Citat:
Om den här tråden har hamnat fel får mod. gärna flytta den.
Ett fenomen jag har märkt efter att ha kollat på en del amerikanska filmer, följt amerikansk media och hört från vänner som varit i USA, är att det verkar finnas en militär fixering i USA som känns rätt så extrem.
Missförstå mig rätt här. Jag stödjer helhjärtat den svenska Försvarsmakten och har den djupaste respekt för våra soldater och officerare, men jag förstår inte det närmast pojkrumsaktiga vurmandet för t.ex. Marinkåren som finns i USA, där man i amerikanska filmer alltid zomar in soldaternas gradbeteckningar (vinklar och streck och gud vet vad) och vapen, och man lyfter fram gapande underbefäl på ett sätt som ska få tittarna att tycka de är coola "I'm the master chief sergeant John CoolKiller... go go go!!!" etc... lika dant med amerikanska poliser som flashar med blänkande brickor i filmer. Känner inte alls igen den jargongen från svenska militärer och poliser.
Som militärhistoriskt intresserad och en starkt värnare av Försvarsmakten, tycker jag mest att det amerikanska militärvurmandet känns larvigt, ytligt och plastigt. Det har knappt något att göra med försvar av USA:s fastland eller frihetskampen mot en kolonialmakt, utan deras militär är mer som en stor socialbyrå som ska få unga grabbar att välja Marinkårens automatvapen och kanske några sergeant-streck på armen, framför ett kriminellt gängs vapen. Sedan tutar man i grabbarna att USA är hotat av bönder i Afghanistan och skickar iväg dem på meningslösa krig där de förlorar armar och ben och får PTSD.
Ursäkta om det blev lite rörigt, kan inte uttrycka det bättre än så, men ni känner säkert igen beskrivningen.
Ett fenomen jag har märkt efter att ha kollat på en del amerikanska filmer, följt amerikansk media och hört från vänner som varit i USA, är att det verkar finnas en militär fixering i USA som känns rätt så extrem.
Missförstå mig rätt här. Jag stödjer helhjärtat den svenska Försvarsmakten och har den djupaste respekt för våra soldater och officerare, men jag förstår inte det närmast pojkrumsaktiga vurmandet för t.ex. Marinkåren som finns i USA, där man i amerikanska filmer alltid zomar in soldaternas gradbeteckningar (vinklar och streck och gud vet vad) och vapen, och man lyfter fram gapande underbefäl på ett sätt som ska få tittarna att tycka de är coola "I'm the master chief sergeant John CoolKiller... go go go!!!" etc... lika dant med amerikanska poliser som flashar med blänkande brickor i filmer. Känner inte alls igen den jargongen från svenska militärer och poliser.
Som militärhistoriskt intresserad och en starkt värnare av Försvarsmakten, tycker jag mest att det amerikanska militärvurmandet känns larvigt, ytligt och plastigt. Det har knappt något att göra med försvar av USA:s fastland eller frihetskampen mot en kolonialmakt, utan deras militär är mer som en stor socialbyrå som ska få unga grabbar att välja Marinkårens automatvapen och kanske några sergeant-streck på armen, framför ett kriminellt gängs vapen. Sedan tutar man i grabbarna att USA är hotat av bönder i Afghanistan och skickar iväg dem på meningslösa krig där de förlorar armar och ben och får PTSD.
Ursäkta om det blev lite rörigt, kan inte uttrycka det bättre än så, men ni känner säkert igen beskrivningen.
Två delar i detta:
Marknadsföring, socialt och kommersiellt av USA:s militär är en fråga om kultur, nationell stolthet, en önskan att ge erkännande till krigsmakten, historiska referenser och en bred koppling till samhället i stort, där "vanliga människor" varit inkallade enbart i krig, inte annars. Många intressenter vill att försvaret/krigsmakten skildras positivt.
Vår koppling till vår egen krigsmakt bygger på egen militär utbildning, "lumpen" och i förekommande fall våra sk "veteraner", i närapå alla förekommande fall FN-tjänst. Någon glorifiering (eller snällare, "motiverande skildring") av försvarets verksamhet, men tittar man tillbaka till VK2 kan man an en del sådant i samtida filmer och litteratur.
Den andra delen handlar om olika förutsättningar och målsättningar. Skillnaderna mellan att utbilda yrkessoldater (kontraktsanställda) och värnpliktiga är stor, och Sverige hade en helt annan organisation för detta, bland annat där man tog alla genvägar som man kunde för att få rätt man på rätt plats från början. Vet man inget om soldatmaterialet är en väg att pröva sig fram under resans gång (Finland) eller utvärdera i förhand (Sverige), en annan väg är att börja på noll, ställa stora krav och forma rekryten enligt den doktrin man nu har i respektive militär organisation (USA:s marinkår, Främlingslegionen).
