Hur skulle ni reagera som befäl om ni fick detta? (Ang Utb och översitteri, lumpen)

Detta brev skickades till mina befäl och andra instanser vid muck, då jag var förbannad, trött och besviken på min värnplikt. Hur skulle ni reagera om ni fick ett sånt här brev; kanske finns det några Yoff som gömmer sig i trådarna här som kan ta sig en funderare. Ursäkta den enorma härvan text, men tänkte att folk skulle få en helhetsbild.

"Kritik riktad gentemot min befattning samt utbildning vid S1 Kungliga Upplands Regemente 06

XXXX-XXXX
(Födelsenummer)
Korpral (nuvarande furir), S1 XX Plut
Befattning: Mazarinutdelare – Receptionist. Välj ett, skratta och självdö.

Min befattning känns helt meningslöst och mina tio månaders utbildning visade sig komplett onödig under de tre veckors slutövning som vi från S1 deltog i under CR – Cold Response. Kallt bemötande. Denna text är inte menad som kritik emot enskilt befäl eller värnpliktig utan gentemot den utbildning som lagts fram till mig som enskild ’soldat’. Utan möjlighet eller information nog att påverka så har jag gått den sista tiden med gråten i halsen och kännt mig utnyttjad och hånad. Observera att allt som skrivits här enbart är mina egna åsikter och mitt egna tyckande. Ska någon stå vid skampålen för oriktig kritik eller skitsnack är det jag och ingen annan.
Huruvida de som läser detta tar åt sig av informationen och mina tanker eller inte känns inaktuellt – Jag är bara en kugge i hjulet, längst ner på den hierarkistiska näringskedjan.

Saker jag gjorde som var värda under CR;
1) Byggde förläggning med allt vad det innebär av kabeldragande, svärande och slitande. Det är kul med fysiskt arbete och det är kul att bygga upp något som skall fungera perfekt. Att skotta undan isblask för att få upp sjukvårdstälten så att soldaterna kan sova är KUL.

Saker jag gjorde som inte var värda under CR:
1) Serverade tjocka stabsbefäl och dylikt mazariner/bullar/dammsugare/läsk/mackor i två veckors tid. Det kan civila göra.
2) Suttit och svarat i telefonen och agerat växeltelefonist i två veckors tid. Civila kan också göra det.
3) Fått springa en massa ärenden för att folk inte orkat lyfta på en telefonlur och lösa det själv. Visst kan det behövas men när telefonlinjen fungerar och det är av ren lathet som jag får springa runt och lämna meddelanden så blir jag arg. Det skulle väl alla bli?

Vad har jag lärt mig av min tid på S1?
Det jag lärt mig är att värnpliktiga som gör sin tjänst på en ledningspluton i princip bara är billig arbetskraft. För våra ynka kronor i dagsersättning (även så fint kallat "lön som en kenyansk mattvävare") är vårt arbete något som civil personal skulle kunna sköta minst lika bra, om än inte bättre. Är enda anledningen till att vi gör det vår ekonomiska situation och vår plikt gentemot Sverige? Vi har ingen användning av våra vapen, utan det är bara en konstant bit metall med två tillhörande magasin lösplugg (som aldrig användes ändå) som mest irreterar en. De där uppe, som fattar besluten, kunde lika väl gett mig en pistol och gjort mig till en ordningsvakt – Då hade jag fyllt någon form av funktion. I värsta fall kunde jag ha fått en mobiltelefon för tjänstebruk – Den hade använts flitigare än vad mitt vapen gjort.
Allt prat och alla ord om att min befattning är betydelsefull och att man är 'spindeln i nätet' känns meningslösa och väldigt skrattretande. Spindeln i nätets uppgift är inte att servera folk mazariner eller dylikt. Spindeln i nätet bedriver inte heller fys på nattpass eller sovtider av skräck för att folk äter ihjäl sig (dvs vissa stabsassar som stoppar in två mazariner per gång i munnen non-stop under nattskiftet). Spindeln i nätet gråter nog inte heller vid hemkomsten över att hans tjänst fått honom att tappa människovärdet och tron på en fortsatt karriär inom total’försvaret’. Inte heller sitter spindeln i nätet i en telefonväxel och försöker höra vad någon annan stackars värnpliktig från J-bat skriker över ett sunkigt TS9000-nät. Vi är inte spindeln i nätet – ingen värnpliktig vid ledningsplutonen är det – vi är bara två ord; Billig respektive arbetskraft. Billig arbetskraft.

