När ingenting funkar

Lång historia kort. Har under barndomen utsatts för det mesta som alla barn borde slippa. Sedan följde en tonår med anorexi, depression, svårt självskadebeteende, ptsd och ångest mm. Några lpt lvu fosterhem jourhem och hvbhem senare har psykiatrin och socialtjänsten om möjligt förvärrat alla trauman ännu mer. Tar mig ändå på något sätt ut ur allt. Trycker ner allt i en alldeles för tung ryggsäck och försöker lyckas leva det liv jag aldrig fick. Träffar en man, utbildar mig, får barn, utbildar mig mer och får fler barn. Gasar så fort det bara går. Är trött ibland men kraschar en vecka eller två. Går hem och sover och börjar om. Efter ca 15 år utan samhällets hjälp kring något mer än förlossningarna hopar sig flera saker och utlöser en djup depression. Jag kraschar fullständigt, alla tidigare diagnoser och beteenden reaktiveras men med viss omsorg om mina anhöriga. ( Jag döljer mycket). Försöker flera gånger ta mitt liv. Lyckas nästan. Men vet egentligen inte vad jag vill. Har nu åter suttit fast i psykiatrins klor i snart 2 år. INGENTING hjälper. Har provat de flesta mediciner, r-tms, kbt, varit inlagd planerat och akut. Nu anser psykiatrin att jag behöver normaliseras igen och jag arbetar därmed deltid. Klarar knappt av mitt jobb. Ptsdn stör konstant vilket gör att jag bara känner att jag misslyckas varje dag när jag inte kan hålla ett normalt samtal med någon. Orken efter arbetet är noll. Det jag tidigare hade arbetat upp och orkade såsom viss städning och skötsel av barn samt egen styrketräning är bara att glömma. Min psykolog talar mig tålmodigt till rätta varje vecka men tar mig inte framåt. Jag bara förväntas överleva men till vad? Allt jag varit med om har rasat ur ryggsäcken och ligger om brinnande smittohärdar runt omkring mig. De bara växer om jag petar i de. Den ena vidrigare bilden efter den andra, filmer och minnen avlöser varandra. Jag kan inte ta itu med det för då kommer jag inte orka mer. Jag orkar inte leva såhär och det finns ingen chans att stopp tillbaka allt igen. Det här växt sig så stort att det får inte plats. Hade jag bott i Belgien är jag övertygad om att jag fått hjälp att dö. Här ska jag tvingas leva. Jag vet att mina barn kommer ta skada om jag dör. Men frågan är om inte mitt mående nu traumatiserar de för livet. Dör jag nu kanske de ändå kan växa upp och bearbeta det hela och komma ut starkare utan en känsla av att ständigt behöva anpassa sig. Vad gör man när livet är omöjligt att leva och det inte finns mer hjälp att få? Finns det någon som varit med om liknande och överlevt?

Om verkligen inte något fungerar och om du kan konstatera det för dig själv så förstår jag inte varför du lever eller vill fortsätta leva. Då finns det ju inte längre något att snacka om förutom hur du bäst slänger in handduken. Eller bara follow the flow tills du ser vart strömmen tar dig.

Som du säger så hjälper inte Sverige till med en säker död. Och chansen att misslyckas i hängning vilket resulterar i en förlamning i hela kroppen resten av livet är ju inte heller värd det.

Så då finns det bara ett alternativ kvar o de e att leva tills man helt enkelt bara dör.

Jag har lyckats komma ut det mesta med att ta livet mer "oseriöst". Det kallas "woke".
Sen är nästa tips objektifiering vilket gör att du inte blir påverkad av det som "traumatiserade dig".

För övrigt så e de självhjälp, man får hitta rätt mediciner själv, man får hitta det som specifikt funkar bäst för dig. Man måste experimentera lite med de där förbjudna grejerna som "objektifiering". För man kan ju inte direkt "backa" bandet om du objektifierar allt du älskar...

Lycka till!

Ja det är ju i de banorna min tankar går. Jag har försökt follow the flow. Väntat på att arbetet ska ”göra mig mer normal” men är så långt ifrån min bild av hur jag tidigare presterade på jobbet att jag inte ser hur jag någonsin skulle kunna hitta tillbaka. Kanske är det just att det är två år nu av allt detta kaos. Att årsdagar blir jobbigare när man inser att man inte blir bättre. Men vet inte hur mycket längre det är rimligt att ”vänta ut” det hela heller.

