Citat:
En del revs förstås och jag är som sagt ingen expert, men jag skulle nog säga att Södermalm ändå kom relativt lindrigt undan rivningshetsen jämfört med exempelvis Norrmalm. Vidare är jag ganska tveksam till att Södermalm så sent som på 70-talet var "förslummat". Speciellt trendigt var området knappast men ska man hitta misär får man nog åtminstone rulla tillbaka till början av 1900-talet.
Vad folk stör sig på är väl hur som helst den gräddfil som ett visst "skrå" fått i form av speciella bostadsköer, speciella arbetsförmedlingar, subventioner, bidrag, etc.
Vad folk stör sig på är väl hur som helst den gräddfil som ett visst "skrå" fått i form av speciella bostadsköer, speciella arbetsförmedlingar, subventioner, bidrag, etc.
Från hästens mun...
"Jag växte upp bland dem: konstnärer, anarkafeminister, skådisar, poeter, vänsteraktivister, musiker, författare. Legender och förvärvsarbetare och en massa ensamstående mammor.
Det var en kulturell idyll, i direkt barnfientlig miljö. Husen var risiga, parkerna tomma. Den typiska söderbilisten pruttade runt i skrotbil och förpestade luften med svarta avgaser. Att det ändå var en annorlunda ö, den mest intressanta platsen att vara på i en annars ganska inkrökt stad blev en varse rätt tidigt. Eftersom det så gärna raljerades om kulturvänstern, fast de då påstods äta gåslever och inte surdeg. Jag förstår det fortfarande som kulturförakt.
Det faktiska Söder är en kulturidyll, om än mycket medelklassigare. Men surdegsreservatet har inte bara alstrat nyttigt medelklassbröd utan också fler kulturarbetare, och därmed mer näring till kulturen. Förmodligen mer så än någon annan stadsdel det senaste halvseklet. Detta borde ingen älska att hata. Söder hade kunnat vara lika kulturfattigt och brödlöst som, säg, Fredhäll."