När ingenting funkar

Samma öde är jag övertygad om att det inte kommer gå. Det har en fullt fungerande pappa och ett gott stöd från andra närstående. De har inga problem med diagnos, psykisk ohälsa eller andra svårigheter i livet.

Hej och tack för svar. Autism kan mycket väl ligga och spöka. Det är bara frågan vad ytterligare en diagnos ska göra för gott. Skulle stödet jag får se annorlunda ut?

Har inte provat dbt har inte bedömts vara i tillräckligt god form för att få delta.

God jul på dig också! Här blir det som alltid en vit jul efter uppväxt med en alkoliserad förälder.

Bara att läsa andras svar gör ju att man pausar lite så det lyckades du med. Fick läsa ditt meddelande två gånger. Du pekar på flera saker som är så sant. Den som inte har upplevt mörker vet inte vad det är. Det går inte att föreställa sig att man hellre dör från de man älskar än fortsätter. Det är därför man få så hemska svar i dessa trådar ibland. Samtidigt ger mörkret en styrka som du säger. Tack vare mitt mörker ser jag (vill jag tro i af) barn som mår sämre oftare och fortare än mina kollegor. Jag vet också vad jag ska fråga och hur. Alla är givetvis inte lika men någonstans på vägen är det ändå detta som gett mig styrka att fortsätta. För att andra barn inte ska behöva bli så trasiga som jag.

Intressant. Är detta en vedertagen metod? Finns det forskning på metoden?

Inte nu men om du tar livet av dig så garanterar jag dig att det kommer som ett brev på posten! Hört talas om trauma?

Vet inget om forskning, men har definitivt hört om metoden och försöker ofta tänka på det sättet själv. Det kanske inte är exakt samma som objektifiering, men jag tycker den här boken är ganska bra:
https://markmanson.net/not-giving-a-fuck

Människor som du, som förstår på riktigt och som har kämpat, är ovärderliga för såväl barn som vuxna som befinner sig i mörker. Klinisk fakta, vårdevidens och nationella riktlinjer som ligger till grund för den hjälp du kan få i samhället idag räcker inte alltid. Har du funderat något över att konkretisera delar av ditt mörker, i text eller annan form?

Med risk för att låta iskall så kan jag inte annat än att erkänna att jag går igång på alla möjligheter som finns med din historia och din verklighet. Du skriver att du kan se barn som far illa tidigare än andra, och det tror jag på till 100%. Du ser säkert också skillnad på äkta mörker och ungas dramatiserade naivitet. Om jag får tänka fritt och utan tyglar kan jag absolut se en bok, en blogg/vlogg eller något annat digitalt verktyg. För privatpersoner eller för utbildningssektorn. För unga eller för skolpersonal, föräldrar? Det finns sätt som din guldgruva av emotionellt djup skulle kunna hjälpa andra, om man kan se bortom det komersiella och det "smutsiga" av att göra affärer av känslor.

Förstår du vad jag menar?

Jag förstår vad du menar. Men allt kräver en hel del energi. (Energi jag inte har) Både att identifiera, hjälpa och sedan inte ”smittas” ”dras med ner” i allt elände.

På sätt och vis kommer mina erfarenheter skolpersonal tillgodo då jag sedan 5 år arbetar inom elevhälsan.

Du får mer stöd med en autism-diagnos ja. Det är en diagnos som beviljar dig en hel rad olika insatser via LSS, och du får dessutom tillgång till habiliteringens resurser (och de är många). Det finns också särskilda ekonomiska bidrag och ersättningar som du kan söka. Det hjälper inte mot allt, men den ekonomiska stressen som kommer på köpet med psykisk ohälsa är en otroligt farlig stressor bara i sig själv.
Sen är det såklart inte säkert att autism stämmer in på just dig, men kontaktar du din läkare och säger att du vill göra en utredning så får du iallafall veta. Släng in en personlighetsutredning också för att kolla om det kan vara EIPS när du ändå är i farten. Kunskap förebygger kaos.
Ett annat viktigt skäl är ju förstås att det skulle ge dig ett svar på varför du inte riktigt får livet att fungera. Du är ju uppenbarligen inte korkad och du har skrapat ihop ett riktigt mysigt liv åt dig tycker jag att det låter som, men det låter också som att det har kostat dig jättemycket. Du verkar ha lagt oerhört mycket energi på att hålla ihop livet men nu verkar det helt enkelt inte gå längre.
Det kanske inte stämmer in på dig, men väldigt många andra, främst kvinnor men självklart även många män som får en autism-diagnos i vuxen ålder beskriver situationer som liknar det du berättar. Att veta är en bra start tänker jag.

Den ekonomiska biten är inga problem. Den enda delen kanske som faktisk fungerat. En stor trygghet ändå utifrån mina tidigare erfarenheter där pengar ofta saknades. Hår får jag kanske tacka mina förmodade autistiska drag och ett specialintresse i aktier och sparade. Vad exakt är det habiliteringen ska hjälpa till med som psykiatrin inte redan gör? Jag är medveten om en del insatser genom LSS via mitt arbete men kan inte se att jag själv skulle ha någon större nytta av detta. Upplys mig gärna!

EIPS kan ha stämt för 20 år sedan men uppfyller inte den diagnosen längre. Har bland annat en fast relation sedan 17 år. Vänner mycket äldre än så. Brusar sällan upp, missbrukar inte eller utsätter mig för problem medvetet. Är nog mer introvert och stänger av och stänger in mig när jag inte mår bra. Sätter väl främst krokben på mig själv med självskadebeteenden, som möjligtvis skulle kunna kopplas till EIPS, men samtidigt finns det ju de med annan ångestproblematik som också självskadar. Jag tror mitt självskadebeteende mest bottnar i att jag aldrig fått lära mig några strategier för hur jag ska stå ut när allt blir för svårt. Att tänka på självmord och att självskada blir en sorts snuttefilt. Mitt självskadebeteende är något jag döljer för alla runt omkring.

Habiliteringen är fantastisk (i teorin iallafall), men den riktar sig främst till de som kanske behöver gå en kurs i hur man lever med en funktionsnedsättning, hur autism funkar eller hur en bäst strukturerar upp livet och balanserar arbete och återhämtning. Du kan läsa mer på deras hemsida. https://www.habilitering.se/lattlast...nsnedsattning/
Av nån anledning tyckte de dock att det var viktigt att skriva att det var skrivet på "lättläst svenska".. Jag fattar varför, men det ser lite förminskande ut..
Oavsett verkar du vara väldigt välfungerande, bortsett från att du mår piss, men de flesta av deras insatser riktar sig mot de som haft svårt att exempelvis skapa relationer, ha ett jobb eller att sköta om ett hem. Du verkar ju fixa den biten iallafall, men det kanske är värt att träffa en arbetsterapeut eller liknande.
Någon klok person tidigare i tråden påpekade en viktig sak, och det är att du kanske inte ska försöka komma tillbaks till "det normala", eftersom "det normala" uppenbarligen inte funkade. Det ligger nog något i det.