Citat:
Ursprungligen postat av
p00nino
Du gör en bedömning själv. Anser du inte att dina gener bör ha plats, är väl det oturligt. Men är man nöjd med sig själv, vill man sätta sin prägel på omvärlden. Då är barn och tankar om framtiden självklara.
Fatalism och idén att allt tar slut efter ens död, är själveliminerande. Det spelar ingen roll vilka intellektuella resonemang man gör. De som inte antar den hållningen, utan avsätter kapital och sprider gener - kommer vara de som bestämmer imorgon.
Det är en fråga om agens: till vilken grad vill du styra och prägla din omgivning? Anser du att den du är, ska fortleva hellre än andra? Tar du ansvaret för att utfallet blir så, eller avsäger du dig all form av agens?
Du talar om tre olika saker.
Ett eftermäle och avtryck, fatalism och agens.
Du kan omöjligen inbilla dig att dessa tre olika saker har gemensam betydelse för någons longtermism.
Även om du skulle inbilla dig detta, vilket alltså är osannolikt, kan du ju inte helt ignorera den absolut mest övergripande trion; Egoism, Narcissism och Dödsfruktan.
Rädslan för döden och driften att ”sätta ett märke i universum”, som Steve Jobs talade om i sitt Stanfordtal, som någon sorts motmedel mot att glömmas bort, att aldrig behöva dö fullständigt är viktigt för egoistiska narcissister.
Alla som lyfter blicken högre inser snart att vi alla är en del av något större och att ens enskilda gener inte är något mer riktigt eller viktigt att föra vidare än ett minnesmärke.
Livets meningslöshet i vid mening är självklar.
Evolutionen och att vara en del av den är betydelselöst. Även om du så har en övermänniskas gener eller ditt barnbarnbarns barn blir en ny Jesus så spelar det förstås ingen som helst roll för vårt solsystem eller för universum.
Omtanken om de levande då kan göra att vi väljer vissa val nu. Egoismen kan göra att man själv på något ynkligt vis nödvändigtvis ska ha en kroppslig del i denna framtid, men det är inte omtanke om framtiden utan en narcissistiskt dans med sig själv.
