Ser du dig själv utifrån ditt kön?

Tänker du på dig själv som man/kvinna ofta eller inget alls? Ser du dig ofta utifrån ditt kön?

Dvs, du tänker, medvetet (omedvetet?); jag är kvinna, därför handlar jag så, eller; jag är man, därför är det så o dyl?


Jag är själv garanterat kvinna biologiskt, men har nog en ganska androgyn bild av mig själv, något som tyvärr kan vara ganska störande.

ohyggligt svår och personlig fråga..det tål att tänkas på.

Jag spelar absolut på könsrollen som man, uppfostrad av min förhållandevis stränga far. Jag har dock äldre syskon som har drabbats mycket hårdare än mig. Och kanske kan sägas vara mer framgångsrika i statusjakten.

Detta är relevant tänkande. Ingen kan lämna sig själv. Jag tycker jag både lyckas och har mindre bra dagar som man. Men jag tänker inte aktivt på det.

Jag har dagdrömt om att jag ska kunna gå med klänning en dag om året. Och att ingen jävel ska jävlas med mig för mitt val. Och detta måste genomföras en dag. Med eller utan vakter eller beväpning.

Jag tycker jag tänker så litet som möjligt på att spela denna roll. Jag anstränger mig verkligen i mitt dagliga liv att inte döma andra utifrån kön eller andra kriterier. Jag tycker livets möjligheter öppnar sig lite mer faktiskt.

Jag kan nog vara så ärlig att jag varit rätt trångsynt och dömt många grupper som jag inte haft större kännedom om förut.

Men onit, jag är mer intresserad av vad du menar med en androgyn bild av dig själv innebär. Vad innebär androgyn för dig?

Och vad är det som stör? Andra människors uppfattning eller?

jag är ganska neutral av mig och trivs med det ganska bra. (ser neutral som långt ifrån de typiska dragen i könsrollerna). Fast ibland så spelar jag mer kvinnlig, skrattar lite extra sött och lägger huvudet lite extra på sne. läskigt, nu när jag tänker på det. man borde inte tänka på det överhuvudtaget utan bara köra sin grej och låta andra anpassa sig efter det. vara det man känner för helt enkelt.

och jag använder inte nödvändigtvis damunderkläder ^^

Det är så olika i olika sammanhang, men väldigt ofta ser jag helt klart mig själv utifrån mitt kön. I synnerhet när jag skriver här på flashback, vad nu det kan bero på.

Jag tänker också på dig utifrån ditt kön.

Jag tänker absolut på mig själv som kvinna och har stark identifiering med mitt kön.

Jag älskar att klä mig kvinnligt och gör gärna typiskt kvinnliga sysslor så som sömnad och matlagning. Jag känner mig också extremt duktig när jag gör manliga sysslor så som byter däck på bilen eller bygger något. Jag skryter gärna med det också.

Samtidigt så är jag karriärist i en mansdominerad branch och jag skulle aldrig "spela" på min kvinnlighet. Men eftersom att jag är kvinna och i mångt och mycket har andra egenskaper än män så utnyttjar jag givetvis de talanger jag har. Det gör jag oavsett om de är kvinnliga eller manliga iof.

Jag trivs att vara kvinna och trivs när män omkring mig är manliga.

Jag ser mig helt klart som man, precis som jag ser mig som ung, student osv. Jag tycker känns det lite som önsketänkande (?) att tro att man inte speglas av eller ser på saker utifrån sitt kön (och ålder och erfarenheter osv).

Jag gör gärna saker som är lite "manliga" men jag överdriver inte (hoppas jag ). Ser gärna att mina nära o kära är lite på samma sätt. Kvinnor som försöker vara män är ungefär lika osexigt som män som försöker vara kvinnor.

Jag är det jag är, en kvinna. Tänker som en kvinna och uppträder som en kvinna. Jag är 100% kvinna Varför skulle jag inte se mig som en kvinna?

Jag hörde om en undersökning (tyvärr en hörsägen så jag har inga länkar). Om man håller upp en spegel framför en man och frågar vad han ser, så svarar han: - En människa. Håller man upp samma spegel framför en kvinna och frågar vad hon ser, svarar hon: - En kvinna.

Jag kan bara tolka det som om det i huvudsak (och generellt) är mannen som ser sig som något större och normen för vad som är en människa. Om nu denna undersökning verkligen existerar.

Det första man tolkar i mötet med en ny människa är förmodligen könet (IRL alltså). Och då utifrån sitt eget kön. Så man är egentligen alltid medveten om vilket kön man har. Fast jag var nyligen med om en situation där en tonåring skulle dra i en tamp och läraren kallade honom för tjejen. Det var alltså svårt att identifiera kön bara på utseende där. Men det var underordnat uppgiften. Hon hade alltså inte behövt att könsbestämma individen där.

Men för att göra detta intressant är det ju hur man tolkar detta kön. Jag har till exempel mina barn halva tiden. Jag sköter alltså hem och barn på ett sedvanligt sätt. Varför skulle då någon kalla detta för "kvinnliga" egenskaper?

Vilka egenskaper kan man då hänföra till det biologiska könet?

Inte många praktiska egenskaper i alla fall (okey - föda barn kanske). Det skulle ju vara lika dumt som att påstå att eftersom det mestadels är männen som har uppfunnit alla hjälpmedel och hushållsmaskiner i hemmet så ska alla kvinnor vara kollektivt tacksamma för detta och stanna kvar i köket/hemmet med glädje. Något argument för M! - partiet kanske.

Däremot verkar det vara väldigt viktigt för mångas indentitet att dom känner sig manliga eller kvinnliga. Eller vad dom tror eller uppfattar såsom andra tycker. Att söka acceptans i gruppens normer alltså. Den fega upptrampade medelvägen således.

Angående det där med spegelbilden. Det var ju Rosseau som också menade att en kvinna alltid är en kvinna medan en man bara är man ibland. Antar att han menar att hon är starkare knuten till sina könsdelar än mannen. Att hennes uppgift i livet innebär en begränsad frihet, både i handlning och tanke. Hon är underställd barnet hon ska föda, mannen är överställd barnet han ska uppfostra. (säger inte att jag håller med, jag bara vidarebefordrar lite tankar)

Nej, upplever alltid subjektet (jag) som individ, inte man eller kvinna. Utom när det gäller vissa aspekter av föräldraskap, konstigt nog. Då känns det plötsligt viktigt för mig att det är jag, mamma, som gör/säger saker.

Det är en intressant fråga. Det sägs även att kvinnor ofta bär med sig en extrabild genom livet, som hindrar oss från att agera som fullvärdiga subjekt, nämligen bilden av oss själva i andras ögon. Ligger nog mycket i det.