Åttaårig pojke hittad död i Luleå – mord (2023-01-08)

På tal om det du tidigare pratat om: kunskap om psykopater och narcissister så vore det, ju mer jag tänker på det en möjlig lösning att utbilda alla som kommer i kontakt med dessa föräldrar i hur dessa personer funkat.

Ja. Vi får hålla tummarna för att de nya lagförslagen går igenom, då blir tvångsumgänge sällsyntare och barn får egna ombud som endast kommer arbeta för vad som fakto kan bedömas vara "barnets bästa".

Nu har det äntligen blivit omöjligt för föräldrar att psykiskt och fysiskt misshandla den andre föräldern i barnens åsyn/vetskap utan att direkt få sin föräldraförmåga nedskriven

Sonen och mamman har haft ett veritabelt helvete.

Svar utifrån generell grund:
Tro mig, den stora majoriteten av de som arbetar med utredning inom socialt arbete är snabba med att inse när "något inte står rätt till" hos en eller bägge vårdnadshavare. Handläggare/behandlare talar då om att det hos en eller flera parter "finns en misstanke om någon sorts kognitiv nedsättning". Dock kan inte utredarna agera på detta då föräldraförmågan ska bedömas utan hänsyn till eventuellt psykiatriskt tillstånd/diagnos. Detta är också skälet till att människor med stora kognitiva problem/svårigheter/kriminalitet kan bedömas lämpliga som vårdnadshavare, iaf initialt. Det handlar om lagreglerad likabehandling och är skälet till förslaget att komplettera med ny lag som gör att vissa beteenden/handlingar per automatik ska göra att föräldern förlorar vårdnad/boende och eventuellt även umgänge, tex att utsätta den andre föräldern för fysisk/psykisk misshandel/mord.

Det ogräset skriver är så idotiskt att det egentligen inte borde bemötas av någon här, men jag blir verkligen ledsen av att läsa det... Att någon på riktigt sitter därute och tycker så här, försöker hitta på ursäker och förklaringar till att en förälder dödar sitt eget barn. Stryper en vettskrämd åttaåring som är fysiskt och "psykiskt" underlägsen på alla sätt..

Det fanns tydligen spår efter hur pojken försökte försvara medan han kvävdes till döds, att han kissat på sig... Så rädd han måste varit och tillräckligt gammal för att förstå att det här är slutet och ingen kommer hjälpa mig. Och ändå sitter pappan där på rättegången och ångrar egentligen ingenting..
Det är så fruktansvärt alltihopa.

Man vänder sig ALDRIG mot sitt eget barn om man älskar dem, hur svåra omständigheterna än kan vara. Om någon skulle försöka ta mina barn eller att de "inte gillade mig" av någon anledning, skulle jag lägga mig PLATT. Kämpa förstås, men på det sättet som gynnar dem mest.
Just för att deras välmående går allra först, och inte jag som är en vuxen. Det är det man signar upp sig för när man blir förälder.

Pappan hade chansen att under dessa två sista timmar börja bygga på nåt genom att bete sig som en pappa ska, vilket han inte gjort innan. Istället dödar han sonen.
För han hade noll intresse av att ge något av sig själv. Det är därför han är så nöjd nu och inte tänker överklaga.

Tintin blev rånad på hela sitt liv... Allt han hade planerat och som hans familj berättat lite om..
Fy fan.

Diskriminering av pappor i vårdnadstvister har länge varit ett problem, tyvärr verkar det inte blivit bättre heller med åren. Pappan i Luleå må ha dödat sin son och för det har han fått livstids fängelse men det förhindrar inte att han med stor sannolikhet råkat ut för samma diskriminering som många andra pappor i vårdnadstvister.



De allra flesta mammor och pappor i vårdnadstvister är inte psychon, däremot så utgör socialtjänstens inkompetens och ojämställda påverkan på vårdnadstvister en grogrund för ännu mera bråk kring vårdnaden eftersom de ofta tar mammornas parti.



Problemet med diskriminering av pappor har varit uppe till debatt under många år nu men ingen förbättring har skett.

Vi borde alla fråga oss varför pojkens död inträffade när pappan hade ett väldigt begränsat umgänge på endast 2 timmar varannan lördag och söndag?

Pappan utgjorde helt uppenbart ingen fara för pojken åren 2017-2021 när föräldrarna hade gemensam vårdnad utan pojkens död inträffade när pappan var mer eller mindre utestängd från pojkens liv tack vare feministerna i socialtjänsten och familjerätten.

