Det är ett problem att folk tror på "lyckliga slut"

Det är min uppfattning att alltför mycket av narrativet kring världen de senaste decennierna styrts av en en föreställning om att livet (och allt annat) alltid får ett lyckligt slut. Speciellt på 80- och 90-talen var det väldigt vanligt med så kallade feel good-filmer där allt knorrade till sig till en början men till slut löste sig på grund av människans inneboende förstånd och godhet. Svarta och vita levde i kärleksfull harmoni etcetera. Vi ser nu hur många av verklighetens sagoslut förbytts i mardrömmar som till exempel i Sydafrika. Visserligen försvann apartheidregimen men till vilket pris? Landet befinner i fritt fall på nästan alla områden. Korruptionen har exploderat och likaså kriminaliteten. Vita och välutbildade flyr landet på grund av allt våld. Medierna rapporterar minimalt om detta trots att det verkligen är en nationell tragedi som pågår. Varför tror vi på lyckliga slut och hur kan vi få slut på denna bisarra föreställning om livet och verkligheten? Vad kan vi skapa för världsbild istället som inte utmynnar i ren cynism?

Slutet kan bara vara gott jämfört med det här. Kan man känna.
Kan inte vara annat. Om man tror på en God Gud.

Vad skulle slutet annars vara? Vad är gott? Tillfällig känsla av stolthet och högmod. Njutning..

Det är gott att vara bekväm i sin sits. Det är gott att vara obekväm.

Toxisk positivism kallar psykprofessor Sam Vaknin detta tillstånd.
Han har rätt så intressanta och tänkvärda teorier btw.

Högre medvetande och förstå vilka vi är och vad vi gör här på jorden.

Vi är påväg mot en värld som lämnar korruptionen bakom oss. Förståelse, empati kommer att öka. Övergången som vi är i just nu och som pågått ett tag kommer att gå bra.

Den som vilseleds går det sämre för tills dom till slut är tvungna att lära sig.

Vi skapar vår egen verklighet/framtid just nu kollektivt.

Det vi vet är sant och tänker är något verkligheten måste förhålla sig till..

Om du tänker efter är framtiden det viktigaste för vem man är. Det är på grund av att vi ser en framtid som vi ges tiden att förändra den. Om man inte har hopp då är det slut. Tiden upphör helt enkelt utan framtid. Vi får vara realistiska såklart men utan framtidstro är det kört.

Intressant. Skulle du beskriva dig själv som en eternalist? Dvs att dåtid, nutid och framtid alla de facto existerar?

Men håller med, hoppet är så viktigt.

Tiden är nog ett av de klurigaste filosofiska problemen. I metafysikkurser på analytiskt inriktade högskolor lär de ju till och med ut McTaggarts idealistiska argument för tidens overklighet. Det där med A-tid och B-tid blir liksom avstampet.

Det jag skrev i ovan inlägg är inspirerat av Vara och tid av Heidegger. Har du kikat närmare på Heidegger? Jag gissar att du har pluggat filosofi. Men de flesta fackfilosofer i Sverige gillar verkligen inte Heidegger.

Heidegger sa någon gång att hans filosofi är ungefär som en teveapparat som kanske ett dussin människor verkligen vet hur den fungerar. Alla vet hur man stänger av och på den och hur man byter kanal. Men det tekniska i alla detaljer väldigt få. När jag ser ungdomar i dag känns det helt rätt. Nästan alla vill bli någon. Det är inte som i ett agrart samhälle där det inte finns mycket annat val än att vara bönder. Alla har valet idag. Vi väljer vilken kanal att se på, vem vi vill bli, men hur det fungerar vet knappt ingen.

Det finns inga lyckliga slut utom när man dör en smärtfri död.

A- och B-teorin fick jag lära mig på delkursen metafysik, men bara de överskådliga dragen då den kursen innehöll många andra klassiska, metafysiska problem. Jag minns knappt vad McTaggarts poäng var, men jag tror att han hävdade att A-teorin är fundamental i den bemärkelsen att det är den enda teori som kan förklara hur förändring i tid är möjligt, eller? Jag antar att A-teorin är förenlig med presentism i dessa sammanhang?

Heidegger är väldigt intressant! Fenomenologi överhuvudtaget är något som talar till mig som få andra perspektiv inom filosofin gör. Haha, jag tillhör nog skaran som förstår hur man sätter på och stänger av TV:n, men inte har någon djupare förståelse kring detaljerna.

Vad är det som tilltalar dig med Heidegger?

Oj det är en tung fråga. Det jag tycker är finurligt är hur han tolkar ontologi som en livsfilosofi.

I klassisk metafysik så är det ju olika typer av substanser som är intressanta. Så platonska former är det man kanske tänker är paradexemplet eller den bästa metaforen för vad en form är. Tetraeder, kub, etc. Sedan lägger man till Descartes koordinater och man har platonska former i ett rutnät. Det är den klassiska utgångspunkten.

Men frågan om vad det innebär att vara till blir ju långt mer intressant om den ställs om den som frågar efter den. Frågorna "varför finns det någonting snarare än ingenting?" och "vad innebär det att vara till?" ger en mer fruktbar hermeneutisk ingång om den ställs om den vars vara är ifråga.

Så ontologi blir en fråga om "vem är jag?" och "varför tycker jag att det eller det är meningsfullt?"

Sådana frågor styrs av vad vi finner mening i. Anledningen till att vi ens fortsätter leva är för att vi är i en livsvärld där sådant som är meningsfullt för oss dyker upp. Om vi tappar meningsfullheten så dör vi.

Att vi har meningsfullhet beror på att vi utlägger eller löper före. Alla fenomen i vår värld är sammankopplade i våra projekt, alltså att vi projekterar något betydelsefullt. Att vi har ett projekt igång som strävar mot dess framtida avklaring. Det är därför framtiden är den viktigaste tidsliga komponenten för vem vi är.

Det kan finnas en glömska eller övertäckning av detta. När vi istället avtäcker eller avslöjar vår framtid, när vi lever mot döden, när vi vet att det kommer ta slut, får vi en ångest som avslöjar Intet. Känslan av dödsångest är en kunskap om Intet i sig. Vi löper före till döden och erfar den.

I tidigare inlägg av mig i tråden skrev jag om framtiden som ger oss tid. Det är just här som när vi är framtida och vi upptäcker med vårt känsloliv vår egen död (som i faktiskhet är omöjlig att uppleva) som vi får ett existentiellt val. Vi ges vår tid som vi tidigare slösat bort i trivialiteter. Vi har tidigare levt i nuet med tomt prat och nyfikenhet i strömmen av information. Ungefär som allt skvaller och alla tik tok klipp i smartphonen. Totalt förlorad i ett nu som rusar bort från oss. Det är oegentligt eller i ett annat ord, ej autentiskt sätt att vara. Men när vi lever mot döden så får vi vår tid. Vi blir autentiska.

Det kanske är ett problem att vi tror på slut överhuvudtaget.

Den frågan har många vänstervridna pessimister ställt sig, och dom lär sig aldrig att världsmajoriteten satsar på överlevnad. Det är viljan att överleva som får oss att gilla TV-serier, Filmer och Böcker etc med lyckliga slut.