Arbetsmoral och stolthet

Vad hände med den gamla skolans inställning att vela bli riktigt bra på sitt arbete och vara stolt över att vara hårt arbetande?

Jag kan bara ta mig själv som ett exempel och det är att sedan jag var i 19 års åldern och började knega ville jag vara en arbetsmyra som gjorde mitt jobb så bra som möjligt varje dag. Jag var stolt att vara en arbetande man och var stolt över att ha arbetsmoral samt bidra med hög kvalitét kopplat till de arbetsuppgifter jag utförde. Det här var inga avancerade arbeten. Jag hade min lön som var relativt låg men var ändå stolt och ville jobba hårt dem timmar jag var anställd för att arbeta. Mååånga år senare var jag bland dem bästa i min bransch, startade eget och gör numera flera miljoner varje år. Målet var aldrig pengar utan att bli riktigt bra. Målet med mitt företag är inte heller pengar utan att vara riktigt bra och galet konkurrenskraftig vilket gjort att jag omsätter mycket där stor del är vinst.


När jag läser forumet här så är inställningen ofta: Jobbar man hårt betyder det inte mer lön utan bara mer arbete och liknande inställning. Nu när SD och grejer blivit så stora känns det som att samhället i stort borde vara lite mer konservativt i fler frågor än invandring: Tillexempel arbetsmoral och stolthet att tillhöra en hårt arbetande medel/arbetarklass. Att vara nöjd (kanske inte lycklig för helt ärligt vem har tutat i oss att målet måste vara att vara "lyckliga"?)

När slutade vi känna den här stoltheten? När förlorade vi arbetsmoralen? När förlorade vi dessa värden som faktiskt också kan generera ekonomisk välfärd i slutändan?

Jag vet inte riktigt. Efter att ha haft 15-20 olika jobb (varav några utomlands) inom lite olika branscher sedan slutet av 90-talet måste jag säga att jag tycker jag att den svenska arbetsmoralen är vädligt dålig. Riktigt dålig tom. Det har framför allt varit i IT-branschen det varit riktigt svagt på arbetsmoralsfronten på många håll. Många kommer alltid sent och går tidigt och gör säkert bara ...max... 30 timmar i veckan i vissa fall. Och när dom väl är på jobbet blir det inte mycket gjort heller. Själv har jag väl alltid haft en rätt bra arbetsmoral, men slöheten i IT-branschen har smittade av sig lite på mig. Sen har jag i stora delar av livet lagt 10-30 timmar i veckan på ideellt arbete också. Men det är slut med det nu. Det tar för mycket på krafterna i längden.

Jag har bara observerat förfallet från 2006 och framåt egentligen.

När vi insåg att arbetsgivare inte bryr sig det minsta om anställda.

Denna inställningen hade jag också. Tyvärr blev den till slut ohållbar när min arbetsgivare började kräva högre och högre kvantiteter gällande enheter i timmen. Jag såg hur andra tog genvägar och fuskade för att få bättre siffror medan jag kämpade med mina då jag hade arbetsmoral och tänkte på kvaliteten. Ändå var det jag som fick skit för min "dåliga" effektivitet medan fuskarna fick en klapp på axeln eller inte brydde sig.

Kombinerat med att det titt som tätt sas hur utbytbara vi är och att det är så här det ser ut i samhället.

Så min arbetsmoral vacklar i takt med min sviktande psykiska hälsa.

När ekonomi blev det enda som betyder nåt.

Jag är kvar som behovare på Sveriges största bevakningsbolag och där har det gått riktigt utför senaste åren, senaste 10 åren främst, de som är anställda som driftchefer och arbetsledare har tappat helt om hur det fungerar ute i verkligheten. De vill inte ens kännas vid det så, man har låtit det hela bli en fars där inget är av betydelse mer än att kunden hålls nöjd - att siffrorna ser bra ut för ledningen.

Skulle aldrig rekommendera någon att jobba inom denna bransch än mindre ha deras tjänster.

Personalvård och erfarenhet, eller lämplighet ens, är inget man lägger märke vid längre.

Å andra sidan kan vi ju se hur t.ex. polismyndigheten blöder folk, deras tillvaro och personaletik är också gravt snedvriden vilket gjort att de som innehar någon form av självinsikt lämnat sina tjänster.

Låter precis som på min arbetsplats.

Noll förståelse och dåliga förutsättningar skapar knappast någon moral och stolthet, åtminstone för de med hjärna.

Och de som fuskar och slickar röv höjs upp. Konstigt nog fortsätter allt som vanligt, är väl den nya normen kanske helt enkelt som vissa av oss inte passar in i.

Kanske är det oss det är fel på..?

"Varför jobbar du så hårt när vi får låg lön?" är en rätt vanlig fråga jag fått ställd men också hört blivit ställd till andra. Dagens generation växer upp och ser att allt är guld och gröna skogar, det enda du behöver göra är att fråga mamma & pappa så löser det sig. Om man är aktiv på sociala medier och följer Bianca Ingrosso så får man receptet för bra bankkonto. Eller så pluggar man och kommer in på juristlinjen och ska bli nästa stjärnadvokat, bara så där.

Självkänslan hos många existerar inte, och om man kan överleva för bare minimum så tar man det. Yrkesstolt är ett ord som har blivit förknippat med utbränd och rövslickeri, och inget man kan göra i dagens samhälle.

Personligen vill jag känna mig stolt på min arbetsplats när jag får besök av vänner, familj och bekanta. De ska inte finnas möjlighet att personer jag känner ska tycka att min arbetsplats är smutsig, otrevlig eller på annat sätt ovälkomnande.

Precis som du säger TS så delas inte denna inställning längre av majoriteten, dagens generation vill ha "fett med cash" och jobba på en strand i Bali.

Finns ingen moral eller så längrel, knappt nån samhörighet på arbetsplatserna, där jag jobbar finns ingen i min grupp på kontoret, alla kommer och går som dom vill och hela pandemin fuckade upp det redan uppfuckade arbetslivet ännu mer.

Folk verkar inte bry sig längre om sina jobb, de går som zombier, ingen bryr sig och cheferna skiter i personalen, de byter själva jobb ofta hela tiden.

Sverige är ruttet land bo och arbeta idag.

Det gör dom...
Du har däremot fått massor av fler fördelar som måste arbetas in till när du är på arbetet.
Ex högre arbetsgivaravgifter, mer rätt till FL, VAB, semester, friskvård, certifieringar, arbetskläder, skyddsutrustning, olika typer av pension m.m. samt att man idag stannar hemma för minsta lilla. Allt detta betalar arbetsgivaren. Facken har en ganska stor kravspec vid kollektivavtal som arbetsgivare förbinds till. Med alla dom kraven så måste arbetare också leverera...

Det finns lagar och regler.
De ger endast så mycket för att du ska stanna kvar. Säg till när det finns fler inkomstmiljonärer. Då kan vi diskutera mer om hur mycket arbetsgivare bryr sig.

Ja men i takt med att lagar och fack ställer högre krav på arbetsgivaren så ökar kostnaden för arbetsgivaren och pengarna måste då arbetas in vilket medför att den anställde får arbeta mer.
Ex friskvårdsbidrag, företagshälsovård, skyddsutrustning, kostnader som tillkommit även om dom inte utnyttjas.
Ex pensionsavsättningar till tjänstepension, AGI som höjts, 80%av lönen vid sjukdom även om den inte är arbetsrelaterad,

Arbetsmoral i sig har inget egenvärde, får man ingen monetär ersättning för det så är det dålig business.