Uppmärksammat ett litet tema i min sambos filmpreferenser när hon är hemma själv och det står henne fritt att välja underhållning (självfallet har jag i svaga ögonblick tittat med henne, annars hade ju inte analysen av innehållet kunnat utföras). Mina observationer kan säkerligen appliceras på flertalet av Sveriges kvinnors comfort-tittande för de är baserade på verkligheten och inte random Cineast-fraülein som ältar på om Meryl Streep i Broarna i Madison County eller Helen Mirrens storhet på någon efterfest med andra socionomer.
Temat brukar ofta vara nån kvinna, allt från övre tonåren till sen medelålder, som flyr ett trasigt förhållande eller traumatisk dödsfall (typ från LA, NY eller dylik innestad som kan symbolisera en liberal huvudrollskaraktär med yrkesmässig framgång) som flyttar till någon liten ort i Virginia eller något liknande. Där kan kvinnan ifråga “börja om” samtidigt som hon traskar runt i vacker natur och den lokala befolkningen sakteligen börjar acceptera henne då hon visar sig besitta beundransvärda kvalitéer trots ett initialt isigt mottagande fullt av missförstånd. Det kan såklart även röra sig om en europeisk storstad, dit amerikanska Rebekah eller Stacy kommit då de flytt en otrogen Tyler och därefter faller för den lokala och ruggade hunken i vanlig generisk ordning efter diverse förutsägbart trassel.
Gemensamt är såklart förutom att huvudrollsinnehavaren pratar med vidrig och släpande LA dialekt att lill-Europa är något som bara existerar för att amerikanerna kan få ett kulturellt uppvaknande i samband med att hon hittar nya styrkor inom sig själv. Ungefär som stockholmare ser turistande i Sverige.
Exempel är väl såklart någon valfri Hallmark film eller julfilm på Netflix. Annars finns ju The Holiday, Virgin River, Sweet home Alabama och under Toscanas sol som de lite kändare titlarna. Emily in Paris verkar ju också vara en sån kandidat men spyan fastnade faktiskt i halsen när jag började titta på trailern i efterforskningssyfte. Kommer ni på fler så fyll på.
Jag tänker ju såklart inte uttala mig om kvalitén på ovan nämnda titlar då det inte tillför tråden någonting och jag respekterar att allas smak är olika, men jag väcks ändå av förundran och nyfikenhet då jag reflekterar över mina egna comfort-movies som kille och nog tänker mig att de är för personliga att generalisera utifrån. Min observation gör alltså gällande att det är kvinnor i alla åldrar som dras till denna typ av film och jag förstår det kontroversiella i ett sådant uttalande. Att reducera kvinnors preferens till endast romantik känns dessutom för enkelt, det är därför jag försökt mig på denna ganska specifika analys.
Jag förstår guilty-pleasure filmernas roll som vardagsflykt (låter som en vidrig beta-stockholmare med alla amerikanska uttryck men jag anser att de fångar essensen bättre). Skulle vi alla kolla på pretentiösa Oscar-kandidater skulle vår kultur vara dödsdömd.
Min frågeställning lyder väl egentligen såhär:
Vad är era comfort-filmer (både män och kvinnor)?
Kan denna observation på comfort-movies verkligen appliceras på kvinnor generellt?
Vad är det som lockar med denna typ av tema så mycket? Finns det någon manlig motsvarighet, typ hämndfilmer, maffiafilmer eller Marvel?
När ni tjejer scrollar på Netflix, ungefär vad fastnar ni för i en preview (Och vad går bort direkt)?
Hur skiljer sig kvinnors comfort-konsumtion från för cirka 30-40 år sedan och nu när Instagram förkortat uppmärksamhetspannet?
Har en ökad jämställdhet gjort att kravet på comfort-filmer förändrats för tjejer?
Temat brukar ofta vara nån kvinna, allt från övre tonåren till sen medelålder, som flyr ett trasigt förhållande eller traumatisk dödsfall (typ från LA, NY eller dylik innestad som kan symbolisera en liberal huvudrollskaraktär med yrkesmässig framgång) som flyttar till någon liten ort i Virginia eller något liknande. Där kan kvinnan ifråga “börja om” samtidigt som hon traskar runt i vacker natur och den lokala befolkningen sakteligen börjar acceptera henne då hon visar sig besitta beundransvärda kvalitéer trots ett initialt isigt mottagande fullt av missförstånd. Det kan såklart även röra sig om en europeisk storstad, dit amerikanska Rebekah eller Stacy kommit då de flytt en otrogen Tyler och därefter faller för den lokala och ruggade hunken i vanlig generisk ordning efter diverse förutsägbart trassel.
Gemensamt är såklart förutom att huvudrollsinnehavaren pratar med vidrig och släpande LA dialekt att lill-Europa är något som bara existerar för att amerikanerna kan få ett kulturellt uppvaknande i samband med att hon hittar nya styrkor inom sig själv. Ungefär som stockholmare ser turistande i Sverige.
Exempel är väl såklart någon valfri Hallmark film eller julfilm på Netflix. Annars finns ju The Holiday, Virgin River, Sweet home Alabama och under Toscanas sol som de lite kändare titlarna. Emily in Paris verkar ju också vara en sån kandidat men spyan fastnade faktiskt i halsen när jag började titta på trailern i efterforskningssyfte. Kommer ni på fler så fyll på.
Jag tänker ju såklart inte uttala mig om kvalitén på ovan nämnda titlar då det inte tillför tråden någonting och jag respekterar att allas smak är olika, men jag väcks ändå av förundran och nyfikenhet då jag reflekterar över mina egna comfort-movies som kille och nog tänker mig att de är för personliga att generalisera utifrån. Min observation gör alltså gällande att det är kvinnor i alla åldrar som dras till denna typ av film och jag förstår det kontroversiella i ett sådant uttalande. Att reducera kvinnors preferens till endast romantik känns dessutom för enkelt, det är därför jag försökt mig på denna ganska specifika analys.
Jag förstår guilty-pleasure filmernas roll som vardagsflykt (låter som en vidrig beta-stockholmare med alla amerikanska uttryck men jag anser att de fångar essensen bättre). Skulle vi alla kolla på pretentiösa Oscar-kandidater skulle vår kultur vara dödsdömd.
Min frågeställning lyder väl egentligen såhär:
Vad är era comfort-filmer (både män och kvinnor)?
Kan denna observation på comfort-movies verkligen appliceras på kvinnor generellt?
Vad är det som lockar med denna typ av tema så mycket? Finns det någon manlig motsvarighet, typ hämndfilmer, maffiafilmer eller Marvel?
När ni tjejer scrollar på Netflix, ungefär vad fastnar ni för i en preview (Och vad går bort direkt)?
Hur skiljer sig kvinnors comfort-konsumtion från för cirka 30-40 år sedan och nu när Instagram förkortat uppmärksamhetspannet?
Har en ökad jämställdhet gjort att kravet på comfort-filmer förändrats för tjejer?
