2006-07-09, 18:00
#1
Ålder: 18
Vikt: 80kg
Tidigare erfarenheter: Alkohol och svamp
Följande scenario utspelade sig på ett hotell efter två dagars någorlunda hårt festande (endast alkohol). Jag hade tagit med burken med svamp jag hade hemma utifall andan skulle falla på, och mycket riktigt, på lördageftermiddan sken solen på ett synnerligen uppmuntrande sätt, och eftersom det hade gått ordentligt lång tid sedan förra svamptrippen pga brist på privatliv, och jag nu hade en fristad i förfogande, bestämde jag mig att det var dags igen. Två kompisar hängde med (A och D), och det oroade mig lite grann, dels eftersom de båda var helt och hållet oerfarna med droger förutom alkohol, och dels eftersom jag tänkte ta en större dos än jag dittills hade tagit, så vi skulle inte ha någon sitter. Jag gjorde mitt bästa för att förklara svampens effekter för dem, att det inte var någon nöjesdrog, och att ifall de testade för skojs skull kunde de räkna med en riktigt obehaglig upplevelse. Tyvärr var jag vid det laget redan måttligt alkoholpåverkad, och jag är inte säker på att meddelandet gick fram.
Men, sagt och gjort, vi tog fram svampen och mätte upp varsin dos (4g till A och D och 5g till undertecknad) och tuggade i oss. Sedan satte vi oss tillsammans med de övriga och lyssnade på musik och väntade på att det skulle slå. Jag hällde i mig ett par glas vatten, medan A och D fortsatte dricka öl, mot min inrådan. Efter en kvart eller så började jag känna av ett lätt illamående samtidigt som musiken (tyvärr hårdrock av något slag, eftersom Shpongle hade totalsågats av de andra hotellgästerna) ökade i intensitet. Jag kollade med A och D ifall de kände av någonting, men de bedyrade att så inte var fallet. De var fortsatt ganska skeptiska till att svampen överhuvud taget skulle fungera. Efter ytterligare 10 minuter började färgerna i rummet bli allt mer grälla och musiken började nu bli ett allvarligt irritationsmoment. A och D började nu känna sig påverkade, och D undrade om det fanns något sätt att avbryta trippen, vilket jag flera gånger förut hade förklarat inte gick. Jag föreslog att vi skulle gå till det hotellrum jag bodde på för att vila.
På hotellrummet
Svampen börjar slå på ordentligt när vi kommer in i mitt hotellrum och mönstret på gardinerna och i taket rör sig som snabbväxande klätterväxter. När jag stänger ögonen rör sig mönster som långsamt kringvirvlande vatten. Jag känner mig fortfarande på bra humör och vi sätter oss på var sin säng och diskuterar svampens effekter. Frågor som "vad är verklighet?" och "vad är meningen med en samhällsstruktur när allt vi upplever handlar om signalvätskor i hjärnan?" tas upp, och humöret är fortsatt bra. Jag sitter på kanten av min säng, bredvid D, och när han tittar på mig rycker han plötsligt till och säger "Fan! Du ser ut som satan! Kolla A! Fan vad obehagligt!" A är ganska road av detta faktum, och jag försöker lugna ner D och förklarar att jag inte är satan, även om jag faktiskt börjar bli osäker själv, jag resonerar så att ondska och skräck faktiskt ligger i betraktarens ögon. Jag kollar mig själv i spegeln och mina pupiller på 1cm i diameter stirrar förvånat tillbaks. Dock är allt runtomkring, mitt ansikte och hår, fortfarande mitt eget. Jag lutar mig lättat tillbaks på sängen och blundar och njuter ett tag av mina CEVs.
Obehaget
Efter en halvtimme ungefär (med svampens tideräkning, förmodligen handlade det egentligen om ca 5 minuter) undrar D igen om han kan kräkas upp svamparna eller så, och jag förklarar igen att det inte går. Trots det gör han ett försök och sitter ett tag på toan och rapar. När han kommer tillbaka ligger jag på en säng och A sitter och äter en klase vindruvor. Problemet är att såfort han tittar bort så kommer vindruvorna tillbaka, och varje gång han tittar ner på dem säger han "Men vafan, är de här nu igen!" Detta upprepas ett antal gånger, och känslan av att samma procedur upprepas flera gånger om som att någon har satt 20 sekunder på repeat ger mig lite dåliga vibbar. Sedan säger D någonting som A svarar på och jag skrattar till. Sedan säger D samma sak igen och A säger "Nu sa du sådär igen" och jag skrattar till igen. Till allas förskräckelse fastnar vi i den proceduren, bestående av ett tiotal olika repliker, och kommer inte ur det! Hur länge det pågår har jag ingen aning om, men med psilocinet i huvudet sträcker vår konversation ut sig i oändlighet.
