Arbetslösheten tar kål på mig

Hej Flashback,

Jag är 3X nu och varit arbetslös i över 6 år:
* utbildning inom datavetenskap (3 år)
* arbetslös under hela covid perioden (3 år snart)
* inga vänner, sociala kontakter eller tidigare jobb erfarenhet.
* är deprimerad, och det börjar bli illa nu för pengarna tar slut nästa månad - måste ansöka om bidrag.
* uppe till 05:00 och sover till 13:00 - kan lätt sova bort hela dagen.
* låg motivation och negativa tankar; pratar med mig själv - har ingen att prata med.

Det känns som jag bara haft motvind i seglen och totalt misslyckats med livet. Levt som en fattiglapp hela mitt liv i ett av världens rikaste länder i högkonjunktur. Jag förstår inte hur folk får jobb; känns som man måste ha kontakter eller vara en ung snygg tjej och bli inkvoterad. Känns meningslöst att ens fortsätta söka jobb; motivationen sjunker som en sten, och vem vill anställa någon så pass gammal utan någon erfarenhet? Kommer det fram att jag är eller varit deprimerad så kan man säga hejdå till det jobbet - vilket är sannolikt för jag ser ut som ett lik.

Din dåliga självkänsla utstrålas överallt kan jag tänka mig. Du kanske får börja med något kneg som du inte känner dig bekväm med. Vill man jobba så får man jobb bara dom ser på dig att du kan jobba vid första ögonblicket.

Är pensionär sedan två år tillbaka själv. varför gör du inget åt ditt liv, träna upp dig som du aldrig kommer att kunna göra sedan när du jobbar. Spring en mil om dagen, jag är förmodligen 40 år äldre än dig och springer en mil nästan varje dag då jag har hundar som behöver den motionen, och jag behöver den med.
Umgås med folk, även om det är idioter så kan man integrera med dem, kanske inte om du är asp. Kanske du är?

Du har ett helt liv framför dig!

Berätta gärna hur gammal du är och varför du inte har vänner och kan hitta arbete? Det tyder på att det är någonting som inte stämmer. Kan man verkligen gå arbetslös så länge?

Vad hade du för jobb senast?

Söker du "alla" sorters jobb eller söker du bara det som är relevant för din utbildning?

Ta ett skitjobb ett par månader. Det är enklare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Klarar du inte ens av ett låglönekneg är det nog dags att ansöka om sjukpension på en gång och få det överstökat.

Har en vän som är 28 år som har;

1. Duktig historik med kriminalitet och brottsregister.
3. Ingen utbildning efter grundskolan för han valde att beckna.
4. Ingen arbetslivserfarenhet (P.g.a livnärt sig på brott hela livet).
5. Depression och ADHD.

För 1 år sedan sluta han punda, röka cigg och supa, få rätt på diet och dygnsrytmen samt arbeta med sin depressiva problematik... Släppte kontakten med alla förutom mig och en annan inte håller på med brott och arbetar hederligt. Han sökte inte jättemånga jobb under året, men inget utav det han sökte kom han vidare i, gick aldrig vidare till intervju. Man såg och hörde han börja bli trött på det fast istället för sluta söka jobb och återgå till sitt gamla, så bestämde han sig för kolla efter företag på google maps i industriområden och skriva intresseanmälningar till företagschefer och strunta i om de hade jobbannons eller annat ute.

Någon dag efter han börja göra det så blev han uppringd, kallad till intervju och fick ett jobb! För tillägga så fick han jobbet ungefär 3 veckor sedan.

Så han har ganska snarlik historik som dig. Det är mer eller mindre hans kriminella bana och brist på utbildning som urskiljer er. Så det jag lärde mig av honom och lite av mina egna erfarenheter kring jobb är;

1. Leta efter enklare jobb, golvjobb helt enkelt.
2. Kontakta företagen privat via mail eller telefon.
3. Visa intresse att du vill ha jobbet eller ett jobb hos dem.
4. Visa verkligen att du vill ha förändring i ditt liv.
5. Är ditt CV tomt på arbetslivserfarenhet, skriv personliga kompetenser du kan erbjuda företaget.
6. Var ärlig vid tillkallad intervju. (Min vän berätta om hela sin brottshistorik, varför han halka in på den banan och depressionen och fick ändå jobbet)

Lång text, jag vet. Jag vill inte du ska få känslan att "shit jag är värre än en kriminell pundare" utan mer ska motiverar dig att, sitter man långt bort från arbetsmarknaden, vill ha förändring och visar det så finns möjligheten.

(Bara för tillägga så känner jag honom sedan barndomen och vi pratar ofta, därför jag vet så mycket om hans historik för han känner sig bekväm att berätta det för mig)

Jag kände att jag höll på att bli depprimerad för några år sedan. Jag var tvungen att göra något så jag skaffade gymkort. Jag är absolut ingen träningsfreak eller muskelbyggare men mitt mående och mentala hälsa blev omgående bättre.

Det löser inte alla problem man har. Och att vara arbetslös är tufft för psyket. Jag skulle bli förvånad om du inte skulle må bättre trotts allt om du gjorde samma sak. Om det varit sommarhalvår hade man naturligtvis lika gärna kunnat cykla eller jogga.

Jag blir mest deprimerad när jag ser att jobbet betyder så mycket för folk. Jisses, bryt hjärntvätten. Grundar ni verkligen ert egenvärde och självkänsla på ett liv som löneslav? Det är ju patetiskt på alla nivåer. Om pandemin har lärt oss nånting så är det att det finns större värden i livet än jobbet.

Dessutom hjälper en hög arbetslöshet till att pressa ner inflationen, vilket är precis det som behövs just nu. Sträck på er och kom ihåg att det viktigaste jobbet man kan göra just nu är att inte göra något jobb alls.

Du skulle ha blivit lastbilschaufför. Högre lön än akademiker och lätt att få jobb samma dag.

Och med det sagt så är ditt förslag att TS ska leva på luft och bidrag resten av livet?
Det verkar ju vettigt...