lyckats rekrytera en skicklig härförare, som kunde styra upp hur flocken skulle agera militärt, hur och när de skulle patrullera revirets gränser och om - och när - de skulle gå till attack eller ligga gömda, eller kanske fly.

En synnerligen smart chimpans, den där bossen.

Han förstod sig även på vilken större Fördel vissa av chimpanserna - som individer - hade gentemot de övriga, bara genom att de hade en synbar ögonvita runt ögonen. Pga det kunde ju han - bossen - se på dem vart de tittade mycket lättare, och då också kunna förstå vad som hände eller höll på att hända mycket bättre än de andra.


---

Ja, det ska inte handla om chimpanser ju, men det är svårt att inte bli imponerad av sånt eller hur.

Vikingarnas hövdingar ägnade sig, som sagt, ju också åt gåvor som en del av det politiska och sociala spelet.
Hövdingar var inte samma sak som en kung. En kung valdes av hövdingarna kanske för en speciell tidsperiod - kanske inför ett krigsföretag.
Kungen kunde då samla alla de övriga hövdingarna och deras manskap, och fungerade väl som någon slags styrelseordförande.
Eller som "Bossarnas Boss" inom maffian.

---

Om nu Västergötlans vikingar var så mycket vanligare i England vid samma tid som William Erövraren så borde det väl inte vara helt uteslutet att det funnits någon form av samband.
Västergötland hade ju också just engelska biskopar tidigt, så de hade ju redan sen tidigare en särskilt relation däremellan.

Ambitiöst svar. Tackar!
Det tror jag det med ett sådant namn!

På GENI får man fram släktskap genom relationer, alltså även släkt via ingiften. Finns det blodsband får man ju förstås reda på det.
GENI bygger ett världsträd så du kan få fram t.ex hur du är relaterad till Harald Hårfager eller Gustav Vasa. Jag har relation med båda men det finns inget blodsband.

Det kan t.o.m vara så att relationen går via ett ex.

Haha. Testade med Gustav. Det var som attan. Släktskap i bara 19 steg. Efter 11 steg kommer det in en hustru som förstör blodsbandet.

Gustav II Adolf, 23 släktled. Efter 10 led kommer en ex-man och sen hans hustru.

Jag snor den här tråden och frågar om en runsten som ska ha rests till minne av en man som "for viking till Krekland"(inte felstavat). Jag tror den var rest i Uppland men jag hittar inget så jag har troligen fel.