Förklara tjusningen med "cosmic horror" / "Hp Lovecraftsk " skräck

Kan du tipsa om nån viss titel att börja med då det gäller Ligotti?
Tipsa gärna om andra namn också.

Jag är nyfiken på nutida skräcklitteratur som inte är Stephen King uttan kanske lite smartare

Det är väldigt svårt att illustrera en total fasa, för total fasa finns väl egentligen sällan kopplat till det visuella planet.

Exempel:
Den mest ohyggliga mardrömmen jag drömt, i vuxen ålder. Den handlade om en rätt abstrakt sak:

I drömmen hade att jag fått vetskap om att "någon" kommit till mina trakter.
"Någon" fanns nämare nu. Detta bud förebådande en skräck.

Sen står jag i en dunkel sal bland människor. Bland alla gestalter i vimlet stirrar ett vitt gammelkvinna-ansikte på mig.
Ett vitt kärringansikte. Eller snarare.. en ansikte som är som en målning av ett ansikte av en gammal kvinna.

Det ansiktet som såg på mig knäckte mig totalt. Jag var livrädd när jag vaknade. Skakad.

Men. Som du ser - det är ju omöjigt för mig att förmedla vad som var läskigt med denna dröm till dig.
För det var inte ett monsteransikte. Det var ett stiliserat kvinnoansikte med ögonen som såg rakt på mig och in i mig. Som ansiktet på ett spelkort. Det är nog svårt att se den känslan för dig. För du har ett eget psyke med egna bilder.

Det kanske är därför man försöker gestalta det ohyggliga med monster-attiraljer. Stor fasa är svår att förmedla.

En som skriver med utgångspunkt i Lovecrafts mytologi är Laird Barron. Har bara läst hans novellsamling The Beautiful Thing That Awaits Us All, men den kan jag rekommendera. Även novellsamlingen Unseaming av Mike Allen, även om den kanske inte är så explicit influerad av Lovecraft. Men den där "djupa" undergångskänslan finns där.


Vad som är skrämmande för en är ju djupt personligt. Den där drömmen låter som något ur en David Lynch-film, och jag förstår att den skrämde skiten ur dig. Att se något som ska vara välkänt och som ändå är så främmande kan ta knäcken på en.

Tack för tipsen, de finns nu i min läslista.



Just därför tycker jag det är en bedrift när en regissör lyckas framkalla känslan av dröm i film.
Det är svårare än man tror. Och att det ska bli bra.

Man tänker att det bara är att vräka på med flippiga grejer, men för att bygga upp känslan som brukar finnas i drömmar. Men det krävs mer än så. Jag tycker Fellinis "Kvinnostaden" lyckas med det, jag gillar den just därför. Drömmar i sig har ofta nåt gränslöst och obehagligt över sig även då det inte är uppenbara mardrömmar.

Skulle vilja lägga till Jon Padgetts The Secret of Ventriloquism i listan, även om han mer är inspirerad av Ligotti (som ju i sin tur inspirerats av Lovecraft). Hans noveller är "weird". Varför har vi inget bra motsvarande ord på svenska? Har vi det?


Kan det vara för att man i drömmen är helt utlämnad till det vansinne som är det mänskliga psyket, och som man inte kan kontrollera och betvinga det, såsom man gör i vaket tillstånd? Drömmar är det närmaste vi kommer en blick in i "det ohyggliga", eller "det förlösande kaoset", om man så vill.

Jag skulle börja med Necronomicon samlingen, den finns typ t.e.x. Adlibris för drygt 200:-, notera att språket är på engelska. Gillar du ljudböcker så finns den boken på Storytel & den är inläst av flera riktigt duktiga uppläsare.
Det finns även andra liknande utgåvor som t.e.x. The Complete Tales of H.P. Lovecraft. Oavsett vilken utgåva du väljer så är det generellt sett samma noveller du får.
Googla lite så kommer du att hitta lite allt möjligt, det finns även short stories med illustrationer om man vill ha det.
Har du väl börjat läsa/lyssna då blir det lätt att söka efter andra verk med likande teman när du fått lite känsla vad det är som är själva skräcken. Monster, gudar, personer o.s.v. är bara bifugurer i den övergripande sanningen: det är inte monstren som är det konstiga eller ovanliga, det är människans hopplösa existens i ett oändligt hav av mörker som är det som inte stämmer in.

Det finns flera filmer men i ärlighetens namn så är det bättre du håller dig till böckerna. Dock kan jag rekommendera b.l.a. Event Horizon (1997) & The Lighthouse (2019). Dom är båda inspirerade av kosmisk & existensiell skräck.

Ligottis novellsamling "Teatro Grottesco". Där har han verkligen hittat sin egen stil. "Songs of a dead dreamer" och "Grimscribe" finns i en dubbelvolym utgiven av penguin classics (en av få nu levande författare som getts ut där) och de brukar hållas väldigt högt, tycket dock TG är snäppet vassare.

Ja! Huvudet på spiken. Cabinet of A Curiosities fångar absolut noll av det som gör Lovecraft bra. Pickman's model kanske lite i början, men sedan, meh...

De andra i tråden har beskrivit bra vad Lovecraft handlar om, och jag kan inte föreställa mig att det går att fånga på film.

Om du ska läsa novellerna så är det i min åsikt så att de längre novellerna är de bättre. Läs en novell i en sittning och ser till att det är lugnt och mörkt, så att du kan leva dig om i karaktärens psyke (när det går i bitar). Mina favoriter är:

The Outsider
The Shadow out of Time
The Thing on the Doorstep
Herbert West, Reanimator

Jag minns fortfarande när jag läste dem, fast det var över tjugo år sedan, på kvällen på en skidresa ensam i stugan med snöiga mörka skogar utanför. Riktigt bra läsminnen

Förutom The Shadow out of Time så är det väl inte de mest klassiskt Lovecraftska, vilka är typ The Call of Cthulhu, The Dunwich Horror, Beyond the Wall of Sleep, The Shadow over Innsmouth, At the Mountains of Madness

Jag kan ha glömt någon, men ändå, god läsning!

Jag har nu läst ett antal noveller av Lovecraft och får säga att visst fog finns det väl för beskrivningar av alla dessa outsägliga fasor som nån sorts monster som gömmer sig i bottenlösa brunnar och gångar under marken och så vidare .


Fast ofta accentueras detta av att det som gömmer sig i närheten präglar omgivningen och skapar en ”ond” beklämmande känsla. Så den känslan är ofta en stor del av berättelsen.

Jag noterar att Lovecraft som den amerikan han var känner att i ”gamla europa” och överlag främmande länder finns källan till mycket ondsinta krafter.

Talande är att det inte sällan är i de förfallna emigrantkvarteren med svartmuskiga italienättlingar eller leviter som den rätta känslan för främmande svartkonster visar sig. Det kommer utifrån. Rymden. Eller följer med sjömän från exotiska platser med andra gudar. Eller pysslas med av gaggiga skrockande judar.

I vissa av berättelserna liknar nästan delar av berättelsen för nutida läsare ett slags psykotiskt genombrott. Som i ”Dreams in the witch house” där nån sorts ständigt närvarande kaosdimension fylld med geometriska figurer och onda krafter tränger sig på som en tilltagande dissonans och oljud.

Jag kan uppskatta HP men jag känner han nog mår bra av att portioneras ut i lagom portioner.