Citat:
Ursprungligen postat av
Ormen Långe
Centerns alla svek mot borgerligheten. Inte bara under Fälldin, Tok-Olof & Annie-Lööf, utan f.f.a. 1932 och 1956, när de borgerliga hade egen majoritet, men då Quislingarna i Centern valde att stödja såssarna. I det första fallet, så blev det början på såssarnas långa maktinnehav & i det andra fallet så var det den enda möjligheten under en 40-årsperiod att bryta såssarnas maktmonopol.
1930-talet i Norden var "kohandelns" tid. Kohandeln i Sverige, Kanslergadeforliget i Danmark, Kriseforliket i Norge, Rödmylleregering i Finland... helt klart kunde de nordiska agrarpartierna och socialdemokraterna komma överens under den här tiden.
På kontinentaleuropa stod bonde- och arbetarpartierna emot varandra och kunde inte komma överens. Istället var det kallt krig mellan "reaktionära bönder" och "samhällsomstörtande socialister". Att de partier som representerade de kroppsarbetande klasserna kunde komma överens i Norden får nog ses som ett styrketecken att det höll borta stora fascistoida rörelser från politiskt inflytande.
1956 var saken i ett helt annat läge. Problemet där var att man på borgerligt håll inte samfälligt löste pensionsfrågan som låg och jäste under flera år, man hade en folkomröstning där Centern drev en egen linje, och när pensionsfrågan till sist löstes till socialisternas fördel var det ett sådant prestigemässigt praktnederlag för dem alla att de borgerliga inte hämtade sig i riksdagsvalen under 1960-talet. Däremot gick det rätt hyfsat i flera kommunalval under 1950- och 1960-talen, bl.a. blev det maktskiften i Stockholm, Göteborg och Lund där SAP hade haft egen majoritet sedan mellankrigstiden.
