Hur snabbt återinsjukna i depression?

Slutade helt med Venlafaxin för 6 veckor sen efter att ha ätit dem i nästan 2 år efter en svår depression. Långsam nedtrappning under nästan ett år men fick ändå sjuka utsättningsbesvär. Nu känner jag att måendet svajar lite igen. Men är det ens möjligt att bli kass igen så snabbt undrar jag?
Kvällsångest, inre oro, mer tankar på att det hade varit så skönt att bara få sova in i evigheten. Men ändå inte alls så mörkt och flackt som när jag först blev sjuk.

Det beror väl på. Har orsaken till att du blev deprimerad försvunnit? Alltså om det var någon yttre händelse som gjorde dig deprimerad, eller har du jobbat på ditt sätt att tänka med hjälp av KBT eller liknande om det inte var det?

Jag har käkat Venlafaxin i 7 år, har slutat ibland men alltid behövt börja igen. Antingen efter några månader, ibland efter 1 år. Men jag har heller aldrig orkat tröska igenom någon KBT-behandling eller liknande, så därför har jag ju heller aldrig gjort något åt själva grundorsaken

Det beror på hur stabil din självkänsla är då självkänslan mestadels är baserad på Serotonin samtidigt som Venlafaxin hämmar Serotonin receptorerna så stabiliseras Serotoninet i hjärnan när du äter medicinen vilket är fördels-aktigt om ditt Serotonin system svajar pga låg självkänsla.

Lycka till!

Osäker om jag vågar påstå att det beror på urtrappningen. Du har trappat ur långsamt, däremot uppstår det saker i livet trots att man trappar ner på medicinen.

Jag kan bara tala ur egen erfarenhet och arbetar inte inom vården. Jag slutade med antidepressiva för många år sedan eftersom jag mådde så dåligt när jag missade att ta dem. Vilket var ofta.

Stöter ofta på problem och livet ställer mig inför prövningar. Men jag kämpar på utan dem och vill inte börja på nytt även fast läkaren rekommenderar det. Men jag blev självmordsbenägen om jag missade de i 2 dagar, vilket jag inte var innan jag började med medicinen. Nu äter jag atarax vid behov och de hjälper enormt mycket. Även om många uppfattar de som verksamslösa..

Tyvärr är det nog så för många, att många av dom yttre faktorerna eller det man bär inom sig, finns kvar, och kanske knappt går att lösa med varken tabletter eller terapi.

Försök att inte oroa dig och känn dig lite stolt ändå över att lyckas sätta ut skiten. Gör du så gott du kan, så kan du ju ändå inte göra mer än så.

Vissa svajningar är ju meningen ska uppstå eller komma också. Kan ju bli nästan omänskligt att vara för oberörd, typ.
Tror det kommer bli bättre och bättre ju längre tiden går.

Kan vara att du gått på antidepp under en längre tid. Ge det 2 månader innan du börjar igen tycker jag. Har du provat någon terapi eller lättare ångestdämpande?

Kvällsångest, inre oro, mer tankar på att det hade varit så skönt att bara få sova in i evigheten. [/quote]

Depressionsproblematik är ofta både genetisk och återkommande. Varför utsätta dig själv för onödigt lidande ? Vad ska du bevisa för dig själv och omgivningen ? Medicinera om du behöver det, för att ha livskvalité, är mitt råd.

Frågar du läkaren eller nån av alla tablettlobbyister, så utgör dina besvär det ultimata beviset på att du behöver börja igen, och fortsätta livet ut.

Frågar du mig så tar det månader eller åratal för hjärnkemin att repa sig efter att man har stekt receptorerna med venlafaxin. Men det är värt att ha tålamod.

Sen bör du beakta varför depressionen uppstod från första början. I mitt fall var det stress, överansträngning, brist på vila, och en allmän vilsenhet och oförmåga att välja bort aktiviteter / rädsla för att missa nåt. Plus alkohol och dålig diet.

Om du har åtgärdat några av grundorsakerna så är chansen betydligt större att du kan börja må bra igen. Och omvänt, om du inte har gjort några livsstilsförändringar, så lär depressionen komma tillbaka förr eller senare. Även om du börjar äta medicinen igen. Dom som påstår att tabletter kan ge långsiktig livskvalitet håller jag inte med.

This! Det är inget nederlag att ha ett liv som fungerar! Om det är medicin som är nyckeln så är det väl bättre än att lida? Ibland är det det som krävs, precis som att folk med diabetes tar insulin osv.



För egen del så gick jag in och ut ur depressioner under många, många år, varvat med ångest och panikångest, men så här i efterhand kan jag ju tydligt se orsakerna till varför det var som det var och vägen ur det. Medicinering var dock absolut nödvändigt under en period för att komma upp ur träsket och få fast mark under fötterna så jag kunde ta tag i mig själv.
Vissa delar var saker jag behövde ta itu med rent mentalt, saker jag upplevt genom livet kan vi säga, och annat var rent praktiskt som att se över relationer, jobb, boende och livsstil.
Jag tror att jag är en sån som rent naturligt ligger snäppet under medel på en skala över livsglädje, precis som att många ligger snäppet över, men genom att göra dessa förändringar så ligger jag i alla fall tillräckligt nära normalkurvan för att inte gå in in depressioner på regelbunden basis och jag vet hur jag ska hantera mig själv om jag känner at det börja gå nedåt.

Sök professionell hjälp och använd mediciner och terapi i den utsträckning du behöver, så länge det fungerar.
Våga ta tag i delar av livet som kan verka okej men som kanske är en av orsakerna till dåligt mående. Allt för många underhåller relationer som är rent skadliga för dem, både till partner, familj och vänner men även yrkesmässiga, vilket kan ha ett högt pris när det kommer till ens mentala hälsa. Notera att det inte betyder att det utifrån sett är en dålig relation med en dålig person utan att det helt enkelt inte fungerar för dig.

Så till sis TS, om du känner att du börja må dåligt redan så sök hjälp direkt, du behöver inte sitta längst ner i hålet för att förtjäna hjälp!