Jag skulle kunnat upp så många fel med min befattning och saker som gjort mig till en arg, bitter och ledsen "soldat" som tappat tron på vidare utbildning eller tjänst vid försvarsmakten. Jag känner mig utnyttjad som billig arbetskraft och hånad bakom ryggen när jag arbetar med vad som exakt kan vara en civil befattning, eller ett projekt för ett internationellt sambandssystem. Det är inte konstigt att andra regementen allmänt ser S1 som ett sittkissarregemente när det finns befattningar som det jag hamnat på. Det blir dessutom inte bättre av att man uppfattar den allmänna soldatutbildningen med strid, förläggninsarbeten eller andra sysslor som halvdana.
Visst om de värnpliktiga som arbetar inom befattningen vore nöjda med att servera en stab med godsaker de ändå inte behöver för att slutföra sin uppgift och visst om folk gillar att arbeta med datorer eller att svara i telefon 24-7; men inte valde jag att spendera tio månader av mitt liv i en tråkig miljö, med skifte på mina befattningar och att slitas från min ursprungliga pluton med tillhörande kamrater för att under slutövningen - 'den sista spurten' - servera en stab mazariner. Jag ställde aldrig upp på att delta i någon experiment med ett helt nytt system, det antogs bara att jag skulle knipa käft och göra mitt jobb. Det gjorde jag också.
Jag har alltid kännetecknat slutövningen som någonting stressigt och utmanande – Allt ska ju klaffa! Nu blev det plötsligt mysfarbror-status och slaveri i en tre veckors semester. De kunde lika gärna gett mig en sopkvast och låtit mig sopa kaserngårdarna på det folktomma S1 i tio månader. Det hade i alla fall inneburit en form av fysiskt arbete! Som det såg ut på slutövningen eller mina arbetsuppgifter så var de tyngsta lassen vid upprättandet och brytandet, dvs. De punkter jag gillade. Upprättandet när jag fortfarande peppade mig själv till att tro att jag hade någon betydelse, till brytandet då jag bara var arg på allt och kände mig värdelös och ville få allt avklarat så jag aldrig någonsin mer behövde se en växel eller en dator.

Det finns så mycket skit med min befattning att jag aldrig tänker rekommendera mina yngre kompisar till att tjänstgöra på S1 - Snarare tänker jag avråda dem omedelbart och de stackare som redan hamnat där tänker jag rekommendera att skaffa frisedel. Allt för att de ska slippa riskera att hamna hos ”mazarinstaben” och bli lika förbannade och ledsna som jag varit. När vår allmänna soldatutbildning försummas tappar jag tron på dagens "försvarsmakt". I dagens försvarsmakt tycks det vara mer prioriterat att slicka röv så enormt mycket för alla internationella insatser och allianser att de totalt struntar i ifall vi värnpliktiga kan försvara oss själva eller vår enhet.
Är det viktigare att vinna allmänt erkännande världen över som en solidarisk nation med häftiga tekniska prylar än att värna om sina egna soldaters grundutbildning? Jag har klämt mer TP-kablar och serverat mer mazariner än jag har skjutit pek, nästintill. Jag har antagligen suttit fler timmar framför en dator, helt onödigt sittande likväl, än jag har legat ute i fält.
Min soldatutbildning har mycket mer att önska än;

