HJÄLP!!!! Ångest av jobbet

Hej. Och hjälp

Jag har levt med psykiska problem så längde jag minns. Tonåren präglades av institutions- och sjukhusvistelser osv osv. Kort och gott är jag en tjej på 23 nu och fick ett jobb i matbutik i somras. Vikarierat lite på förskola sen i våras men detta är all arbetslivserfarenhet jag har då jag haft diverse ersättningar (som upphörde i juni). Men jag hatar mitt jobb. Eller rättare sagt, jag känner mig så rädd och DET hatar jag.

Det känns som att jag jobbar hela tiden, men det gör jag inte. Men jag är fast i det mentalt hela tiden. När jag är där är jag rädd, när jag kommer hem är jag ångestfylld över allt som hänt där och blir genast orolig och rädd inför nästa gång jag måste gå dit. Jag har inga vänner längre. Jag gör inget. Jag är bara hemma och mår skit över detta och orkar inte träffa någon. Min oro skär i mig. Jag går dock till gymmet varje dag i desperat försök att hantera all ångest och oro vilket funkar till viss del. En liten livlina.

Men allvar... känsloutbrott avlöser varandra. Jag gråter varje dag och får vredesutbrott emellanåt. Livet känns alldeles för svårt och stort och övermäktigt????? När varenda moment i vardagen känns som ett helt jävla marathon så känns det faktiskt hopplöst.

Jag vill känna mig bra! Sjukvården och fk tycker att sjukskrivning hade varit lämplig då det hållit på såhär sen jag började på jobbet i juli. Men jag vet inte hur det skulle hjälpa? Sen när jag måste börja jobba igen så är jag ju bara tillbaka på ruta ett? Jag vill också leva vanligt och jobba, tjäna pengar o klara mig själv som vem som helst! Men jag vill kunna gå till jobbet utan o vilja dö!!! Är det så mycket begärt?

Jag är rädd för mina kollegor. Jag hälsar alltid på dem och försöker ta mig samman och prata med dem. Men det känns bara som det blir fel. Jag är så nervös och säger konstiga saker. Om någon ska visa mig nåt nytt blir jag så rädd så jag inte fattar vad dem säger. Folk skrattar. Kollar konstigt. Hela tiden får jag höra ”men det har jag ju sagt, det visade jag ju nyss, men det vet du redan” osv osv. Igår undrade teamchefen om jag ens nånsin haft en dator hemma? Jag är inte korkad... jag är bara så sjukt ångestfylld.
Kunder är jag också rädd för. Jag är såklart alltid trevlig o så, men om någon kund ens säger hej eller ursäkta som jag inte ser så blir jag skitskrämd och hoppar till. Är så rädd för skäll osv osv så sjukt lättskrämd.

Jag är rädd för att ta rast, måste jag göra det så låser jag in mig på toa och gråter eller gömmer mig i nåt annat rum. Ibland samlar jag mod att gå in i fikarummet och försöker säga något men jag hatar det.

Vad ska jag ta mig till? Detta är en stor mental påfrestning för mig. Har lovat mig själv att ge det iallafall ett halvår. Men när kommer saker släppa lite inombords och kännas lite bättre? Jag vill inte ha ont i magen pga jobbet hela tiden Kan man verkligen gå runt ett helt liv och vara rädd exakt hela tiden för allt?

Låter som du behöver hjälp, ring din vårdcentral i morgon bitti.

Lycka till!

Vad säger din terapeut?

Normalt får du lite enklare piller med låg dos som du tar över dagen för att minska din ihållande ångest tillsammans med terapi någon gång i veckan tills din ångest är borta.

Det låter onekligen som att du är extremt rädd och behöver hjälp på något vis. Ring vårdcentralen eller liknande.

I övrigt vill jag bara säga att ångest av jobbet hade jag alltid i 20-30-årsåldern. Speciellt när man börjat på nåt nytt jobb och var livrädd för att göra något fel. Man trodde att kollegorna var perfekta och aldrig gjorde fel. Men nu är jag över 40 och har insett ett par saker.

1. Alla gör misstag.
2. Ingen bryr sig egentligen om vad du gör, dina kollegor har annat att tänka på och kunderna är upptagna med att handla. Man inbillar sig lätt att alla andra bryr sig jättemycket om allt man gör och lägger märke till allt konstigt man säger eller gör, men i själva verket ska man vara glad om de överhuvudtaget lyssnar eller minns vad man gjorde för 5 minuter sedan. Alla har fullt upp med sina egna liv och tankar.
3. Ett jobb är ett jobb. Det är inte hela världen. I slutänden är det bara ett företag som tjänar pengar på att ha dig som anställd. Man kan byta jobb hur många gånger man vill. Själv bytte jag karriär helt i 35-årsåldern, ångrar mig inte en sekund men uppskattar samtidigt att jag provat på flera olika yrken.