Pappan i Luleå är dessutom invandrare och hade alltså alla odds mot sig i vårdnadstvisten. Även här har debattörer och advokater reagerat över den diskriminering som finns i vårdnadstvister.

Tillägg: minus ord som babbe etc .
Narcissist helt klart, som inte klarar att vara vuxen utan allt som inte innebar att lyftas fram i en kungastol med hjälp av slavar är ett dråpslag mot hans uppblåsta persona..

Kanske lite typiskt män från en viss kultur där mannen ses som överhuvud och en kvinna inte får lämna honom och leva ett självständigt liv
.Men samtidigt också ganska typiskt män generellt som reagerar som kränkta småkids när en kvinna lämnar, eller de "förlorar"i en vårdnadstvist
Tex den svenske man som slog ihjäl sina barn och för att "han var trött på hur hans ex talade till honom och för att han kände sig kränkt"


Det ÄR en genuin kränkning mot egot att bli lämnad för ALLA, både män och kvinnor. Men de flesta lyckas ju erkänna det,identifiera fleraschatteringat av känslor såsom sorg, besvikelse, vrede och härbärgera dessa ..För att sedan gå stärkt eller märkt ur separationen.

Men så har vi dem likt Rad här som ingen FÅR lämna. Och som inte, per definition KAN förlora något..Det är omöjligt. Helt enkelt eftersom han är den som bestämmer och måste vara den som gör det. Annars dörhan i sin skam.


Så illa rustad inför vad livet kan innebära att han hellre väljer att mörda det finaste i livet: sitt barn, än att känna sig ratad och kränkt.

Blir skrämd över hur sådana psyken trots allt står att finna lite här och där.

Är du seriös? Det är ju precis tvärtom i detta fallet (liksom ett stor antal andra fall): Socialtjänsten har inte tagit en mammas och hennes barns helt befogade rädsla på allvar, och inte heller har man tagit upprepade orosanmälningar o.s.v. på allvar. Trots att flera utredningar kommit fram till att sonen utsätt för psykiskt våld när pappan ständigt talar illa om mamman, samt att sonen visar tydliga tecken på stress och oro inför kontakten med pappan (samt själv uttrycker att han helst skulle vilja bestämma själv när han känner för att träffa sin pappa), så väljer man att tilldela en inte bara allvarligt psykiskt störd utan även empatistörd och narcissistisk pappa som inte uppvisat några tecken på villkorslös kärlek till någon annan än sig själv, rätten att umgås obevakat med sin son. Det är fullständigt skandalöst. Trots det så väljer du att lägga skulden på diskriminering av pappor i vårdnadstvister, snarare än på en djupt psykiskt störd pappa som av allt att döma älskar sig själv framför allt annat, och konsekvent sätter sina egna ”behov” och ”rätt” till sitt barn före barnets välmående. En fullblodsnarcissist till pappa som av allt att döma inte överhuvudtaget älskar sitt barn överhuvudtaget, utan istället ser sitt barn som värdefullt enbart som ett verktyg för att smeka sitt eget ego. En pappas som därmed planerar och utför ett mord på sitt barn och sedan försvarar mordet i rätten genom att genom en gravt obehaglig och djupt störd ”argumentation” försöka förmedla bilden av sig själv som ett offer.

En helt och hållet fundamental egenskap hos en OK förälder är att hen känner en förutsättningslös kärlek till sina barn, en kärlek som i regel är totalt blind och fullständigt överväldigande inte minst när barnen är små (t.ex. när de är 8 år).

Kärleken jag känner till min son är i betydande utsträckning oberoende av min egna betydelse i hans liv, och likaså är den oberoende av min relativa status vs hans mammas (eller andra närståedne vuxnas) relativa status i hans (eller i någon annans) ögon. Kärleken jag känner till mitt barn är i begydande utsträckning oberoende av både min och sonens relationer till hans mor- och farföräldrar, fastrar, farbröder, mostrar, morbröder, kusiner m.fl. I ett hypotetiskt scenario där min son, utifrån sina personliga erfarenheter av mig, skulle börja uttrycka motvilja mot att umgås med mig, då hade jag självklart blivit fruktansvärt ledsen och jag hade utan tvekan tagit hans personliga upplevelser på största allvar, och jag hade självfallet inte under några som helst omständigheter försökt tvinga honom att umgås med mig. Jag hade såklart gjort allt jag kunnat för att på sikt förhoppningsvis försöka laga vår relation, men inte faan hade jag plötsligt börjat bete mig som Tintins uppenbart allvarligt psykiskt störda och bottenlöst självupptagna narcissistfarsa gjort sedan en långt tid tillbaka när Luleå tingsrätt trots detta ändå valde att tilldela denne empatistörda, fullständigt självcentrerade och narcissistiske pappa rätten att påtvinga sin son obevakat umgänge. En förälder som älskar sitt barn agerar inte som Tintins pappa gjorde redan långt före tingsrättens ödesdigra beslut, under inga som helst omständigheter.

