Alla ska vara glada fast allt går åt helvete

Ganska typiskt för ett företag som går dåligt. Alla är livrädda om sina egna positioner.
De med mest inkompetens brukar oftast vara de mest låtsaspositiva, eftersom de vet att de får svårt att hitta nya jobb.

Skulle säga att detta i hög grad beror på amerikaniseringen av arbetslivet, i allt högre grad kliver amerikanska ideal in även i det svenska arbetslivet och smörighetskulturen är definitivt en del av det.

I Sverige har man ju tvärtom under lång tid haft en kultur på arbetsmarknaden där man uppmuntras att våga ifrågasätta, tänka innovativt och kritisera dåliga beslut, det konceptet har funkat bra historiskt och svenska företag har varit bland de bästa i världen inom sina fält, men numera är det fokus på yta och ögontjäneri istället för att skapa saker av värde. Inte minst amerikanska företags inkliv i den svenska arbetsmarknaden har bidragit till detta, i USA förväntas man inte ifrågasätta en chef och man ska dessutom "skryta" om hur bra ens företag är även om det går dåligt.

Jag skulle snarare säga att det beror på att företagen är vana vid att allt går bra, och att man inte behöver leverera så mkt då man sitter på stora marknadsandelar och starka varumärken som håller konkurrensen borta, så intäkterna rullar in av sig själva trots utbredd inkompetens. Sedan när det börjar gå dåligt är man vana vid att allt löser sig av sig självt, dessutom vågar ju ingen ifrågasätta dåliga beslut från VD/ledningen.

Fast då är det en annan jobbig mentalitet man får handskas med istället, om alla kollegor ska skryta om hur mycket sprit de druckit i helgen eller fråga om man sett hockeymatcher.

Ja-sägare är allt som oftast de som sitter på inkompetensen och som i realiteten drar ner företagets effektivitet. "10% gör 50% av jobbet" brukar det heta och det stämmer väldigt väl. Ju större företag desto fler med inkompetens och större överflöd av icke produktivt anställda.

Jag vet och då blir dessutom hela upplägget i stället plötsligt väldigt kul.

Finns inget roligare än att lajva pk-akademiker.

Det roligaste är att gå in i en lite småkorkad karaktär som visar vilja och ambition att hålla med och passa in men sen punktera hela resonemanget genom att anspela på sin spelade låga iq och där igenom ställa "fel" och "obekväma" frågor.

Fan ska de göra då? Föreställ dig motsatsen.

"Vi blöder pengar. Det ser inte bra ut. Snart blir vi alla arbetslösa."
"Detta kommer bli svårt, kanske omöjligt... Men om vi jobbar riktigt hårt finns det en liten chans att vi lyckas, fast ska jag vara ärlig tror jag inte det själv."
"Tack för att ni lyssnat, känner personligen en jävla massa ångest över företagets utveckling men kanske kan det gå"
"Ursäkta mig, nu ska jag gråtrunka på toan."

Är väl ingen som blir pepp av sånt prat?

Så länge lönen rullar in på kontot så får man väl vara nöjd.

Nej men man kan ju inse att det man håller på med inte fungerar i stället för att köra full gas utför stupet.

Om man ska kunna ta rationella beslut och driva bolaget organiskt måste man tillbaka med fötterna på jorden.

Vi har ett saftstånd. Vi ska sälja saft. Hur ska vi kunna tjäna pengar på det? Vi är inte coca cola.
Coca cola började som ett saftstånd.