När vi äntligen kommer ur det vet vi ingenting, varken vad klockan är, vilken dag vi är här, vilka av sakerna vi har i huvudet som är verkliga, varför vi gör som vi gör eller vad det är vi har gjort. Jag känner på mig att vi behöver en halvtimmes lugn på var sitt håll så att vi kan reda ut våra intrasslade intryck på egen hand. A och D håller med, och vi kommer överens om att det bästa vore att återigen lägga oss på var sin säng och vara tysta. Men vi lyckas aldrig hålla mun i mer än 10 sekunder innan någon av oss måste berätta något, ställa en fråga eller ventilera sin ångest. A och D drabbas av en lätt panik över att de aldrig ska bli normala igen, och när jag försöker lugna dem och säger att det kommer gå över så undrar de hur jag vet det, och tyvärr kan jag inte svara på det. Jag vill helst bara gå därifrån ett tag, men ingen av oss vet riktigt hur världen ser ut utanför mitt hotellrum, och jag vågar inte riktigt se efter.
Utflykt till polishusets hiss
Till slut repar jag mod och går ut genom dörren. Korridoren utanför hotellrummet har en mörkröd heltäckningsmatta på golvet, och den lever och rör sig samtidigt som väggarna andas och verkar krypa sig närmare. Jag dryper av svett (känns det i alla fall som) och bara tanken på rummet jag har lämnat där alla obehagligheter pågick gör mig illamående och nojjig. Jag har en vag känsla av att jag kanske borde stanna på rummet och vakta mina två vänner, men de verkade lugna när jag gick och jag tänker att de kanske kan få grepp om sina medvetanden om de får en stund ifred. Det är varmt som i helvetet i korridoren, men jag går vidare i hopp om att hitta något jag kan fokusera mina tankar på och som jag vet är verkligt. Jag kliver in i hissen, men vet inte vilken knapp jag ska trycka på, utan väntar tills dörrarna går igen av sig själva. Jag står ett tag och tittar in i spegeln mitt emot mig och lugnar ner mig något när jag ser att jag fortfarande befinner mig i samma kropp som förut. Plötsligt börjar hissen röra sig neråt. Jag drabbas av panik, aftersom jag är övertygad att hissen i själva verket är på väg till polishuset och att jag såfort dörrarna öppnas kommer stå öga mot öga med polisen. Värmen verkar ha skruvats upp 10 grader och mina tankar skenar återigen. Efter ca 1000 år går dörrarna upp. Jag står då så långt jag kan in mot hörnet och tittar in i väggen. Jag hör några steg och efter det blip-ljudet som kommer från kortläsaren i hissen. Hissen börjar röra på sig igen, denna gång uppåt. Jag vågar till slut titta upp och märker att jag står i hissen tillsammans med tre eller fyra människor som av allt att döma också är här och festar. Jag frågar dem om någon av dem har gräs att sälja, och får ett enkande svar. Jag ser att hissen är på väg till våningen där jag bor och bestämmer mig för att gå tillbaka till hotellrummet.
Tillbaka på rummet
När jag kommer in ligger A och D fortfarande på varsin säng, och jag frågar hur de mår. Båda är rätt tystlåtna. D säger att det är det värsta han någonsin har varit med om, och A undrar vad fan han håller på med. Jag känner att ruset börjar avta och berättar för dem att det snart är över. Jag förklarar även kortfattat svampens verkningsprocess, och de lugnar ner sig något när de förstår att det alldeles snart är över. Till slut känner jag mig pigg nog för att gå och duscha, sedan klär jag på mig och beger mig till rummet där festen fortfarande pågår. D vill inte att jag ska gå, men jag försäkrar honom om att han kommer vara pigg igen om ungefär en halvtimme.
Såfort jag kommer tillbaka till festen sänker jag en kvarting whiskey med målet att spy, ett mål jag också uppnår. Efteråt känner jag mig renas och blir genast mycket piggare. Sedan fortsätter festen tills det att jag däckar och vaknar med sju helvetens huvudvärk.
Reflektion
Ja, som ni kanske ser är rapporten ytterligare ett bevis på att svamp ska behandlas med respekt, och inte tas "på skoj". Jag vet inte om man kan betrakta det som en snedtripp, men det är utan tvekan en av mina värsta upplevelser, och det lär nog dröja ett tag innan jag tar svamp igen. Samtidigt var det en extremt härlig känsla att komma tillbaks till verkligheten igen, och jag tror att det eventuellt kan vara givande att veta att man kommer tillbaks, hur otrevlig trippen än är.