Jag vet föräldrar till flera personer i min närhet vars ena (båda) förälder (föräldrar) inte kunde ha vårdnaden om sina barn pga hemlöshet i kombination med tungt narkotikamissbruk, allvarlig psykossjukdom, m.m. (En förälder avslutade sitt egna liv genom självmord.) Men även i samtliga dessa fall tydde det mesta på att föräldrarna i grund och botten ville sina barns bästa, och det faktum att det var en enorm sorg för dem att de inte kunde behålla vårdnaden om sina barn, och trots att de uppvisade tecken på påtaglig avundsjuka gentemot, och i vissa fall var involverade i infekterade konflikter med, barnets andra förälder eller fosterföräldrar var det ingen som ens var i närheten av att bete sig som Tinins pappa gjorde redan långt före Tingsrättens beslut.

Min pappa är psykiskt sjuk och varken jag eller mina syskon har längre någon kontakt med honom. Min mamma gjorde efter att hon och pappa separerade under många år precis allt hon kunde för att vi barn skulle fortsätta ha en relation till pappa, bjudit in honom till alla möjliga sociala sammanhang (inklusive bl.a. familjemiddagar, nattningar, födelsedagar, museebesök m.m.) och mamma har konsekvent försökt ”ursäkta” hans beteende inför oss barn samt försökt övertala oss om att han egentligen älskar oss jättemycket men att han ”bara saknar förmågan att visa det genom handlingar pga sina handikapp”. Men vi barn har med tiden ”insett” att vår pappa kanske faktiskt också delvis saknat och saknar inte bara förmågan, utan även viljan/intresser, att sätta andras inklusive sina barns välmående framför sitt eget (ev. p.g.a. narcissistiska drag och vissa svårigheter med empati), och att det rimligtvis lika gärna kan antas vara därför han var en superego och kass farsa som terroriserade oss under hela vår uppväxt (snarare än att han helst av allt ville vara en bra farsa men bara inte lyckades p.g.a. sina övriga psykiska handikapp i form av tvångsbeteenden, odiagnosticerad ADHD, AST m.m.). Och han har knappt lyft ett finger för att reparera något eller erkänna att han gjort fel, och nästan aldrig tagit några initiativ till att upprätthålla hållbara relationer till oss efter separationen från mamma, trots mammas desperata försök (under typ mer än 10-15 år efter separationen!) att värna om våra relationer till pappa.

Min pappa har dock av allt att döma aldrig velat skada oss allvarligt fysiskt, utan han har främst pendlat mellan att vara glad och karismaktisk (och kramig och emellanåt rentav väldigt kärleksfull) för att senare plötsligt bli hotfull, arg, och verbalt elak och hatisk mot oss och mamma och alla andra i hans närhet m.fl. Men även under hans allra värsta stunder har det fortfarande varit långt ifrån vidrigheter av den typ som Tinins pappa ägnade sig åt redan många år före Tingsrättens ödesdigra beslut. Men redan min pappas jämförelsevis ”milt” hotfulla, empatistörda och osympatiska beteende räckte gott och väl för att ge oss alla både PTSD och en mängd andra (i många fall av allt att döma livslånga) psykiska problem, och ledde tillslut till att ingen idag umgås med pappa (samtidigt tycker vi alla i varierande grad alltjämt synd om pappa och har återkommande dåligt samvete samt tyngs av skuldkänslor osv, för ”det är ju ändå vår pappa” och som barn är det enligt min erfarenhet nästan omöjligt att sluta hoppas på att han en vacker dag ska söka vård och få sjukdomsinsikt osv).

