Tycker att svaren i tråden pekar mot samma fenomen - De städerna som känns stora eller större än vad deras befolkningsmängd motiverar är de som i huvudsak byggdes före mellankrigstiden. Helsingborg, Karlskrona, Norrköping och Sundsvall hamnar högt här delvis av detta skäl och för att de faktiskt var ett par av Sveriges största städer omkring 1850-1920. Det finns fortfarande gott om monumentalbyggnader kvar som visar på hur rik respektive stad en gång i tiden var, och det var också en tidsepok när det byggdes ganska många monumentala civila byggnader som gymnasieskolor, bankpalats och vattentorn och inte bara kyrkor och slott. Universitetsstäder utan någon äldre förhistoria av universitetsliv som Linköping och Umeå hamnar helt enkelt i bakvattnet här. Universitetsutbyggnaderna har varit beroende av statliga anslag och i kombination med modernistisk stads- och samhällsplanering har alla utbyggnaderna hamnat etappvis relativt långt från äldre bostadsområden och från den gamla stadskärnan och ser lika genomsnittligt trista ut. Att Linköping numer är större än Norrköping spelar liksom ingen roll om en hög andel av linköpingsborna bil- eller busspendlar till jobbet utan att passera stadskärnan samtidigt som studenterna bor och verkar långt utanför stan utan att vara del av stadslivet på vardagarna.
