LSD - Egodöd är obehagligt

Inlägget var för långt så det fortsätter i posten nedan.

Ålder: 21
Längd: 200cm
Vikt: 95Kg
Dos: En lapp med en bild på shiva samt två-tre bloss från en joint.
Tidigare erfarenheter: cannabis och salvia divinorum.
Set: Mörk, städad lägenhet med Aphex Twin i högtalarna
Setting: Lite smått nervös men ingen oro för snedtripp.

Den här upplevelsen var både en snetripp och en mycket härlig resa i ett. Anledningen till att jag snedtrippade har jag inte hittat någon direkt orsak till men en gissning är att det berodde på dos och ovana. Jag skulle inte vilja kategorisera snedtrippen som något helt negativt heller. När man väl har lyckats plocka ihop sitt jag igen så kan man sitta i timmar och bara mysa för att man finns och inte är död. När trippen börjar komma igång ordentligt förlorar jag fullständigt tidsuppfattningen samt förmågan att skilja mellan mig och min kamrat så rapporten kommer inte att vara helt sammanhängande. Jag kommer att lägga in vissa nyktra efterhandstankar/kommentarer inom hakparenteser. Jag ber också ursäkt för längden på det hela men jag försökte skriva ned så allt jag kom ihåg och kunde sätta i någon sorts sammanhang.

+00 (runt klockan 19)
Jag sitter hos min kamrat som får heta adam för tillfället och stoppar in en lapp LSD med guden shiva på. Jag blir förvånad över storleken som kanske är 5x5mm per lapp. Jag har alltid trott att LSD var frimärksstora lappar men för att komma upp i den storleken skulle det krävas runt sex stycken av de som låg framför mig nu. Lappen smakar papper. Vi sitter och snackar i runt tjugo minuter och beslutar oss för att gå och köpa tilltugg. Affären ligger inte mer än fem minuter bort och på vägen dit känns saker och ting lite annorlunda men jag avskriver detta som nervositet eller placeboeffekt. Adam hävdar att han börjar känna viss effekt. Väl inne i affären tycker jag att allting känns lite verkligare och lite konstigt, färger känns lite starkare och konturerna skarpa. På vägen hem passerar vi en tunnel och jag noterar att akustiken är mycke troligare än den borde vara. Jag tänder min pipa och upptäcker att tobaken smakar mycket mer komplext och smakar bättre rent allmänt. Det har precis regnat så det doftar underbart ute.

+01
Vi är nu åter i lägenheten och jag börjar få synhallucinationer, alla färger är starkare och saker och ting andas. Jag tittar upp på en hylla som rör på sig och cd-fodralen strålar som en regnbågar fulla med färg. Jag ser mönster i mattan som är mycket vackra och intrikata. Burken som syran förvarades i känns mycket verklig och mer burkig än den borde. Den ser ut att vara urtypen för alla burkar av samma typ. Jag och Adam noterar att det är näst intill omöjligt att hålla spåret i en konversation längre än någon minut åt gången. Vi beslutar oss för att spela in våra konsversationer via en MP3-spelare för skojs skull, Adam sätter också igång sin kamera och jag har väldigt svårt att komma ihåg vad han gör när han byter batterier. Det ser ut som han tar batterierna som är slut och stoppar in dem igen. Häromkring börjar min tidsuppfattning bli ganska skadad så några klara tidsangivelser är svåra. Vi spenderar ett par timmar med att konstatera hur vackert allting är och smaska på diverse godis. Jag kommer ihåg att jag ställde mig mycket tveksam till hur man överhuvudtaget kan snedtrippa på syra. Senare fick jag uppleva hur lätt(?) det faktiskt är att snedtrippa även om det inte var så farligt. Adam frågar om det är OK om en bekant till oss båda kommer över och det är inga problem för mig.