Skit i allt snack om terapeuter och skit. De vill bara tjäna pengar, men kan inte hjälpa dig på riktigt.

Du måste börja meditera, och ge det tid.

Du kommer bli mycket bättre.

Du måste hittat roten till problemet. Går du till någon vårdcentral får du bara massa piller för det "hjälper ju" Men man inte intresserade av att hitta varför.

Nej! Sådär kan du inte ha det. Sjukskriv dig som de säger och ta den hjälp som finns. Du hittar vad som är bäst för dig till slut. Du gör dig själv väldigt illa just nu. Det är dumt! Du är inte misslyckad och inte ensam. Många drabbas av psykisk ohälsa precis som man kan drabbas av vad som helst. Klart du inte vill må sådär!

Hitta en man du kan skaffa familj med. Du är visserligen bara 23, men vänta inte för länge. Snart är du 27-28 och har inte råd att ”testa” förhållanden. Då kommer du få se på ångest.


Skaffa man och barn.

Är det Jason Blaha i egen hög person som skriver? Man kan nästan tro det med tanke på vad du påstår.

Varför ska det ena behöva utesluta det andra? Kan inte TS söka professionell hjälp OCH börja meditera?

Är du på riktigt så paranoid och konspiratorisk att du tror att samtliga teraputer enbart vill ha sina klienters pengar? Menar du att samtliga som blev teraputer blev det pga ekonomiska skäl? Så himla bra betalt är det knappast att arbeta som terapuet och TS kommer förmodligen bara behöva betala patientavgiften på 200 kr eller vad den nu ligger på dessutom.

TS sök professionell hjälp. Jag har också mått dåligt och varit full av ångest. Problemet är inte ditt jobb utan problemet är inom dig. Du kommer förmodligen få lika mycket ångest av nästa jobb du går till.
Sök och var mottaglig för hjälp av vården, fortsätt med att gå till gymmet (det är terapi i sig) och försök att socialisera dig lite grann åtminstone. Spelar ingen roll om det är din familj eller någon vän du trivs bra med. Att isolera sig gör oftast ens situation bara värre.

Sjukvården kommer aldrig hjälpa dig med roten av problemet för det är dom inte intresserade av eller ens vet. Allt det går ut på är att medicinera dig med substanser från företag som har "godkänts" för det skall tjänas pengar.

Minns detta.

Du behöver jobba med något helt annat där jobbet inte går ut på att du finns där som person, utan du behöver ett jobb där din kompetens faktiskt efterfrågas, detta kommer ge mer bra känsla i kroppen om du väl jobbar med det senare. I mitt fall är det elektricitet och elteknik och maskiner osv, en DRÖM för mig att få jobba med det och kunniga människor.

Du är 23 du har livet framför dig, Utbilda dig till något som ger jobb och där du fortfarande kan få vara dig själv och lite kufisk. INGEN och jag menar INGEN vill va på ett jobb där man bara mår dåligt, jag hoppas du inser att det I-N-T-E är hållbart och att du faktiskt gör mer skada än hjälp på ett sådant jobb om du känner så.

Ja, det är väl självklart. Vad du sedan VILL är en helt annan sak. Och om du sedan KAN är ytterligare en fråga.

Jätte bra att du tränar! Fortsätt med det om det får dig att må bra. Vad mer skulle du kunna göra för att stärka dig själv?
Har du provat ta papper och penna och skriva ner allting du tycker är jobbigt men även sånt du tycker om och skulle vilja göra mer av?
Lite helikopterperspektiv är bra för få större överblick!

Om vi leker med tanken; Om du hade vänner du träffade någorlunda regelbundet, en partner och gjorde mer av sånt du tycker om. Tror du att din ångest/oro rädsla hade varit på samma nivå som idag?
Lite såna frågor du ska försöka reda ut för dig själv.
Ibland är psykisk ohälsa bokstavligen mental, ibland relaterad till traumatiska händelser eller bara negativa och dåliga tankemönster.

Om du tar ditt jobb som ett exempel.
Vad är det absolut värsta som skulle kunna hända dig där tror du?
Och om det händer. Och? Sen då.. ?