1) En trestegsprincip man drillat ett fåtal gånger för att snabbt kunna öppna eld mot fienden. Drillat med lösplugg fåtal gånger och enbart en gång skarp. Är det tänkt att jag ska kunna agera så som drillat när helvetet brakar löst framför mig när jag inte ens övat ett enda moment av detta under stridsövn?
2) Kast med en icke-skarp handgranat med en knall som liknar ett tigerskott. I princip ingen utbildning i att slänga sig i skydd eller dylikt. Hur vet jag att jag kan kasta en skarp handgranat om nöden så kräver och veta att jag dessutom kastar rätt och inte spränger mig själv och halva plutonen åt helvete? Kan jag lita på att kamraten bredvid mig skriker ”spräng kommer” eller kommer jag få splitter i hela ögonen för att jag kikar upp just som det smäller? Drilla med löst är en sak, skarp är en helt annan.
3) Undermålig pekutbildning som i princip övergavs efter FSS-skedet. Jag fick ingen hjälp, utöver de sista gångerna vid pekskjutningen, med min teknik. Under FSS-skedet bemöttes man bara med något som liknade dålig humor över att jag sköt som en kratta, även negativ attityd som "du kommer aldrig lära dig" eller "jaha, XXXX är hopplös och duger inget till" – Ingen försökte förklara hur jag skulle ligga eller kontrollerade mig förrens jag fick en gammal löjtnant i markstrid som tog sig tid och faktiskt fick mig godkänd på pek-skytte.
4) Växelvis/ansatsvis framåt, men utan någon större fortsättning i just stridsmoment, bara drillande ute på en åker. Se punkt ”2”. Kan jag lita på att mina kamrater, eller att jag själv, kan komma ihåg alla kommandon och utföra ”blixtlås höger!” när det smäller till?

Visserligen finns det många moment där man lärt sig saker; men desto mer där man är helt outbildad eller halvdant utbildad. Saker som soldatprov eller baskerprov verkar inte heller vara aktuellt för oss som skall agera som soldater och iklä oss rollen som soldater (Nu gör förvisso bara jägare/pansar baskerprov). Hur ska jag klara mig själv om något händer hemma i Sverige eller ute på en internationell tjänst? Mitt soldatprov där jag ”förtjänade” min basker var på ett dygn i FSS-skedet. Jag sov i ett knäppetält och marscherade lite och fick slut på ciggaretter just som vi nådde hem. Verkligen ansträngande – Läs ironi. Ett soldatprov för mig hade varit att de helt enkelt tagit mina cigg och gett mig ett helvete under några strapatsliknande dagar, så jag fått en ynka liten inblick i hur det känns att vara stolt över att ha klarat något man ansett omöjligt. Alla på min pluton, X:e FSS-pluton, fick bära basker och fick soldatprovs-pins efter det. Jag gillar min basker men skäms för att bära den och skulle slänga min pin åt helvete – Jag förtjänar inte den och baskern förtjänar jag inte heller vid en närmare eftertanke. Faktum är att jag skäms när folk kallar mig soldat eller när kompisarna som redan gjort sina månader snackar med en om lumpen. Måhända att signalistkårens huvudsyssla inte är strid; men är vi inte soldater likväl? Ska vi inte kunna försvara oss emot angrepp?

Jag är ingen soldat: det är så jag känner mig nu när jag blickar tillbaka på allt.

