Citat:
Ursprungligen postat av
Regulus
Coronapandemin var en kris och i kriser tenderar samhället att bli mer auktoritärt. Det fungerar på samma sätt med ett land som befinner sig i krig. Det som stör mig är inte att politiker och andra makthavare fattar snabba beslut i en kris som ibland visar sig vara fel. Det är mänskligt att fela, och ofta är det bättre att fatta snabba beslut i en kris än att inte göra någonting, som de svenska byråkraterna och politikerna alltför länge gjorde.
Det som jag finner skrämmande är dock hur lätt allmänheten och media sluter upp bakom den officiella linjen vid en kris och angriper dem som ifrågasätter denna. Lustigt nog tycks det inte spela någon roll vad den officiella linjen är. I Sverige blev de som ifrågasatte FHM:s och regeringens passiva linje och krävde munskydd och andra smittskyddsåtgärder häcklade och kallade för konspirationsteoretiker. I USA där man faktiskt använde munskydd i stor skala och skickade hem skolbarnen blev de som ifrågasatte den linjen också häcklade som konspirationsteoretiker.
Jag tror alltså att det som Desmet kallar för mass formation främst kommer underifrån, inte från ovan. Folk vill tro att det finns enkla lösningar till de problem de drabbats av, och sluter därför upp bakom sina ledare i en kris.
Vad gäller vetenskapens roll, så leder den inte nödvändigtvis till ett mer auktoritärt samhälle. Vetenskapen är ju ifrågasättande till sin natur, och forskare är nästan alltid noga med att framhålla vad vi inte vet. Problemet idag är snarare att vi har väldigt mycket pseudovetenskap både inom forskningen och politiken. Här syftar jag bland annat på postmodernismens fördärvliga inflytande. Risken med detta är att folk kan förlora förtroendet för vetenskapen, vilket redan håller på att ske och är en olycklig trend. Den utvecklingen lämnar nämligen fältet fritt för mer pseudovetenskap och vidskepelse.
När det gäller kristendomens roll, så bör man hålla i minnet att kyrkan under många hundra år var ett verktyg för den politiska makten. Allmogen hölls i Herrans tukt och förmaning, och det var lydnad gentemot överheten som predikades varje söndag. Det var först när statskyrkan försvann som den mer ödmjuka och ifrågasättande kristendom som du talar om växte fram.
Lite ot och anekdoter här.
Jag kan instämma i att oavsett vad regeringarnas och myndigheternas linje var så gick man åt oliktänkare.
Jag bor ju i Finland men hade ett jobbprojekt i Sverige under 2019-2020, jag och en kollega. I Finland sågs man på nästan som paria då man rörde sig fritt fastän man pendlade till Sverige i perioder.
En insändare i lokalblaskan ondgjorde sig över att han sett en svenskregistrerad bil. Min yngre kollega kunde inte umgås med sina vänner utan att han gjorde ett covid-test. Hysterin var total.
Det var en intressant kontrast att under denna tid röra sig växelvis i Sverige och Finland. I Sverige gick alla utan munskydd i butikerna. I Finland var det bara jag och invandrarna, och någon annan enstaka infödd.
Sverige gjorde nog rätt som höll sig lugna. Men även i Sverige gjorde man dåliga beslut, som då man utestängde anhöriga från äldreboenden. Mot slutet av pandemin, ungefär från då man bytte statsminister, började Sverige också köra en hårdare linje. Lagom till omikrons inträde.
Videon jag länkade till kom också i det skedet omikron-varianten höll på att etablera sig. De tog upp hur media målade upp skräckscenarier över omikron. Programledaren berättade att han tog telefonen och ringde upp någon läkare (tror jag) i Sydafrika och att denne kort och gott berättade "it seems mild". Det visste flashback också men massmedia eldade på.
Detta har inte så mycket med ämnet att göra men det är mina erfarenheter från det första corona-året. Denna "massformation" var absolut närvarande i Finland då. Men som sagt, det har inget med ämnet att göra.
Alltså vetenskapen och åberopanden av den gör att beslutsfattarna alltid har ryggen fri. Även om de tar dåliga beslut kan de säga att de följde vetenskaplig konsensus och den är i allmänhet rätt. Även om det ibland blir fel så är det det bästa alternativet. De gör sig oantastliga.
När beslutsfattare tar beslut om att inskränka individens frihet så skall det inte räcka med att säga att man följde vetenskaplig konsensus. Sen utökar man det till "det är inte vetenskapligt bevisat att vi gjorde fel" eller "det var inte bevisat då". Den omvända bevisbördan har varit ganska vanligt förekommande under pandemin.
Men det är inte heller detta jag egentligen avser med att nutidsmänskan blivit stursk. Vad jag menar är att man allmänt börjat anse mänskligheten kommit så långt att vi numera vet vad vi håller på med. Man omger sig ofta med hänvisning till vetenskap, fakta och logik. Förr trodde vi, nu vet vi, nu kan vi.
Ödmjukheten har försvunnit. Ännu för 30-40 år sen besökte folk nu som då kyrkan. Man fick höra en predikan som tog ner en på jorden, men som samtidigt sade att det ändå inte är ute med oss. Man fick sig en uppsträckning, men så avslutades det ändå med, se så, det är inte så farligt. Ut med er nu. Folk fick en ödmjukhetsdusch nu som då. Det får man inte mer. Vi kan, vi vet, i kyrkan tror man. Tro är förlegat.
Folk tror för mycket om sig själva. Det är vad Desmet hänvisade till att är totalitarismens lömskhet. Folk tror de gör bra saker då de blir maktfullkomliga, men det är min idé att det är avsaknaden av tro som ligger bakom.
Det var i övergången från en stat med kyrklig makt till den totalt sekulära makten som var mänsklighetens guldålder. Det var en tid då makten var lite oklar. Kyrkan hade ingen makt men man hade viss aktning kvar för kyrkan och kristendomen. Men med den aktningens försvinnande har alltså ödmjukheten försvunnit och sturskheten tilltagit.