Hesse och Stäppvargen

har precis läst ut boken och tyckte väl varken mer eller mindre om den. Däremot förstår jag inte riktigt slutet med den hemlige teatern & Mozart, någon som skulle kunna förklara kortfattat?

Jag tolkade den Magiska Teatern som herr Hallers slutgiltiga medel att försonas med sig själv och hans mångfasetterade jag. Däri fick han uppleva några av de större sidorna inom hans personlighet som antingen grämt honom eller skänkt honom lycka för att försöka förstå det som traktatet beskrev saknades hos honom; en förståelse för ursprunget till hans olycka, en förklaring till hans fruktlösa strävan (varför han ständigt misslyckas bli antingen en komplett stäppvarg eller människa) och slutligen viljan att leva. Att han åter skulle ge sig in i Teatern kan tänkas tyda på att endast en grundlig självanalys av denna sort inte är fullt tillräcklig, ty han har många sidor kvar att gå igenom.

Mozart fungerade, anser jag, som en katalysator för hans egenformulerade teorier genom vilken hans nyfunna insikter i Mozarts gestalt slog sönder de tidigare föreställningarna han hade om allting som han borde, eller ville, uppnå. Mozart var alltså den bild han hade av ett odödligt liv, men genom Mozart själv fick han en chans att förstå att det han förut tagit för den troliga sanningen inte är fullt lika trolig.

Nu är det ungefär ett år sedan som jag läste Stäppvargen för första gången, men vid flera tillfällen har mina tankar riktats mot Harry Haller. Allra mest i drömmar nattetid. Jag har dock nu vid denna tidpunkt svårt att beskriva hur jag känner för den. Det är en av de första romanerna som jag önskade att den aldrig skulle ta slut. Jag vill stanna åter i Hallers tankemönster som för mig är välkända (kanske för att jag befinner mig i en väldigt orolig och identitetsbildande period i livet).

Jag blir nostalgisk och lätt tårögd när jag tänker tillbaka på boken. För övrigt älskar jag Hesse. Jag kan verkligen rekommendera Roßhalde som handlar om en konstnär och hans dilemman i livet som väger mellan de båda saker han älskar som mest , men ej kan få båda av (om jag minns rätt..).

Jag älskar hur Hesse så bra kan beskriva det mänskliga tänkandet och psykologiska utveckling som om att det vore ens egna tankar. Fan jag blir vemodig av hans böcker.

Läser Stäppvargen nu. Är cirka 40 sidor in, men Gudars, vilket berättande. Jag är djupt imponerad av den här boken redan nu.

Så var den färdigläst. Tog längre än vad jag planerat då jag började läsa Årstider av Stephen King i mitten (jag har ingen viljestyrka). Fantastiskt bra bok, hursomhelst. Avsnitten med Mozart och Goethe var otroligt roande. Fin kärlekshistoria också, även om just det kanske inte ligger i fokus.

Ingen dålig bok. Undrar om Glaspärlespelet är lika bra, någon som vet?

Minns inte något särskilt, annat än typ att den nog var bra.

Tycker mycket om Stäppvargen och Siddharta.

Hur tolkar ni budskapet med boken? Jag tycker den är abstrakt och förstår inte heller slutet till 100%.

Är syftet att visa på människans mörka sida? Att visa hur mycket kärlek och annat kan skada/gagna oss?

Jag tycker det är ett fantastiskt verk. Tycker det är sällan böcker berör mig som denna.

Läste Stäppvargen för några månader sedan, i stor brist på annat. Trodde inte den skulle vara något vidare. Har så många gånger hört att Hesse mest är för tonåringar och när jag läste en av hans andra böcker som tonåring tyckte jag att den (Siddharta) var hemskt platt och intetsägande. Hur skulle det då vara att läsa Stäppvargen som vuxen? Men det blev till slut av och jag tycker den hör till det bästa jag läst på länge. Men en av hans andra böcker som lästes kort därpå - Strange news from another star - är ännu lite bättre och den jag skulle rekommendera andra att pröva på. Osäker på den svenska översättningens namn.

För övrigt är väl det som gör Hesse till något av ett bra val för unga människor att han fortfarande som vuxen skriver om ämnen som ofta intresserar unga människor. Typ livet, döden, meningen. Han kom kanske inte ur tonåren riktigt, helt enkelt. En vuxen tonåring. Har i alla fall själv aldrig läst en författare som varit mer besatt av döden. Inte ens såna som begick självmord. Och han ser ju lite annorlunda på döden. I Strange news from another star beskrivs den ofta som någonting positivt.

Påbörjade Stäppvargen men fastnade inte för den. Kändes som en bok jag borde ha läst för 20 år sedan.

Men förra veckan fick jag spontant lust att ge Hesse en ny chans, vet inte riktigt varför, och påbörjade Siddharta som ljudbok. Nu är jag nästan klar med boken och jag tycker faktiskt att den är riktigt bra. Gillar budskapet om att göra sina egna erfarenheter och speciellt hur detta sedan illustreras ur en annan synvinkel i episoden med sonen.

Gillar språket också. Vackert men lättförståeligt (jag lyssnar på tyska).