+03(?)
Någon ringer Adam och det visar sig att det är Bertil som vill komma in, eftersom porten är tidslåst måste Adam kasta ut nycklarna till Bertil. Den tiden det tar för Bertil att ta sig känns som en timme när det i själva verket tar några få minuter. När han väl anländer har han med sig trippleksaker i form av Physalisfrukter, en rökringspistol och en batiktröja. Batiktröjor är ganska vackra att titta på när man är nykter men på LSD är de oändligt vackra och intressanta. Själva tröjan såg ut att vara gjord av organiska lysdioder och lös kraftigt i en mängd färger. Nu förstår jag varför hippierörelsen gillade batiktröjor. Jag hade inte sett Bertil på ett par år och sist jag såg honom var han relativt kortklippt nu hade han långt hår och framstod som förvånansvärt mjuk och kanske feminin han kändes mycket hippeaktig både till utseende och beteende. När jag hälsade på honom blev jag mycket fascinerad av hans hand och höll upp och studerade den. Jag kände att han kände sig lite osäker [vilket inte var så konstigt eftersom syrade människor beter sig som psykfall].

[Innan detta har vi haft en diskussion om hur hög man kan/bör bli och jag hävdar att jag vill ut i rymden. I samband med detta tar även Adam en andra lapp.]
Vi sätter oss runt bordet och Bertil börjar rulla en joint detta känns också som en evighet och någon sorts konversation förs under tiden. När det är dags för mig att ta mitt första bloss så tappar jag en bit aska på pekfingret och Bertil påpekar detta för mig. Jag upplyser honom om att jag är medveten om det medans jag studerar askan mycket ingående. Denna lilla askbit var det vackraste jag sett dittills och jag vet inte hur länge jag satt och tittade på den. Jag tror att jointen skickades ett varv till innan jag fick den igen. Jag tar jointen och studerar glöden medans jag suger in, hela världen saktas in snabbt och fryser fullständigt fast. När jag tittar på jointen ser jag ett glödande fraktalmönster som jag mer eller mindre sugs in i och jag spenderar en evighet fastfrusen tittandes på jointen. Efter detta börjar saker och ting spåra ur rejält. Nu har jag varken tidskänsla, några klara gränser mellan mig och Adam eller Bertil eller någon stark uppfattning om vad som är verkligt. Efter en stund fortsätter tiden och jag skickar jointen vidare. Vi pratar om någonting och så fort jag säger något till någon så transporteras jag bakom den personen, tänk er planeternas rörelse toksnabbt fast ersätt planeter med huvuden. Under hela tiden vi pratar känner jag att jag har en elak underton i allt jag säger till Bertil och jag tycker inte om detta alls men kan inte sluta. Emellanåt försvinner jag in i mig själv där jag hamnar i någon sorts slinga där jag måste fylla i vad jag just tänkte för att komma vidare, svarar jag rätt så kommer jag upp ett steg och svarar jag fel så kommer jag ner ett steg. Hela tiden har jag en känsla av att jag lurar mig själv och jag vågar inte tro att jag kan komma speciellt högt. När jag blir medveten om verkligheten igen står Bertil och skjuter rökringar på både mig och Adam dessa är förbannat vackra och luktar gudomligt gott. Snart tappar jag greppet om verkligheten igen och jag har någon sorts intern upplevelse med Bertil. Jag tycker att det känns som att han försöker egga mig till något jag inte vill göra[Jag antar att han helt enkelt ville roa oss så mycket som möjligt samtidigt som han blev road av våra beteenden. Förmodligen var det det sistnämnda som gjorde mig obehaglig till mods. Jag tycker inte om att släppa loss helt].

[Det som händer nedan fram till +07 behöver inte nödvändigtvis ha inträffat i ordningen jag minns den. Inte nog med att tidsuppfattningen i form av hur lång tid som passerat är åt helvete försvinner här också förmågan att veta i vilken ordning saker händer.]
När jag väl låter mig eggas så infinner sig en nästintill orgasmisk känsla men jag vågar inte låta mig följa med ohämmat. [Det är någonstans här trippen börjar gå ordentligt åt helvete] Jag lyckas att lura upp mig på högre höjder höjder igen men får inte tillbaka orginalkänslan utan går två steg tillbaka för varje steg jag går framåt. Nu har jag känslan av att det jag upplever här en klassisk snedtripp av den typen som brukar visas på film. Jag blir förbannad över att just min snedtripp är så banal att den är precis som på film. Jag får för mig att jag håller på eller har slutat andas och att Adam och Bertil försöker få liv i mig. Jag ser dem från en djup tunnel och de försöker kommunicera med mig men jag dör i alla fall. Tiden stannar och jag minns inte riktigt vad som hände sedan men jag har för mig att jag var tvungen att göra någonting för att inte dö.