Nej, tack S1 för tio månaders hånande och slaveri åt mazarinstaben.
Tack för att ni bytte min befattning och slängde över mig till en pluton med värnpliktiga jag inte var bekanta med och för att jag fick omskolas helt på nytt. Dvs att all utbildning på radioeter var onödig (en månads sysselsättning).
Tack för att jag inte visste vilka mina befäl var förens jag mötte dem öga mot öga eller fick det berättat av de nyss bemötta befälen.
Tack för att ni slösade bort 4 veckors utbildningstid till TS9000 – Något jag aldrig behövt hos min nya pluton. Tack för att min undermåliga soldatutbildning får mig att skämmas för att kallas eller kalla mig soldat.
Jag är glad att allt är över - Jag ville inte vara det, jag ville sakna lumpen och kompisarna jag fått där. Jag kanske kommer att sakna de få kamrater jag blivit riktigt sammansvetsade med – De KB (kompanibefäl) samt förare och korpraler som låg ute i december månad (Åtta stycken totalt eftersom stabsassarna myste inomhus och flertalet andra "var sjuuuuka") - men som det ser ut nu är jag arg och ledsen och besviken över hur armén och ledningen har behandlat mig (och övriga vpl?). Jag kommer bara tycka att det är skönt att slippa höra "God morgon soldater!" varje morgonvisitation - För jag är ingen soldat. Det kommer vara skönt att slippa springa runt med AK5:an på ryggen när jag vet att det ändå aldrig är tänk att använda den. Främst av allt: Jag kommer aldrig mer behöva se kompisar som mig vara lika bittra som jag varit när min "tjänst" framkommit i ljus dager.
Tack för att ni i princip fått mig att skratta åt mig själv och inse att jag aldrig kommer kunna fortsätta in på någon karriär i armén i något annat system än ”mazarinjägarledningsplutonens” så fint kallat av en annan anonym värnpliktig.


Allt från mig; Förste mazarinutdelare Korpral XXXX-XXXX av Guds nåde tackar för sig och önskar att han aldrig mer får uppleva de hemskheter och den jävla skit han fått utstå vissa perioder av sin värnplikt. Vill man bli sviken vet man i alla fall vart man kan vända sig.

PS. För övrigt anser jag att S1 borde bombas till stenåldern och ersättas med ett legoland - Det är fan mer skräckinjagande än ett gäng master som miffon bara lyckas välta om och om igen. DS.

Skratta eller gråt; det är ju frågan. Jag skäms inte över att ha gjort värnplikten - Det var en rolig upplevelse. Men i och med denna sorts värnplikt kan man inte låta bli att bli besviken på att de faktiskt tog min stolthet ifrån mig när de gav mig en uppgift som en civilist kunde sköta. Notera att jag var A-klassad, högt stresstålig och fysiskt stark vid mönstringstesterna och att jag från början skulle innehaft en annan tjänst.

S1 är ett jävla ställe, tycker uppriktigt synd om dig. Vissa personer kanske är jätteglada över att få en sådan tjänst men jag skulle inte palla det. Tror inte befälen bryr sig ett skit, testa att skicka in det till Värnpliktsnytt och berätta om alla "hemskheter" på S1. De brukar gilla "skandaler" och att klanka ner hej vilt på regementen och förband.

Ett grundproblem är att värnpliktiga går med på att bli mazarinutdelare och springpojkar, och själv degraderar sig till grå arbetskraft. På den gamla "goda tiden" då man fortfarande hade malajer i försvaret, skötte de uppgifter som idag har tagits över av civilanställda, exempelvis förrådspersonal och springpojkar (postutdelare, och motsvarande). Dock förekommer det ändå fortfarande att värnpliktiga utnyttjas hänsynslöst som grå arbetskraft. Det finns till och med en hel befattning för detta (läs: bevakningssoldat) då det är billigare att ha värnpliktiga än civila väktare överallt (dock har väktare tagit över på en del ställen, exempelvis Högkvarteret på Lidingövägen). Det försvinner mer och mer genom det goda arbete som Värnpliktsrådet gör, men grundproblemet är de värnpliktiga själv.

Från Försvarsmaktens sida är det perfekt läge att låta folk rycka in direkt efter gymnasiet, folk i den åldern är fortfarande omogna, formbara och framförallt, väldigt idealistiska och tror att "jaja, det hör väl till det militära här, inget att gnälla över". Detta utnyttjas av bland annat officerare. Det hela är egentligen ganska enkelt, en värnpliktig har en skyldighet att lyda någon med högre grad, men detta innebär inte att man har en skyldighet att dela ut mazariner, koka kaffe, plocka skräp etc. Om någon med högre grad tycker att den värnpliktiga ska göra det och maskerar det som en order begår officeren tjänstefel, och detta ska anmälas.