Vad exakt är objektifiering? Har du någon länk?

När du säger förbjudna grejer är det droger och liknande du menar? Vad i så fall?

Objektifiering är "förminskning". Därför det kallas "förbjudna grejjer".
Men du ska INTE förminska dig själv, tvärtom. Allt handlar om att förminska problemet.

Ok, du fattar nog om jag säger såhär:
"Jag är bossen och alla som mobbar mig är insekter som tar min energi".

Då mår man lite bättre. Hellre en boss än en insekt som tar allas energi.
You get it?

Traumatiserar din kusin dig, så tänk bara att kusinen är hjärntvättad o inte har alla hästar hemma, så då behöver man ju inte bry sig lixom. Det påverkar inte dig, de e ju synd om han tillome.

Använd fantasin.
Du e drottningen o alla andra e vilsna hundar som bara skäller helt random.

Lycka till!

Men va försiktig med förminskning, gör det inte mot det du älskar. För då slutar du älska det.
Allt handlar om att du slutar bry dig.
Slutar du bry dig om det du älskar så... aa du fattar...

Har du någonsin funderat på att du kanske inte ska bli normal?

Har du någonsin funderat på att du kanske inte ska komma tillbaka?

Detta innebär inget dåligt. Det innebär bara att du kanske ska leva livet på ett helt annat sätt än vad du försöker med nu. Livet är brutalt när det kommer till att säga vad som funkar och inte funkar.

Du har alla möjligheter att må bra igen. Men inse att du inte vet hur ett sådant liv skulle se ut för dig.

Varför vill du inte det bästa för dina barn? Varför förtjänar dom samma öde eller t o m värre än dig? Vad gör det så hemskt att vara just du?

Jag beklagar verkligen att du behöver gå igenom allt det här. Det märks att du kämpat i en jävla uppförsbacke och det känns kanske jävligt surt att skiten "är tillbaks" igen så att säga.
Du säger att du provat allt, men hur är det med DBT? Det är en specifik form av terapi som är särskilt framtagen för att hjälpa andra som inte heller kunde få det att "bara fungera" .
Hur ser det med eventuella övriga diagnoser? En privat fråga förstås, men ingen här kan hjälpa dig om vi inte vet om det ligger saker där i bakgrunden och skvalpar, typ personlighetsstörning eller autism eller så.. Du behöver givetvis inte svara på något av det här, det är bara en heads up.
Det du beskriver får mig att tänka att du kanske har autism, men det krävs en fullständig utredning för det, och helst av någon som är "bra" på autism, inte bara någon dussinpsykolog på din lokala VC. Alldeles för ofta hittar specialistpsykiatrin autism alldeles för sent i en viss patientgrupp fylld av tjejer med EIPS, PTSD, ADHD eller någon annan snygg DSM-Diagnos. Det kan vara värt att kolla iallafall!
I övrigt önskar jag dig och de dina en fin jul. Var nykter!

Förlåt, jag har inga svar. Men jag måste skriva, för nu har jag suttit här och stirrat på skärmen i en kvart och försökt hitta något att dela. Något som kan få det att lätta lite, bli lite stiltje för en minut. Men jag är nog inte trasig nog själv.

Jag har också barn, en tung ryggsäck men framförallt en i allmänhet cynisk bild av mycket. Familjen kan ge dig värme och lyckorus, men också sno all energi ur ett ögonblick. Ett mörkt bagage är tungt att bära, men herregud vad du låter stark. Utan vikt på ryggen blir man svag, utan historia och svärta fattar man inte vad styrka är. Du gör det.

Du bär på något som få någonsin kan ens föreställa sig. Det är inte ditt ansvar och verkligen inte din skyldighet, men kanske skulle något så radikalt som att på något sätt visa hur mörker ser ut ge dig energi? Jag är bara en ohämmad doer som sitter här vid datorn och fortfarande stirrar på din text, och kan inte släppa att du bär på något som är så viktigt för så många. Men som nästan ingen vet något om.

Oavsett, jag är säkert inte ensam om att fastna i tankarna på dig och det du skriver. Behöver du sällskap så skriv, jag lyssnar gärna.

Tja normal lär jag aldrig bli men jag skulle önska en mer normaliserad tillvaro. Problemet ligger nog i att jag trots allt förväntar mig mycket av både mig själv och livet och just nu är min gräns för vad som är rimligt att leva med alldeles för långt ifrån det jag liv jag lever.