Citat:
För hundra år sedan gick den en skarp gräns mellan dåtidens liberaler och den framväxande fascismen. Fascismen stod för:
1. Aggressiv krigshets
2. Intolerans mot oliktänkande
3. Säkerhet framför Frihet
Liberalismens ideologiska grundbultar var tvärtom:
1. Fred och Frihandel
2. Tolerans och Yttrandefrihet
3. Frihet framför Säkerhet
Det sägs att fascismen besegrades i andra världskriget. Kanske är det så.
Men folk som kallar sig för "liberaler" står idag allt oftare för följande värderingar:
1. Aggressiv krigshets
2. Intolerans mot oliktänkande
3. Säkerhet framför Frihet
Särskilt gäller detta de "liberaler" som förespråkar något de kallar för "liberal demokrati". En ideologi som varken är liberal eller demokratisk, utan går ut på att med krig och våld påtvinga andra folk sina egna värderingar. Man trampar alltså på i samma utopistiska spår som Robespierre, Lenin och Mussolini en gång gjorde.
Den frispråkige entreprenören David Sacks beskrev nyligen problemet i en krönika i Newsweek:
The Neocons and the Woke Left Are Joining Hands and Leading Us to Woke War III
But since neoconservatives largely walked out of the Republican Party over Trump and disavowed all of their conservative domestic policy views to become commentators on MSNBC, the Left has discovered a new love for interventionist foreign policy, as long as it serves "democracy" and opposes "autocracy"—an increasingly malleable term that both the wokes and the neocons now use to define not just Putin but also democratically elected leaders like Viktor Orban in Hungary, Giorgia Meloni in Italy, and Donald Trump in the United States.
https://www.newsweek.com/neocons-wok...pinion-1748947
Sacks skriver utifrån ett amerikanskt perspektiv, vilket kräver några förklaringar. Neocons (de neokonservativa) är trots namnet inte en konservativ rörelse utan en militant utopistisk ideologi som uppstod på 1960-talet inom det "liberala" demokratiska partiet:
https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism
Neokonservatismens främsta ideologer var statsvetaren Leo Strauss, som var fascist i unga år, samt historikern Francis Fukuyama, som skrev deras husbibel The End of History and the Last Man. Till Fukuyamas heder ska dock sägas att han tog avstånd från neokonservatismen när han såg vad den ledde till:
Leninism was a tragedy in its Bolshevik version, and it has returned as farce when practiced by the United States. Neoconservatism, as both a political symbol and a body of thought, has evolved into something I can no longer support.
https://www.nytimes.com/2006/02/19/m...servatism.html
Dessa krigshetsande "liberaler" kom att kallas för "neokonservativa" eftersom de bytte parti när Ronald Reagan kom till makten, och gjorde karriär under honom. Klassiska konservativa amerikaner har dock alltid betraktat dessa kappvändande "liberala" utopister med en stor dos skepsis.
Störst inflytande hade de bland republikanerna under George W. Bush. Flera framträdande medlemmar av hans administration (Dick Cheney, Donald Rumsfeldt, Paul Wolfowitz) var med och startade den neokonservativa tankesmedjan PNAC, som anses ha varit motorn bakom USA:s krig i Mellanöstern:
https://en.wikipedia.org/wiki/Projec...erican_Century
I dagens USA är dock neokonservatismen som Sacks påpekar återigen främst en rörelse inom det "liberala" demokratiska partiet, med ledande företrädare som Bill och Hillary Clinton, Anthony Blinken och Joe Biden. Som en parentes kan nämnas att PNAC:s grundare Robert Kagan är gift med Bidens biträdande utrikesminister för Europafrågor Victoria Nuland, som gått till historien med repliken Fuck the EU!
I Sverige företräds neokonservatismen av moderata politiker som Carl Bildt (en av två svenskar som skrev under PNAC:s sista manifest) och Gunnar Hökmark samt av den moderaterna närstående tankesmedjan "Fri värld". Det finns dock gott om neokonservativa politiker även inom de övriga borgerliga partierna, inklusive liberalerna.