Ha gärna synpunkter på rapporten, så att kag kan skriva en bättre nästa gång
Vikt: 80kg
Tidigare erfarenheter: Alkohol och svamp
Följande scenario utspelade sig på ett hotell efter två dagars någorlunda hårt festande (endast alkohol). Jag hade tagit med burken med svamp jag hade hemma utifall andan skulle falla på, och mycket riktigt, på lördageftermiddan sken solen på ett synnerligen uppmuntrande sätt, och eftersom det hade gått ordentligt lång tid sedan förra svamptrippen pga brist på privatliv, och jag nu hade en fristad i förfogande, bestämde jag mig att det var dags igen. Två kompisar hängde med (A och D), och det oroade mig lite grann, dels eftersom de båda var helt och hållet oerfarna med droger förutom alkohol, och dels eftersom jag tänkte ta en större dos än jag dittills hade tagit, så vi skulle inte ha någon sitter. Jag gjorde mitt bästa för att förklara svampens effekter för dem, att det inte var någon nöjesdrog, och att ifall de testade för skojs skull kunde de räkna med en riktigt obehaglig upplevelse. Tyvärr var jag vid det laget redan måttligt alkoholpåverkad, och jag är inte säker på att meddelandet gick fram.
Men, sagt och gjort, vi tog fram svampen och mätte upp varsin dos (4g till A och D och 5g till undertecknad) och tuggade i oss. Sedan satte vi oss tillsammans med de övriga och lyssnade på musik och väntade på att det skulle slå. Jag hällde i mig ett par glas vatten, medan A och D fortsatte dricka öl, mot min inrådan. Efter en kvart eller så började jag känna av ett lätt illamående samtidigt som musiken (tyvärr hårdrock av något slag, eftersom Shpongle hade totalsågats av de andra hotellgästerna) ökade i intensitet. Jag kollade med A och D ifall de kände av någonting, men de bedyrade att så inte var fallet. De var fortsatt ganska skeptiska till att svampen överhuvud taget skulle fungera. Efter ytterligare 10 minuter började färgerna i rummet bli allt mer grälla och musiken började nu bli ett allvarligt irritationsmoment. A och D började nu känna sig påverkade, och D undrade om det fanns något sätt att avbryta trippen, vilket jag flera gånger förut hade förklarat inte gick. Jag föreslog att vi skulle gå till det hotellrum jag bodde på för att vila.
På hotellrummet
Svampen börjar slå på ordentligt när vi kommer in i mitt hotellrum och mönstret på gardinerna och i taket rör sig som snabbväxande klätterväxter. När jag stänger ögonen rör sig mönster som långsamt kringvirvlande vatten. Jag känner mig fortfarande på bra humör och vi sätter oss på var sin säng och diskuterar svampens effekter. Frågor som "vad är verklighet?" och "vad är meningen med en samhällsstruktur när allt vi upplever handlar om signalvätskor i hjärnan?" tas upp, och humöret är fortsatt bra. Jag sitter på kanten av min säng, bredvid D, och när han tittar på mig rycker han plötsligt till och säger "Fan! Du ser ut som satan! Kolla A! Fan vad obehagligt!" A är ganska road av detta faktum, och jag försöker lugna ner D och förklarar att jag inte är satan, även om jag faktiskt börjar bli osäker själv, jag resonerar så att ondska och skräck faktiskt ligger i betraktarens ögon. Jag kollar mig själv i spegeln och mina pupiller på 1cm i diameter stirrar förvånat tillbaks. Dock är allt runtomkring, mitt ansikte och hår, fortfarande mitt eget. Jag lutar mig lättat tillbaks på sängen och blundar och njuter ett tag av mina CEVs.
Obehaget
Efter en halvtimme ungefär (med svampens tideräkning, förmodligen handlade det egentligen om ca 5 minuter) undrar D igen om han kan kräkas upp svamparna eller så, och jag förklarar igen att det inte går. Trots det gör han ett försök och sitter ett tag på toan och rapar. När han kommer tillbaka ligger jag på en säng och A sitter och äter en klase vindruvor. Problemet är att såfort han tittar bort så kommer vindruvorna tillbaka, och varje gång han tittar ner på dem säger han "Men vafan, är de här nu igen!" Detta upprepas ett antal gånger, och känslan av att samma procedur upprepas flera gånger om som att någon har satt 20 sekunder på repeat ger mig lite dåliga vibbar. Sedan säger D någonting som A svarar på och jag skrattar till. Sedan säger D samma sak igen och A säger "Nu sa du sådär igen" och jag skrattar till igen. Till allas förskräckelse fastnar vi i den proceduren, bestående av ett tiotal olika repliker, och kommer inte ur det! Hur länge det pågår har jag ingen aning om, men med psilocinet i huvudet sträcker vår konversation ut sig i oändlighet.