[Obestämd tid senare (om jag minns rätt försvann han runt 23 eller 24 äkta tid enligt honom själv)]
Adam vill att Bertil skall gå därifrån och Bertil står och tar på sig ytterkläderna. Jag tror [eller så var det så] att det var jag som hade sagt åt honom att han skulle gå. Av någon anledning vill jag inte alls att han skall gå men Adam är bestämd och kör ut Bertil.

[Obestämd tid senare] Jag går/springer/dansar/hasar runt bordet och känner att trippen börjar vända uppåt igen. Varje gång jag känner att det börjar vända uppåt lyckas jag halka till på något eller stöta i något och trippen vänder neråt igen.

[Obestämd tid senare eller innan] Adam vill att jag skall förvinna omgående men jag har ingen aning om varför [Jag tror att jag är nykter och att det gått en eller ett par dagar detta är genomgående när han försöker köra ut mig] när jag frågar honom får jag inget bra svar och vägrar därför gå.

[Obestämd tid senare eller innan] Jag får för mig att jag håller på att dö igen och att Adam försöker få liv i mig men vägrar att acceptera att jag kan ha klantat mig så grovt eftersom jag brukar vara noggrann med att inte överdosera på några droger. Jag förstår plötsligt att det inte är jag som är döende utan Adam eftersom han sitter vid mig och är helt borta så jag klappar honom på kinderna och försöker få liv i honom.

[Obestämd tid senare eller innan] Jag och Adam går/springer/hasar/dansar runt bordet i våra egna världar och stöter emellanåt på varandra. Vid något tillfälle urartar det i brottningsmatch men jag är inte ens medveten om att han är där men när jag tar i honom är han som ett kraftfält men jag ser honom inte, ju hårdare man trycker ju hårdare trycker kraffältet tillbaka. Jag stöter på ett kraftfält vid något annat tillfälle och jag inser att det är Adam och det slutar med att vi kramas lite och sedan fortsätter med våra egna race. [Under tiden vi gör detta försöker han köra ut mig lite då och då men jag vägrar]

Vid något tillfälle går jag in i Adam och får för mig att slå till honom, jag var inte arg vad jag kan minnas utan det var bara rätt sak att göra och när min näve får kontakt med hans kindben är det som att jag träffar ett kraftfält och från detta går det en mycket skön känsla in i armen och ut i kroppen på mig. Efter detta när jag tappar greppet om verkligheten igen ser jag detta uppspelas gång på gång men jag tror att det händer på nytt och jag kan inte påverka någonting. Jag är hela tiden medveten om vilken jävla banal snedtripp jag råkar ut för. Nästa gång han försöker köra ut mig minns jag att jag har slagit på honom men jag vägrar tro på att det verkligen har hänt. Jag frågar gång på gång varför han vill köra ut mig men får inget svar eller så uppfattar jag inget svar. Detta stödjer min teori om att jag inte slagit till honom i verkligheten men det känns som att jag ljuger för mig själv igen. Att jag ljuger för mig själv är något som också är genomgående i hela snedtrippen.

[Obestämd tid senare eller innan] Jag vaknar upp i ett badrum som känns avlägset bekant men jag har ingen aning om var jag är eller varför. Jag inser att jag måste ha supit till ordentligt och att jag har världens minnesluckor. Jag försöker spy men det misslyckas så jag står och sköljer vatten i ansiktet men det hjälper inte.

[Obestämd tid senare eller innan] Jag står i ett badrum som jag knappt känner igen och har byxorna halft nere och kan inte minnas om jag skall ta på dem eller ta av dem.

