Förklara tjusningen med "cosmic horror" / "Hp Lovecraftsk " skräck

I alla filmer jag läst, och alla böcker - som påstås syssla med "cosmic horror" eller alludera till HP Lovecraft så verkar de alla i slutänden handla om att nåt sprattelmonster med tentakler eller bläckfisklika proportioner bor i en håla under jorden och blir matad av onda människor som dyrkar det.

Jag tycker ofta själva premisserna runt, t ex. att en by, eller ett hemligt sällskap, ägnar sig åt onda ting - och vad som driver dem är ett mysterium eller en dyrkan av en ond kraft. Det är helt ok.

Men när tentakeljönseriet dyker upp faller det för mig . Tycker inte tanken på fysiska monster är läskiga. Inte ens om de ser ut som bläckfiskar . Det känns inte så speciellt hissnande. Just den delen. Dvs att nån sorts demoner skulle vara fysiska stora godzillamonster som bor under marken.

Vad är det som är "cosmic" med HP Lovecrafts skräck? Sälj in mig.

Lovecraft besjälar psykologiska processer.

Lovecraft måste läsas på orginalspråket.

Beskrivningarna av fasorna är oftast nedtonade, vaga, suggestiva samt sparsamt förekommande.

HPL drevs av rädslan för det okända och skildrar det på sitt eget unika och i mycket oefterhärmliga sätt.

Därför blir det bara fjantigt när andra försöker ta efter, särskilt i spel eller på vita duken. Tentakeljönseri som du säger.

Cosmic Horror handlar om människan som en totalt insignifikant existens i ett fientligt universum. Monstren i Lovevrafts historier beskrivs knappt, det mesta lämnas åt fantasin. Det är inte heller monstren i sig som är läskiga: det "läskiga" är att monstren öht existerar, då det bevisar att människan inte är herrar över planeten och endast existerar som mat/leksaker åt gudaliknande väsen, och det finns inte ett tjillevippen någon kan göra åt saken.

Personligen så gillar jag hur stämningen och mystiken byggs upp i början av flera av Lovecrafts verk. Ofta är huvudkaraktären utelämnad och iakttagen samtidigt som den söker ett svar på något som den inte kan acceptera är sant. Många gånger landar det i att huvudkaraktären inser att all existens är i stort sätt meningslös i jämförelse med vad som verkligen finns i det okända.
Monstren i sig är mer en nödvändighet än vad dom är berättelsens fokus.

I min mening är det psykologisk skräck när den är som bäst. Om man gillar ljudböcker så kan rekommendera "Necronomicon" där flera av berättelserna kan avnjutas av riktigt bra uppläsare. Eller så läser man novellerna hemma på kammaren, båda alternativen är bättre än att se på t.e.x. Stranger Things. Jag gillar den serien men som flera andra serier så lånar den mest idén av kosmisk skräck men misslyckas med att leverera på bästa sätt.

Men det kanske helt enkelt inte är en genre som du gillar?

Det är förstås individuellt vilken typ av tematik som intresserar en eller berör en.

Det där du beskriver låter som ett skrämmande och berörande scenario för en övertygad kristen eller en person som levde innan vår postmoderna tidsålder. (Dvs på tiden då upplevelsen att vara människa filtrerades genom olika typer av ”stora berättelser” om civilisation moral rättvisa osv.)

Själv tycker jag inte det låter så värst spännande . Just detta med mänsklighetens obetydlighet, guds frånvaro.

Med det inte sagt att det inte finns en del teman jag känner är obehagliga. Men alla är vi olika.
Tack för förklaringen.

Ok, att det är psykologisk skräck låter ju lockande faktiskt. Tack för tipset!

Mycket nöje!

Som andra innan mig noga påpekat handlar inte Hp Lovecraft om obskyra tentakelmonster. Utan snarare om det obegripliga för människans förstånd och att universum i grund och botten är främmande. De som genuint försöker förstå dess existens spelar med sin mentala hälsa som insats.

Vilket blir väldigt tydligt i boken At the Mountains of Madness. Där professor William Dyer under sina upptäckter av en halvvegetabiliska och halvdjurliknande livsformer sakta mister sitt förstånd.

Det är lite märkligt då att i princip ingen av den populärkultur eller de författare som beskrivs som inspirerade av Lovecraft kunnat låtat bli "tentakelmonster"-grejen. Nu senast såg jag antologiserien "Del Toros cabinet of curiosities" på Netflix där ett antal episoder sägs vara "Hp-lovecraftska". I nån vårdar en gammal man en tentakeldemon i ett förråd, i nån annan är det en sten från rymden som innehåller nåt tentakeltjofs. Såg nån film om en by vid havet där man dyrkade en tentakeljönsig havsgud.

Skulle ni som är insatta säga att det är en olycklig vulgärtolkning av HP Lovecraft som de sysslar med?

En av få filmatiseringar som jag sett beskrivas som "Hp-lovecraftsk" men som undvikit så mycket tentakeltjosan är "I Skräckens skugga" frå 90-talet. Den är rätt ok.

Kan inte du (eller nån annan) skriva ihop en rekommenderad läslista noveller åt mig, med den typ av tematik du beskriver . Och berätta gärna i vilken samling man kan läsa dem. Jag tar gärna emot en rekommenderad ingång i HP-land.

Jag håller med om att den här fascinationen för tentakler drar ner H. P. Lovecrafts eftermäle för mig. Det intressanta är ju universums totala likgiltighet inför människan; hur vi i det stora hela inte betyder ett skit vad kosmos anbelangar. Grundidén är således god. Men det faller när skräcken får ett ansikte, för då kan man "tona ner" den och sätta den i perspektiv. Den riktiga skräcken är namnlös. En som förstått det är Thomas Ligotti, en utmärkt novellförfattare som använder sig av samma tema, men tonar ner det här med monstren.

När en gud liknar en bläckfisk blir den inte längre skräckinjagande. För mig är det så att ju mer lik ett främmande väsen är oss människor, desto mer obehagligt blir det. En djurliknande varelse kan vi inordna i ett system. Det blir svårare när det okända liknar oss.