När vi äntligen kommer ur det vet vi ingenting, varken vad klockan är, vilken dag vi är här, vilka av sakerna vi har i huvudet som är verkliga, varför vi gör som vi gör eller vad det är vi har gjort. Jag känner på mig att vi behöver en halvtimmes lugn på var sitt håll så att vi kan reda ut våra intrasslade intryck på egen hand. A och D håller med, och vi kommer överens om att det bästa vore att återigen lägga oss på var sin säng och vara tysta. Men vi lyckas aldrig hålla mun i mer än 10 sekunder innan någon av oss måste berätta något, ställa en fråga eller ventilera sin ångest. A och D drabbas av en lätt panik över att de aldrig ska bli normala igen, och när jag försöker lugna dem och säger att det kommer gå över så undrar de hur jag vet det, och tyvärr kan jag inte svara på det. Jag vill helst bara gå därifrån ett tag, men ingen av oss vet riktigt hur världen ser ut utanför mitt hotellrum, och jag vågar inte riktigt se efter.
Utflykt till polishusets hiss
Till slut repar jag mod och går ut genom dörren. Korridoren utanför hotellrummet har en mörkröd heltäckningsmatta på golvet, och den lever och rör sig samtidigt som väggarna andas och verkar krypa sig närmare. Jag dryper av svett (känns det i alla fall som) och bara tanken på rummet jag har lämnat där alla obehagligheter pågick gör mig illamående och nojjig. Jag har en vag känsla av att jag kanske borde stanna på rummet och vakta mina två vänner, men de verkade lugna när jag gick och jag tänker att de kanske kan få grepp om sina medvetanden om de får en stund ifred. Det är varmt som i helvetet i korridoren, men jag går vidare i hopp om att hitta något jag kan fokusera mina tankar på och som jag vet är verkligt. Jag kliver in i hissen, men vet inte vilken knapp jag ska trycka på, utan väntar tills dörrarna går igen av sig själva. Jag står ett tag och tittar in i spegeln mitt emot mig och lugnar ner mig något när jag ser att jag fortfarande befinner mig i samma kropp som förut. Plötsligt börjar hissen röra sig neråt. Jag drabbas av panik, aftersom jag är övertygad att hissen i själva verket är på väg till polishuset och att jag såfort dörrarna öppnas kommer stå öga mot öga med polisen. Värmen verkar ha skruvats upp 10 grader och mina tankar skenar återigen. Efter ca 1000 år går dörrarna upp. Jag står då så långt jag kan in mot hörnet och tittar in i väggen. Jag hör några steg och efter det blip-ljudet som kommer från kortläsaren i hissen. Hissen börjar röra på sig igen, denna gång uppåt. Jag vågar till slut titta upp och märker att jag står i hissen tillsammans med tre eller fyra människor som av allt att döma också är här och festar. Jag frågar dem om någon av dem har gräs att sälja, och får ett enkande svar. Jag ser att hissen är på väg till våningen där jag bor och bestämmer mig för att gå tillbaka till hotellrummet.
Tillbaka på rummet
När jag kommer in ligger A och D fortfarande på varsin säng, och jag frågar hur de mår. Båda är rätt tystlåtna. D säger att det är det värsta han någonsin har varit med om, och A undrar vad fan han håller på med. Jag känner att ruset börjar avta och berättar för dem att det snart är över. Jag förklarar även kortfattat svampens verkningsprocess, och de lugnar ner sig något när de förstår att det alldeles snart är över. Till slut känner jag mig pigg nog för att gå och duscha, sedan klär jag på mig och beger mig till rummet där festen fortfarande pågår. D vill inte att jag ska gå, men jag försäkrar honom om att han kommer vara pigg igen om ungefär en halvtimme.
Såfort jag kommer tillbaka till festen sänker jag en kvarting whiskey med målet att spy, ett mål jag också uppnår. Efteråt känner jag mig renas och blir genast mycket piggare. Sedan fortsätter festen tills det att jag däckar och vaknar med sju helvetens huvudvärk.
Reflektion
Ja, som ni kanske ser är rapporten ytterligare ett bevis på att svamp ska behandlas med respekt, och inte tas "på skoj". Jag vet inte om man kan betrakta det som en snedtripp, men det är utan tvekan en av mina värsta upplevelser, och det lär nog dröja ett tag innan jag tar svamp igen. Samtidigt var det en extremt härlig känsla att komma tillbaks till verkligheten igen, och jag tror att det eventuellt kan vara givande att veta att man kommer tillbaks, hur otrevlig trippen än är.
Ha gärna synpunkter på rapporten, så att kag kan skriva en bättre nästa gång
