Utsättningssymtom under pg beh. med Paroxetin

Jag har för cirka 2-3 månader sedan bytt från Sertralin till Paroxetin efter många års laborerande med diverse olika preparat. Står på 40mg mot ångest/panikångest. Hittills är jag väldigt nöjd med Paroxetin och tycker det hjälper fint mot min ångest, men jag har ett problem - utsättningssymtom.

Även när jag gick på Sertralin brukade jag få "blixtar" eller liksom yrsliga blixt-grejer i huvudet som känns rätt obehagliga. Problemet är dock att jag får det mitt under pågående behandling och inte under utsättning/nedtrappning.

Samma sak varje gång, jag tar mina piller på kvällen (pga trötthet som biverkn.) och varje eftermiddag vid 15-16 - on the clock - kommer blixtarna. Cirka 3-4h innan jag normalt brukar ta nästa dos. Samma sak var det med Sertralin, där blixtarna också kom, fast på då kvällen när jag tog min tablett på morgonen. Kroppen verkar ha "gjort av" med allt 4h för tidigt typ?

Någon som känner igen sig eller har nån idé/lösning? Känns ju lätt orimligt att ha ett rullande roterande schema för sina ångestdämpande?

Hej!

Undrar mest vilken dos du fick av den gamla medicinen?
En doshöjning av din nuvarande medicin kanske kan vara en idé?

Du borde för övrigt tala med din läkare om detta, låter jobbigt.

Mvh.

Hej
Stod på 150mg Sertralin innan jag trappade ner och gick över till Paroxetin, men det har varit olika även där. Högsta rek dosen för Paroxetin är 60mg, och då finns ju risk att få ännu fler biverkningar.. Har tagit upp problemet med min läkare inom allmänvården, men de har ju ärligt talat inte så bra koll på andra läkemedel än just sertralin, och knappt det.
Tack för svar.

Du bryter ner medicinen fort och får abstinens varje dag. Kanske kan du öka dos bara lite samt ta fler gånger om dagen?

Hade samma problem när jag hade Efexor.

OK!
Ifall den som skrev ut Paroxetin till dig inte vet så mycket så förstår jag ju att det blir svårare.
Är du inskriven på någon psykiatrisk öppenvårdsmottagning?

Om ja, ring dem istället under telefontiden. Om nej, skriv in dig direkt.

Misstänkte det, men SKÖNT att höra att nån mer än jag gått igenom samma sak. Löste det sig för dig?



Jag fick Paroxetin efter att ha bett om det, som med de flesta av de preparat jag provat. Läkaren stämde av med psyk och fick "OK". Kan jag skriva in mig själv? Får läsa på lite om det kanske.. Tack!

Jag försökte trixa och dela medicinen, ta den på morgonen eller på kvällen, se vad som funkade bäst. Vissa saker funkade bättre än andra.

Till slut bytte jag medicin för det blev aldrig helt bra, men det kan nog bli bra för dig, vi är ju inte tvillingar.

Ja det tror jag nog, men kanske du behöver en ansökan om inskrivning... Är tyvärr lite osäker på det, 1177 kan ge dig svar angående allt sådant.

Lycka till iaf, du ska se att allt ordnar sig!

Sant. Tack!!


Det ska jag göra. Tack för pepp!

Samma här på effexor/venlafaxin (direktverkande), trots att jag tog dem morgon och kväll. Missade jag dosen med någon timme så var det norrsken och fyrverkeriblixtar i skallen.


Ja, det är bara att ringa till psykiatriska öppenvårdsmottagningen under telefontiden. Förklara dina mycket allvarliga biverkningar av paroxetin och att din VC-läkare inte vet hur man ska göra. Stå på dig och begär att få träffa läkare snarast!

Det är helt befogat att vara rädd när skallen håller på att få kortslutning på daglig basis. Och särskilt eftersom det bara blir ännu värre om du slutar ta dina piller!
(Om du kan förmedla lite genuin rädsla och desperation så får du antagligen en läkartid på dagen eller inom ett par dagar.)

Blir du inte livrädd av blixtarna i skallen själv? Då är du antagligen redan lite väl avtrubbad av medicinen. Precis som jag själv var under alla de där åren.

Personligen rekommenderar jag att du slutar helt med antidepressiva. Biverkningarna blir i längden horribla, och det är nästan samma skit med alla dom där preparaten (Ok, venlafaxin och paroxetin är förmodligen allra värst). Ta det metodiskt och ha tålamod med nedtrappningen bara.

Med facit i hand så blev jag hjälpt av pillren i max ett halvår, sen hade jag bränt ut mig igen och blev bara mer och mer deprimerad under de resterande tio år som jag fortsatte att äta och höja dosen. Dessutom blev jag så avstängd att jag knappt visste vem jag var ens.
Känner mig fortfarande halvt sönderstekt i skallen trots att det är femton år sedan jag slutade.