När Sacks talar om the Woke Left menar han de postmodernister som till stor del tagit över det demokratiska partiet. Postmodernismen är dock inte i någon rimlig mening "vänster" utan snarare en illiberal och intolerant högerideologi. Se min tråd om postmodernismen inom politiken:
(FB) Rationalism och postmodernism i svensk politik
Sacks har dock rätt i att det bildats en ohelig allians mellan postmodernister och neokonservativa i USA, som nu tillsammans styr det "liberala" demokratiska partiet. Möjligen kan man tillägga att även nyliberaler som företräder bankernas och storföretagens intressen ingår i koalitionen. Målet är nu att sprida både "liberal demokrati" och postmodernism till andra länder genom krig och våld. Samt att plundra och suga ut dessa länder när de väl underkastats amerikansk hegemoni (det är här som nyliberalerna kommer in i bilden).
På hemmaplan försöker demokraterna uppnå samma mål genom en alltmer illiberal politik med en hämningslös närmast Göbbelsk propaganda, personförföljelser, censur ("faktakoll") och politiska rättegångar som framträdande inslag. Det finns en uppenbar risk att även detta slutar med våld i form av ett inbördeskrig.
Det här är förvisso ingen nyhet. Redan George Orwell varnade för utvecklingen i sin 1984. Många tror felaktigt att boken handlade om fascismen, men den skrevs 1948, när fascismen redan besegrats. Det totalitära Oceanien som Orwell beskrev var USA och dess europeiska lydstater i en inte alltför avlägsen framtid.
Frågor att diskutera:
1. Måste liberalismen sluta i fascism, eller kan vi vända den utveckling som pågår i hela västvärlden?
2. Vad är drivkrafterna bakom utvecklingen? Redan Dwight D. Eisenhower (en konservativ republikan) varnade ju för krigsindustrins växande politiska inflytande, men varför är förmenta liberaler särskilt mottagliga för deras påtryckningar? Är det den utopiska ådra som finns inom liberalismen, främst då nyliberalismen, som spökar?
3. Hur kan vi återuppliva de genuint liberala värderingarna - fred, tolerans, frihet - inom politiken?
1. Aggressiv krigshets
2. Intolerans mot oliktänkande
3. Säkerhet framför Frihet
Liberalismens ideologiska grundbultar var tvärtom:
1. Fred och Frihandel
2. Tolerans och Yttrandefrihet
3. Frihet framför Säkerhet
Det sägs att fascismen besegrades i andra världskriget. Kanske är det så.
Men folk som kallar sig för "liberaler" står idag allt oftare för följande värderingar:1. Aggressiv krigshets
2. Intolerans mot oliktänkande
3. Säkerhet framför Frihet
Särskilt gäller detta de "liberaler" som förespråkar något de kallar för "liberal demokrati". En ideologi som varken är liberal eller demokratisk, utan går ut på att med krig och våld påtvinga andra folk sina egna värderingar. Man trampar alltså på i samma utopistiska spår som Robespierre, Lenin och Mussolini en gång gjorde.
Den frispråkige entreprenören David Sacks beskrev nyligen problemet i en krönika i Newsweek:
The Neocons and the Woke Left Are Joining Hands and Leading Us to Woke War III
But since neoconservatives largely walked out of the Republican Party over Trump and disavowed all of their conservative domestic policy views to become commentators on MSNBC, the Left has discovered a new love for interventionist foreign policy, as long as it serves "democracy" and opposes "autocracy"—an increasingly malleable term that both the wokes and the neocons now use to define not just Putin but also democratically elected leaders like Viktor Orban in Hungary, Giorgia Meloni in Italy, and Donald Trump in the United States.
https://www.newsweek.com/neocons-wok...pinion-1748947
Sacks skriver utifrån ett amerikanskt perspektiv, vilket kräver några förklaringar. Neocons (de neokonservativa) är trots namnet inte en konservativ rörelse utan en militant utopistisk ideologi som uppstod på 1960-talet inom det "liberala" demokratiska partiet:
https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism
Neokonservatismens främsta ideologer var statsvetaren Leo Strauss, som var fascist i unga år, samt historikern Francis Fukuyama, som skrev deras husbibel The End of History and the Last Man. Till Fukuyamas heder ska dock sägas att han tog avstånd från neokonservatismen när han såg vad den ledde till:
Leninism was a tragedy in its Bolshevik version, and it has returned as farce when practiced by the United States. Neoconservatism, as both a political symbol and a body of thought, has evolved into something I can no longer support.
https://www.nytimes.com/2006/02/19/m...servatism.html
Dessa krigshetsande "liberaler" kom att kallas för "neokonservativa" eftersom de bytte parti när Ronald Reagan kom till makten, och gjorde karriär under honom. Klassiska konservativa amerikaner har dock alltid betraktat dessa kappvändande "liberala" utopister med en stor dos skepsis.
