Hur står ni kvinnor ut med att jobba med varann?

Personligen har jag arbetat både på manligt dominerade samt kvinnligt dominerade arbetsplatser. Det skiljer oerhört mycket i arbetsmiljön på dessa arbetsplatser.

På kvinnligt dominerade arbetsplatser har sjukskrivingar varit mycket vanligare. Många går in i väggen och många har blivit mobbade och fått psykiska problem. Det förekom knappt bland männen.

På de kvinnliga arbetsplatserna ägnades hela dagar åt att medarbetare gick in till chefer för att klanka med på kollegor för att dra personlig vinning av det. Var det inte rent skvaller så var det ganska ofta rena påhitt.



Kvinnorna kunde till och med vara kompisar på fritiden. Men när en av de lämnade fikarummet så satte de igång och pratade illa om sin kamrat som de senare samma eftermiddag gick ut och fikade med

Inte konstigt att kvinnligt dominerade arbetsplatser inte fungerar. Finns vetenskapliga studier som visar att mobbning är mycket vanligare på kvinnligt dominerade arbetsplatser.

Hur står ni kvinnor ut med varann och den falska attityd ni uppvisar. Hur kan ni baktala er kamrater som ni sedan umgås med på fritiden- känns inte livet pissigt då? Får ni inte dåligt samvete?

Hur många kvinnodominerade arbetsplatser har du varit på? Tror det skiljer sig väldigt mycket beroende på vilken bransch. Om man är i en där man måste klättra kan det säkert vara som du säger men inom andra yrken där man samarbetar mot samma mål och inte jobbar för karriär är kvinnoyrken otroligt mysigt enligt mig

Jag håller fullständigt med dig, Jonte. Det ser ut så på väldigt många arbetsplatser i vårdyrket.
En annan fråga, hur kan det vara okej att sjukskriva sig så ofta som varannan vecka på svenska arbetsplatser? År ut och år in.. Inte undra på att det är svårt att hitta fast anställning när vissa, ganska många, utnyttjar systemet och sjukskriver sig för att det är tråkigt att gå till jobbet. Skrämmande!

Jag ar kvinna och star inte ut med folk overhuvudtaget, savida de inte ar nara vanner eller familj. Avskyr folk i storsta allmanhet (det ar INTE bara kvinnors beteende som ar irriterande och jobbigt att ha med att gora), sa darfor jobbar jag helt enkelt hemifran med min man och i sallskap av hundarna. MYCKET trevligare sa.

Alla, både män och kvinnor, är galna men på lite olika vis. Kvinnor skvallrar och har sig men kan även samarbeta, män saboterar oftast inte aktivt men de gillar att utnyttja sina positioner för att hindra andra kompetenta från att avancera.

Är Kalle först in genom dörren kommer han sannolikt sätta foten för och kräva en bärs och ett blowjob i utbyte mot dörröppning och han kommer välja nån som han ser som mindre kompetent än sig själv för denna transaktion.

Men ja, kvinnors skvallrande är bland det mest irriterande i livet. Det går inte att ha raka ärliga diskussioner med de flesta kvinnor. Man säger att kvinnor värderar relationer mer än män, men vad är det för slags relation kan man fråga sig när allt förvandlas till intrig och emotionell positionering?

Nej tack. De flesta människor är i princip fortfarande tonåringar fast med bättre strategier. Det är trist.

Har funderat samma sak ibland.
På mitt första jobb för länge sen så var en sv avdelningarna bara kvinnor. Det var krig, skitsnack och mobbing hela tiden. De avdelningar som var blandade eller bara män var inga problem alls.

Jag har samma upplevelse inom vården. Kvinnor sjukar sig regelbundet var 3 vecka samt mobberi. Jag skulle smusslat så mycket jag kunde med skatten om jag var företagare.

Primärt Inom vård, service, utbildning som just kvinnor skapar konflikter när det inte finns några.

kvinnor vill att det ska vara konflikt. och för att dom ska kunna "lösa" dom. därför skapar kvinnor konflikter. så jävla jobbiga.

fly från kvinnliga chefer.

Som kvinna så avskyr jag att behöva jobba med andra kvinnor. Det är så mycket falskhet och skitsnack bakom ryggen. Önskar att det var annorlunda men det är alltid såhär och det är så jobbigt.

Angaende sjukanmalan och sjukskrivningar ar jag fortfarande helt overtygad om att kvinnor generellt sett inte ar, och aldrig varit, gjorda for att jobba utanfor hemmet sa som de gor idag. Darfor ser vi ocksa mycket oftare kvinnor som gar in i vaggen, inte klarar av heltid och sjukskriver sig mer jamfort med man. I synnerhet kvinnor som har ett hektiskt privatliv med barn och hushall att skota "vid sidan av".

Det här är en intressant premiss som jag inte tänkt på tidigare. Är det därför identitetspolitiken är så kvinnodominerad? Det handlar inte om ”kamp mot rasism/sexism/transfobi”, utan snarare ett sätt att uppfinna, skapa och sprida konflikter mellan raser, kön och sexuella läggningar i syfte att kunna bekämpa samma konflikter? Är idén ett evigt krig snarare än en bättre värld?

OnTopic: I övrigt har jag samma upplevelser som TS efter att ha arbetat i vården. Även min mor har påtalat samma sak och uttryckt hur skönt det är att hon idag jobbar inom ett mansdominerat yrke.

Dock, handlar fenomenet om en typ av ”toxic femininity” eller är det specifikt för kvinnor inom lågstatus-yrken? Jag kan åtminstone tyckas skönja att beteendet är vanligare hos de senare.