En värnpliktig har inget att säga mot en officer, och det är är här Värnpliktsrådet kommer in. Ring dem (och inte blaskan Värnpliktsnytt), påpeka felet, och de kommer att ta kontakt med regementets chef direkt. Regementets chef är den som är ytterst ansvarig, och han kommer under inga omständigheter acceptera att fel begås på hans arbetsplats då han gärna vill behålla sitt jobb och sin höga lön, och en överste är i nio fall av tio en som gärna vill kunna avancera i graderna ytterligare.

hehe du gillar inte mazariner va?

Nej allvarligt talat, jag tycker det är bra att duiaf framfört din åsikt även om den är av denna sorten.

Har du fått något svar?

Jag förstår absolut trådskaparens frustration över att se till att annan personal får fika. Men för att ge Dig lite perspektiv kan jag berätta att jag själv var befäl, men avlossade inte ett enda skott under de sista tre större övningarna. Jag var vidare inte sällan "sekreterare" och kaffehämtare åt kompanichefer och andra befäl och min befälsinsats var flera gånger begränsad till att ge order om att upprätta tältet på en viss plats, vilket inte heller var särskilt spännande alla gånger. Likafullt tycker jag idag att jag gjorde en viktig insats för förbandets funktion.

När jag läser Ditt inlägg måste jag göra en reflektion över vad som kallas "grå arbetskraft". Under min värnplikt ansågs detta vara när värnpliktig personal, såsom underbetald arbetskraft" tvingades göra sådant som anställda borde sköta i stället; exempelvis köra TPC:s bussar, snickra tavelställ på skjutbanan, kopiera papper i kanslihuset samt klippa gräsmattorna på regementet.

I dag finns det kontraktsanställda soldater i Försvarsmakten. Med detta borde man diskutera om inte värnplikt i sig är att betrakta som grå arbetskraft eftersom det nu finns en professonell grupp som gör samma sak som de värnpliktiga - men med lön.

Var ska man börja...

Bra att du framförde dina åsikter även om jag tycker att det är lite väl mycket ironi för att någon ska kunna ta det seriöst och någorlunda konstruktivt.

Sen tycker jag du lipar lite väl mycket om saker du fått göra som egentligen inte var "din uppgift". Antar att du redan hört uttrycket "gilla läget"...

Jag tyckte inte det var min uppgift i lumpen att stundtals stå på en slaskig grusväg utanför Skövde och vara infartspost. Men jag gjorde det ändå.

Under min utlandstjänstgöring så tyckte jag vid ett tillfälle att det inte var min uppgift att räkna antalet soptunnor på vår bas. Men det behövdes göras och jag "gillade läget".

Gilla läget!

om du inte har skickat det så bör du se över språkbruket om du vill bli tagen på allvar.

annars bra skrivet.

Ingen i beslutande befattning skulle bry sig en sekund, då det bara är ett allmänt pipande och gnällande, utan något som helst syfte och mål.

Sätt dig ner o fundera på syftet med ditt handbrev. Är syftet bara att gråta, så gör det hos mamsen. Statliga förvaltningar får så inåt helvete mycket lipande och tyckanden från den allmänna massan. Är syftet nått annat så se då till att det kommer fram.

Mvh

Förstår helt klart att du känner dig besviken.

Jag hade lite signalistutbildning där och tyckte det var lite märkligt när det första befälet sa var: "Här på S1 har vi några regler som ska följas, ni får INTE dricka kaffe och äta kaka inne i lektionssalarna". Vi som var vana vid att försiktigt be om lov om vi ens ville dricka vatten inne på kasern..

Dagens signalister har väldigt mycket teoretisk utbildning i befattningsskedet, olik FSS:ens prov man hade på SäkI.

Säg mig, hur mår du i skallen efter en lång skoldag om du inte fått en fika då och då?