Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles är världens bästa film

Brittiska Sight & Sound har än en gång utsett världens topp 100 bästa filmer.

Första och andra platsen har i 60 års tid gått till antingen Citizen Kane eller Studie i brott, men båda dess har nu fått kliva åt sidan för:

Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelle

en belgisk-fransk dramafilm från 1975 i regi av Chantal Akerman, med Delphine Seyrig i huvudrollen. Den handlar om en ensamstående mor (änka) i Bryssel och följer hennes dagliga rutiner, som innefattar att hon bland annat ser till att sonen kommer upp om morgnarna och att maten står på bordet när han kommer hem efter dagens skolarbete och att hon prostituerar sig för en kund dagligen; filmen utspelar sig över tre dagar och skildrar hur kvinnan alltmer tappar greppet över rutinerna.

Tack för tipset, verkar bra. Otroligt bra trailer i alla fall. Dock 3 tim och 22 min... Såg du den i en sittning?

Trailern är fantastisk:

https://www.youtube.com/watch?v=gXG4PG55q_Y

vf är den bra?

tycker filmer som My Dinner with Andre tillhör de filmer som är bra.

Så har filmen plötsligt, efter 47 år, blivit bättre, eller har filmer som Citizen Kane plötsligt blivit sämre?

Haha, recensenternas omdömen i klippet fick mig att garva.

Den här måste man ju se, pretentiös smörja kan vara stor humor.

Från 1975 till 2022, de ensamståendes trista och utdragna liv har enbart berikats med smartphone. Hemskt.

På samma lista åker 3 av 4 Bergmanfilmer ut.

Bye bye Bergman! Du kanske inte är så jävla bra som du tror när inte vita kulturgubbar får rösta i samma utsträckning.

Nu har jag inte sett filmen på ca tolv år men jag minns den som en ganska svårsmält skildring av kvinnorollen. Tror nästan det hade fungerat bättre om hon istället vore en hemmafru åt en grisig man. Istället är hon prostituerad för att det ska vara den absoluta definitionen av objektifiering utav kvinnokroppen, vilket kanske stämmer i bildlig talan men jag vet inte. Det känns som att den missar bollen någonstans.

Den är väldigt stereotypiskt feministisk, fast inte alls på det woke-aktiga sättet man ser idag utan mycket mer kvinnorörelse från 68-revolten och framåt. Oavsett vad så är den ganska harmonisk och mysig att titta på om man inte överanalyserar allt. Höjdpunkten är väl det misslyckade kaffet där hon till slut ger upp efter tre försök i rad.

Kollar aldrig listorna som Sight & Sound (eller många andra för den delen) gör, men Jeanne Dielman borde väl har förekommit på den i många år?

Den har förekommit tidigare men betydligt längre ner i listan.

Jag vet inte exakt hur listan sammanställs, kan ju räcka med att ett antal nya kritiker får rösta för att en film ska ta ett jättekliv, kan man tänka sig.

Chantal Akerman och Delphine Seyrig fick till ett mästerverk. Dagens "feminister" vet fan inget om något alls, totalt historielösa...

Har inget emot filmen i sig, tvärtom, men detta är såklart ett resultat av att många av dom röstande kände sig tvingade i dessa woke-tider att ha med en film av en kvinnlig regissör på sina listor (som är offentliga, ingen vill bli anklagad som mansgris). Därför blir Akermans film det givna valet för dom flesta.
Detta fenomen ligger förstås bakom den stora ökningen av svarta regissörer på listan också.