Hur går man vidare från ett missbruk av amfetamin?

Du behöver inte gå och fundera på sånt. Du klarar av det.

Okej, jag försöka tänka positivt och inte överanalysera. Det kanske stjälper mig. Borde bara hålla det enkelt.

Behöver typ en punktlista på hur jag ska tänka så att jag inte övertänker.

En omöjlig fråga.

Att det är skit att ta tjack vet vi alla, men varför var och en börjat med ett missbruk är helt individuellt.
Därmed så är det även helt individuellt hur man kan sluta med missbruket.

Att tända av och börja "träna" bla bla bla, fungerar i tre månader på alla max.
Sedan så återvänder ändå 99.9% till att tala med folk från andra dimesioner utan att sova i två veckor,
eftersom alla era "knep att sluta är rent skit, då alla har sina individuella anledningar till att knarka, eller att sluta.

Jag fattar. Det kommer bli dagar då jag är mörk i sinnet och hopplöst demoraliserad. Fattar det. Bävar inför det, men det skrivs ju om och om igen i denna tråd och andra rehabiliterings-trådar att tid och tålamod är det enda. Den bistra verkligheten. Men det är så det är. Som man bäddar får man ligga. Konsekvenser osv. Verkligheten kommer som en käftsmäll men jag antar att jag får leva på hoppet om att det som skrivs är sant: att det kommer att bli bättre.

Jag har seriösa funderingar på att komma i kontakt med en psykolog. Har så mycket i mitt förflutna och allmän existensiell kris ( som jag inte snackat om så mycket i tråden). Prata med någon regelbundet, försöka reda ut det psykiska för sanningen är att jag av diverse saker i det förflutna och just nu mår väldigt dåligt psykiskt. Det är därför jag har så svårt att lämna min kemiska krycka, tror jag. Har helt enkelt kommit till en punkt då jag insett att allt det dåliga i mitt liv måste gås igenom. Jag vet inget bättre än en psykolog, då mitt sociala nätverk inte innehåller samtalspartners om sånt. Fattar ju att jag måste reda ut saker som plågar mig. Vet om folk som aldrig har bearbetat ett traumatiserande förflutet och de människorna blir utbrända till sist. Om det inte bearbetas...så kommer det alltid att hänga kvar.

Ska överväga att gå på ett AA möte också. Alkoholen har ju också varit ett problem men på ett sånt möte kanske just missbruksproblemet i sig kan hanteras? Eller?

Är det nån i tråden som kan rekommendera AA på goda grunder?


För övrigt så har jag misslyckats igen. Skaffade tjack, benzo, gräs (sa i tråden att jag inte rökte längre men nu fanns det...)..men jag flyttar snart till nytt ställe (dock samma stad) Jag vill verkligen låta flytten bli en nystart. Inget missbruk i det nya boendet.

Har en deadline. Vid 32 om några månader skall allt vara slut. När jag är 32 så lämnar jag allt, och fram tills dess så vill jag fokusera på att skapa nya rutiner. Det är min tanke, min förhoppning, men just nu...jag vet inte om det är brist på disciplin eller min dragning till snabba lösningar som håller mig kvar. Jag är så jävla svagsinnad. Den enkla lösningen är för stark att motstå. Jag hoppas det kan bli en förändring. Jag är ju hopplös, känner jag nu. Svagsinnad pundare. Det sker så snabbt. Helt plötsligt sitter jag med droger igen efter att ha startat tråden och tackat för alla tips. Jag är ganska skamsen över mig själv.

Vad är mina ord värda egentligen? Ingenting. Bara tomma ord.

Finns det några psykologiska tricks för att fullfölja sitt beslut? Min karaktär är en bristande sådan.
Ingen integritet.

Hej!
Hur har det gått för dig TS? Hade varit trevligt med några rader ifrån dig. Flyttat ännu? Fyllt 32 år likväl?

För övrigt värmer det mitt hjärta att det finns fina människor som delar med sig utav sina erfarenheter och ger gedigna till tips!

Det blir extra slitsamt om man ska återhämta sig efter varje helg. Det problemet "löste" jag genom att ta tjack konstant hela tiden, såklart så måste man ju bränna av emellanåt ändå och det kanske blev 2 nätters usel sömn i veckan. Ibland lite mer. Sådär höll jag på i över ett år. Varken särskilt ekonomiskt eller hälsosamt.

DET är sjukligt nog något jag har saknat enormt sedan jag blev nykter. Men det är ju helt uppåt väggarna såklart, går inte riktigt leva livet så. Blir som att man bara ger upp alla utsikter om ett någorlunda normalt liv.