[Obestämd tid senare eller innan] Jag sitter på en toalett med nedragna byxor och vet inte om jag har bajsat eller ska bajsa. Jag beslutar mig för att skita och tar i ordentligt, ingen större mängd avföring kommer ut så jag förstår att jag inte var skitnödig utan förmodligen redan var klar eller satt på toaletten av någon annan anledning. När jag skall torka mig slutar bajset aldrig komma och jag får för mig att jag har skit över hela händerna. Jag torkar mig tills det slutar komma mer och tvättar händerna men det är fortfarande tjockt med skit kvar oavsett hur mågna gånger jag tvättade mig.

[Jag är fortfarande osäker på om sket på riktigt men jag skulle tro att jag gjorde det.] Jag reser mig upp från toaletten och har en känsla av att Adam är utanför jag hör hur han snarkar men när jag går ut kan jag inte hitta honom.Jag går tillbaka till badrummet och är hör honom igen men han är inte där.

[Obestämd tid senare eller innan] Jag får för mig att allt som existerar är badrummet och rummet i anslutning till badrummet allt annat är svart. Jag går dessa två meter fram och tillbaka och inser att jag fullständigt har tappat kontakten med verkligheten. Uppgivet funderar jag på om jag alltid kommer att vara så här men beslutar mig för att det är skitsamma. Sitter jag fast i en fantasivärld så sitter jag fast och kan inte göra något åt det.

[Obestämd tid senare eller innan] Jag passerar dörrkarmen till badrummet och ställer mig och pressar allt vad jag kan med händerna och lyckas pressa mig igenom fantasivärlden och känna verkligheten under men det går bara en kort stund och jag har snart förlorat känningen med verkligheten igen.

[Obestämd tid senare eller innan] Jag sitter i soffan och mår fruktansvärt illa och känner att jag måste spy. Jag försöker allt vad jag kan och får ibland för mig att jag lyckas. Vid det här laget sitter jag dubbelvikt med huvudet mot golvet. Det känns som att jag har intorkad spya i håret och på händerna som jag inte kan se men jag kan både känna luktan och ta på det. [Detta finns också på ljudupptagningen man hör hur det låter som om någon sitter och kräks men det fanns ingen spya på golvet eller på mig så det var inte verkligt]

[Obestämd tid senare eller innan] Jag går och sköljer huvudet under diskhon med kallvatten men kan inte känna någonting alls. Jag upprepar detta flera gånger men känner fortfarande ingenting.

[Obestämd tid senare eller innan] Jag sitter på soffan och känner hur kallvattnet rinner längs med skalpen och lämnar lysande spår efter sig, när jag sedan känner på huvudet är det helt torrt. Vattnet befann sig på ett annat verklighetsplan men jag kunde fortfarande känna det.

[Obestämd tid senare] Jag sitter på en soffa och har ingen aning om vad jag gör där. Jag tar fram inehållet ur mina fickor och undersöker alla sakerna, det känns bra för det är åtminstone något jag känner igen. Jag går igenom allting flera gånger utan att veta vad jag gör där, vem jag är eller vad jag skall göra. Det slutar med att jag tar en snus men när jag stoppar upp den under läppen så känns det inte som min läpp utan någon annans.

+07
Jag sitter vid en dator, det är inte min dator och jag vet inte var jag är men jag vet att jag är.

+0722
Jag sitter vid datorn och vet att jag finns. Det är väldigt svårt att se vad klockan är, jag vet inte var jag är. Jag skriver ner detta på papper för att komma ihåg det men det är svårt att skriva så det blir bara "Jag" och ett klockslag.

+0740
Jag zoonar in och ut och tiden glider iväg från mig. Jag lyckas skriva: "Jag vet att jag finns" med en tidsnotering. Klockan är nu 02:40.

+?
Jag flyttar mig bort från klockan, sätter mig i soffan och försöker lista ut vad som händer. Jag minns så sakteliga att jag har tagit syra med Adam och att Adam är borta. Då börjar jag komma ihåg att jag slog till honom men får för mig att han och Bertil drog samtidigt för att jag blev våldsam och nu sitter hemma hos Bertil och väntar på att jag skall komma ned.

