Tidens politiska mode är att sticka ut i olika avseenden, att vara annorlunda. Modus operandi kan ta sig uttryck i att avfärda "traditionella" könsbegrepp och sätta sig själv på en "flytande" eller "ickebinär" skala, som om det funnes en kontinuerligt glidande könsskala från strikt man till strikt kvinna, dels i fysisk aspekt, dels i upplevd, så kallat "genus".
Till metodiken hör att nyttja "egna" pronomen för omtal i tredje person singular, varvid *hen har kommit att föreslås i svenskan som ett "könsneutralt" pronomen istället för redan befintliga könsneutrala "den" (respektive "han"; det är bara "hon" som är könsspecifikt). Man har därvid sneglat på finskans "hän", som dock är det ENDA pronomen som föreligger i tredje person singular. En vettigare reform hade därför varit att skrota "hon" och istället reducera personliga pronomen i tredje person singular till "han" oberoende av kön, i enlighet med tidigare utveckling i svenskan, där morfologin med tiden har plattats ut.
I engelskan nyttjar man istället pluralformen *they för omtal i tredje person singular av "ickebinära" personer, ett grepp som är oerhört populärt numera. På samma sätt som i svenskan våldför man sig därvid på grammatiken, samtidigt som man inte drar sig för att belägga med
straff dem som inte respekterar det underliga bruket.
Nå, det är kanske inte en fluga, men inte heller en reform som är här för att stanna, utan något som för alltid kommer att bubbla under ytan i olika subkulturer. För egen del vill jag gärna bli kallad
ers nåd i direkt tilltal av främmande typer, som restaurangpersonal, medan jag som omtal föredrar "han / honom" och i förekommande fall använder jag gärna anspråkslöshetspluralis "vi" i skriftliga texter.
Har du några särskilda pronomen du vill att andra använder om dig, eller rent av i tilltal?
Skulle jag träffa en sån så skulle jag insistera på att kallas kungen eller mästaren. 