Mot bakgrund av bl.a. allt detta blir det för mig ännu mer obegripligt och surrealistiskt att Tingsrätten väljer att påtvinga en ensam 8-åring umgänge med en (redan långt före tidpunkten för beslutet) av allt att döma betydligt mer störd, farligare, mer hotfull och hatisk, och extremt mycket mer narcissistisk och empatistörd pappa än den jämförelsevis betydligt mer milt narcissistiske och betydligt mer harmlöse (och emellanåt rentav sympatiske) pappa som jag och mina syskon väljer att inte umgås med.

Att du, utan belägg, hävdar inte bara att pappor diskrimineras i vårdnadstvister utam även att detta skulle bidragit till (och rentav ursäkta?) Tintins pappas beteende, det är allvarligt stört och vidrigt.

Avslutningsvis kan jag inte göra annat än att upprepa följande svar från användaren PippiPfoglens på ett av dina(?) tidigare offerkoftainlägg:

Jag förstår varför du gick förlorande ur din vårdnadstvist.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/no...-aring-i-lulea

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/no...ringen-i-lulea

Förstår. Det måste varasjukt jobbigt tt se men inte kunna agera på det. Vi får sätta vår tillit till den nya lagen.
Och att så många ändå ser skevheten i allt, hur lätt barn offras.
Advokat Rebecka Lagh med stor erfarenhet av vårdnadsmål omnämnde just detta i TV4, hur rättsväsendets representanter (rådmän etc) ofta "offrar" barnet.
Två timmar per vecka, tänker man, det är så lite, då hinner inget hända, utifall att det skulle föreligga våld. Hellre lite än inget.

Men det är inte acceptabelt. Det måste till en mer tvingande lag, ett förtydligande om att en riskbedömning måste göras grundligt.
.

Allt detta har både jag och flera andra deltagare i tråden vid upprepade tillfällen redan besvarat i detalj. Att du vägrar att överhuvudtaget bemöta eller ens beröra innehållet i vare sig våra inlägg, domen, fup, inspelningar eller artiklar, och att du istället hela tiden väljer att på ett fullständigt hjärndött vis upprepa samma grundlösa, lögnaktiga påståenden, och gladeligen fortsätter att begå samma typ av statistiska argumentationsfel, om och om och om igen, det är faktiskt helt och hållet ditt problem. Sök hjälp.

Som flera av oss redan påpekat är vi väldigt glada över att du förlorade din vårdnadstvist. Du är definitivt inte lämplig som vårdnadshavare. Godnatt.

Barnets bästa tillgodoses knappast genom socialtjänstens diskriminering av pappor i vårdnadstvister.



Pappan i Luleå har inte misshandlat någon fysiskt innan den tragiska händelsen i januari. Vad gäller den påstådda "psykiska" misshandeln så har paret faktiskt varit inblandade i en 7 år lång bitter vårdnadstvist

Ingen normal människa tror väl att det bara är pappan som har skällt på den andre föräldern och givit synpunkter på dennes uppträdande och beteende?

Artikeln hänvisar till forskningsstudier.

Är du blind?

"Forskningen pekar på att samarbete mellan separerade föräldrar är att föredra framför att ge den ene föräldern ensam vårdnad, men juristerna som dömer i dessa fall tycks sällan ta del av några forskningsstudier"

Detta går även att sätta i relation till det aktuella fallet, mamman hade ensam vårdnad sen 2021. Vad du lillapippifågel ska fråga dig är varför inget hände pojken åren 2017-2021 när föräldrarna hade gemensam vårdnad? Helt uppenbart har den bittra vårdnadstvisten fortsatt och då kan man fråga sig vems felet var?

Du vill förstås bara skuldbelägga pappan i ordning och tjata om hur farlig han var men helt uppenbart var han inte farlig de första 7 åren av pojkens liv.

Vi kan även notera detta:

"Föräldrar som är män, speciellt muslimska män, eller till och med homosexuella, har små chanser till rättvis behandling i en vårdnadstvist i Sverige. En dold diskriminering äger rum dagligen i våra rättssalar och ingen protesterar"

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/...or-domstolarna

Pappan i Luleå är också invandrare, man kan ana en dold rasism hos flertalet skribenter i den här tråden förutom ett uttalat mans och pappahat.

Det går nämligen inte att utesluta att den dubbla (?) diskriminering pappan kan ha mött har förvärrat hans psykiska ohälsa och fått honom helt ur balans?