[Obestämd tid senare] Min telefon ringer inte och jag upptäcker att Adams mobil samt nycklar ligger kvar på bordet. Jag sitter och blir paranoid över att de eller grannarna har ringt polisen och att de är påväg. Jag har ingen aning om vem jag skall ringa utan sitter och har ångest en stund till.

+09
Jag lyckas ringa till Bertil men ingen svarar. Jag kommer nu ihåg att han stack innan Adam försvann och blir ordentligt rädd eftersom det betyder att Adam är ute själv hög som ett jävla hus. Jag ringer bertil igen utan att få svar men när jag sitter och har fruktansvärd ångest ringer Bertil äntligen [Stackarn låg och sov].Jag berättar att Adam är borta och undrar om Bertil vet var han är, nu blir Bertil nervös och säger åt mig att gå och leta efter Adam så jag går och tittar ut genom fönstret. Nedanför står en läskig snubbe och tittar upp på mig men det ser inte ut som Adam. Jag meddelar detta till Bertil och säger att jag skall gå ut och leta men att jag skall ringa honom om jag hittar eller inte hittar Adam. Jag går ut och ser en ensam person som jag inte känner igen stå femtio meter bort. På vägen dit konstaterar jag att gatljusen reflekteras i vattenpölarna på ett mycket vackert sätt. Det visar sig att mannen är Adam som står i sin egen lilla värld och tittar rakt fram. När han ser mig tittar han upp med pupiller stora som tefat och frågar med ett barns ansiktsuttryck om han får komma in igen.[Jag inser inte vid den tidpunkten att han fortfarande är uppe och flyger eftersom jag har glömt att han tagit två lappar. När jag väl inser att han fortfarande är borta försöker jag göra det så trevligt som möjligt för honom och jag sitter helnöjd i ett par tre timmar och plockar ihop resten av mitt ego.]
[När Adam började komma ner berättade han att han förmodligen tagit av sig alla kläderna och sprungit runt naken utomhus. Han hade även ifrågasatt en taxichaufförs existens och försökt hänga kvar i taklisten när bilen åkta iväg. Hur mycket av det som var verkligt vet jag inte men han hade viss ångest efteråt.]

Jösses vilken resa!

Så.. slog du honom eller inte?

Jodå jag drog till honom så hans glasögon landade bakom TV:n. När glasögonen sedermera hittades och monterades ihop var det liksom ingen tvekan längre. Dagen efter var han lite öm i käken inget mer än så.

Spännande rapport!

Jag undrar, pluggar ni någon vetenskaplig utbildning?

Han gjorde det men jobbar numera jag skulle ha gjort/kommer att göra det om jag gick i skolan.

Vad fick dig att sluta? Om du pluggar vidare, vad ska det bli för inriktning då?

Anledningen till att jag är så intresserad av vad du är för "typ" av människa (ja det är fel att dela in människor efter kalsser, men vad jag undrar är för typ enligt detta samh'llets värderingar.

jag själv har fått intrycket av att det oftast är väldigt begåvade människor som av olika försvåringar/omständigheter/grubblerier och insikter vänt sig till droger.

Min personlighetstyp är INTP enligt något Myers-Briggs-test på internet.

Jag kom aldrig så långt som till högskolan av olika skäl även om jag hade planerat det och hade en plats.

Om du tittar på mitt nick och antalet inlägg så ser du att jag heter knarksmurf och har väldigt få inlägg. Detta beror på att jag inte har någon lust att knyta mitt droganvänvdande till min fysiska person. Eftersom du är intresserad så kan du få lite bakrundsinformation som är relativt generell (förhoppningsvis).

Ända sedan jag var relativt ung har jag alltid gillat olika former av rus. Jag fastnade för nikotin redan vid första snusen eftersom jag gillade ruset och inte fick några bieffekter. Jag växlade mellan cigaretter och tobak tills jag inte fick ut någon nämnvärd nikotinkick längre. Jag experimenterade också en hel del med koffein som inte gav speciellt mycket. När jag testade alkohol tyckte jag att det var jävligt roligt men jag kände inget behov av att supa ner mig speciellt ofta. Jag läste diverse forskningsrapporter om cannabis och insåg att det man lärt mig i skolan var osant så jag fortsatte läsa om alla droger. När jag senare rökte cannabis tyckte jag om det väldigt mycket och slutade gilla alkohol på samma sätt. En fylla är väl trevlig men det är inget eftersträvansvärt tillstånd på samma sätt som cannabis eller för den delen LSD. LSD är något av hallucinogenernas heliga graal och när min kamrat lyckades få tag i det var det självklart för mig att ta chansen.