Störst inflytande hade de bland republikanerna under George W. Bush. Flera framträdande medlemmar av hans administration (Dick Cheney, Donald Rumsfeldt, Paul Wolfowitz) var med och startade den neokonservativa tankesmedjan PNAC, som anses ha varit motorn bakom USA:s krig i Mellanöstern:
https://en.wikipedia.org/wiki/Projec...erican_Century
I dagens USA är dock neokonservatismen som Sacks påpekar återigen främst en rörelse inom det "liberala" demokratiska partiet, med ledande företrädare som Bill och Hillary Clinton, Anthony Blinken och Joe Biden. Som en parentes kan nämnas att PNAC:s grundare Robert Kagan är gift med Bidens biträdande utrikesminister för Europafrågor Victoria Nuland, som gått till historien med repliken Fuck the EU!
I Sverige företräds neokonservatismen av moderata politiker som Carl Bildt (en av två svenskar som skrev under PNAC:s sista manifest) och Gunnar Hökmark samt av den moderaterna närstående tankesmedjan "Fri värld". Det finns dock gott om neokonservativa politiker även inom de övriga borgerliga partierna, inklusive liberalerna.
När Sacks talar om the Woke Left menar han de postmodernister som till stor del tagit över det demokratiska partiet. Postmodernismen är dock inte i någon rimlig mening "vänster" utan snarare en illiberal och intolerant högerideologi. Se min tråd om postmodernismen inom politiken:
(FB) Rationalism och postmodernism i svensk politik
Sacks har dock rätt i att det bildats en ohelig allians mellan postmodernister och neokonservativa i USA, som nu tillsammans styr det "liberala" demokratiska partiet. Möjligen kan man tillägga att även nyliberaler som företräder bankernas och storföretagens intressen ingår i koalitionen. Målet är nu att sprida både "liberal demokrati" och postmodernism till andra länder genom krig och våld. Samt att plundra och suga ut dessa länder när de väl underkastats amerikansk hegemoni (det är här som nyliberalerna kommer in i bilden).
På hemmaplan försöker demokraterna uppnå samma mål genom en alltmer illiberal politik med en hämningslös närmast Göbbelsk propaganda, personförföljelser, censur ("faktakoll") och politiska rättegångar som framträdande inslag. Det finns en uppenbar risk att även detta slutar med våld i form av ett inbördeskrig.
Det här är förvisso ingen nyhet. Redan George Orwell varnade för utvecklingen i sin 1984. Många tror felaktigt att boken handlade om fascismen, men den skrevs 1948, när fascismen redan besegrats. Det totalitära Oceanien som Orwell beskrev var USA och dess europeiska lydstater i en inte alltför avlägsen framtid.
Frågor att diskutera:
1. Måste liberalismen sluta i fascism, eller kan vi vända den utveckling som pågår i hela västvärlden?
2. Vad är drivkrafterna bakom utvecklingen? Redan Dwight D. Eisenhower (en konservativ republikan) varnade ju för krigsindustrins växande politiska inflytande, men varför är förmenta liberaler särskilt mottagliga för deras påtryckningar? Är det den utopiska ådra som finns inom liberalismen, främst då nyliberalismen, som spökar?
3. Hur kan vi återuppliva de genuint liberala värderingarna - fred, tolerans, frihet - inom politiken?
Håller delvis med.
Skulle dock säga att fröna till vad som nu utspelar sig alltid existerade inom liberalismen. Utöver idealister som John Stuart Mill, Jeremy Bentham och Adam Smith fanns även realister som Herbert Spencer, Thomas Malthus och Thomas Hobbes.
Dessutom är historieskrivningen inte helt korrekt i och med att den koloniala rasismen var ett liberalt projekt.
I övrigt har du rätt. Liberaler med maktanspråk har blivit den farligaste samlingen människor av alla och de är på god väg att leda oss in i ett tredje världskrig. Däremot skulle jag inte säga att de blivit fascister utan de är just liberaler, och det räcker gott och väl. Kommunism, fascism och liberalism är alla aspekter av moderniteten (1776-20XX). Då fascismen och kommunismen är avklarade återstår liberalism.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