I övrigt är jag väl en datornörd och bibliofil. Jag har alltid varit intresserad av teknik och dylika saker i allmänhet. Anledningen till att hallucinogener tilltalar mig så mycket beror främst på att de ger en upplevelse och inte endast ett tillstånd eller vad man skall säga. Att de inte heller har några direkta beroendeproblem är inte ett minus. Jag litar inte på mig själv tillräckligt för att våga ta heroin, amfetamin eller kokain men jag tror inte på förhand att jag skulle ha några beroendeproblem. Jag ogillar också att tappa kontrollen fullständigt och det är förmodligen ingen bra kombination i samband med syra. Det optimala för mig vore nog att ta syra ensam på ett ställe jag inte kan göra illa mig sjäv eller någon jag känner som har upplevt en ordentlig tripp eller min bror i en ordentligt trygg miljö.

Att sakta återfå jaget och upptäcka att ens polare är borta och att detta eventuellt beror på att man har slagit till honom är ingen höjdare.

Mycket Intressant!
Själv tycker jag med att hallucinogener verkar vara det bästa (just pga samma anledning som du beskrev). Alkohol påverkar mig inte mentalt mer än att jag tappar balansen. Känner absolut inget mer, och när jag läser om alkoholens effekter på kroppen (och inte minst hjärnan!) så blir jag eggad att skippa det totalt.

Jag känner inga rus av alkohol, som mina vänner, som upplever en känsla av glädje och eufori.
Själv tycker jag att rus endast är värdelösa illusioner, varför intoxikera sig själv med en falskt känsla?, hellre en för denna fysiska värld "falsk" upplevelse, som kan för ens egna sinne vara lika verklig som vilken annan upplevelse som helst. En upplevelse i form av en psychadelic/hallucinogen verkar cirkulera kring något som för individen är viktigt att klara upp, och att man genom denna upplevelse kommer till insikt, ett definit svar på en evig intern fråga.


Jag vet vad min första icke själv skapade premiär substans ska vara,

Mycket bra tripprapport! Intressant läsning eftersom jag själv tänker göra min LSD debut idag på just _shiva_ lappar! Kommer bli jävligt spännande, känns som att jag ska åka iväg nånstans och det kan man ju säga.
Tänker dock börja med en halv eftersom jag inte testat syra förr och med tanke på hur kraftig dos en shiva är så räcker det nog med en halva.

Ojoj.. Känner igen mig en hel del. Är själv INTP och hade en tripp som såg lika osammanhängande ut. INTP:ar kanske inte är gjorda för trippande?

Tänker du mycket?

Tänker man mycket under en tripp så kan det ju lätt bli förvirring


Samma gäller mig, och det var det som troligen ledde mig in i snetrippen jag hade. Man vet itne vad som händer om man släpper taget helt.. känns det som. Men det är då du har mest kontroll eg. Stretar man imot så drar trippen en precis dit man inte vill om man har otur.

För det första; väldigt välskriven tripprapport och ett bra språk enligt mitt tycke. Förhoppningsvis inspirerar denna tråd andra till att skapa lika välskrivna rapporter.


Oavsett vilken 'personlighetstyp' man är så är detta ofta en källa till så kallade snedtrippar. Tanken lite med set and setting är just att man ska vara så pass mentalt förberedd alternativt befinna sig någonstans där man är mentalt trygg för att kunna koppla av och kunna släppa loss helt och hållet - för att slippa snedtrippar.


Det är nog inte det optimala för enbart dig utan för precis alla.

Som en liten parantes så var det ju bra att du inte fick för dig att klippa till din kompis fler gånger. Eller tur rättare sagt...