Ni med borderline - vad har hjälpt dig?

Om denna tråd finns redan, så hittade jag den inte i söket. Men ta bort om så är fallet.

Jag har borderline (ja, vi alla vet att det inte heter så längre men lets go) och försöker motivera mig att söka DBT osv. För nej, borderline är inte lika med ”helt störd människa och alla borde springa åt andra hållet direkt”. Vi vill må bättre och hantera våra problem.

Så, du med borderline-diagnos. Bortom DBT och/eller gruppterapi, vad har hjälpt dig att hantera symptomen?

På det stora hela gav DBT mig verktygen, men det som hjälpt är ju att jag även efter avslutad behandling fortsatt använda mig aktivt av dessa verktygen. Märker att så fort jag börjar slappa till det ökar mina besvär.

Hade säkert kunna läsa mig till en del av det jag fått från DBT, så vill du inte gå i grupp eller ha en DBT-terapeut kanske du ska läsa självhjälpsböcker om DBT, KBT och annan terapi på egen hand och helt enkelt prova saker de tipsar om.

Givet att du känt att DBT hjälpt - om jag får ta av din tid, hur skulle du beskriva den formen av terapi?

Anledningen till att jag är tveksam är pga mångårig erfarenhet av öppenvård i relation till symtom av borderline. Och det gjorde nog mer skada än nytta..

DBT handlade för mig jättemycket om förståelse för min diagnos och att bygga nya erfarenheter när jag började förstå mina egna handlingar och tankemönster och hade möjlighet att börja göra och tänka annorlunda. Att det är i grupp var jag jäkligt skeptisk till först, men det visade sig vara det bästa med hela behandlingen då det gav så himla mycket när man började förstå borderline från olika personers synvinklar, inte bara sin egen.

Först - stort tack för att du tar dig tid att svara!

Håller med i känslan att grupp känns oerhört obehagligt. Men alla verkar ha uppskattat den aspekten av DBT trots allt. Får väl sluta vara en fegis och gå in i behandling..

Bortom faktisk behandling, finns det något i övrigt du tycker varit hjälpsamt för att hantera symptomen i vardagen? Ungefär som vissa påstår att meditation är det bästa sedan skivat bröd tänker jag då.

Faktiskt kan en ADHD-utredning hjälpa.

Känner två personer som först fått en Borderlinediagnos, denna har tagits bort efter ADHDdiagnos och medicinering.

Har hört det tidigare, eller iaf neuropsykiatriska diagnoser i stort. I mitt fall är jag kvinna och spär på statistiken, men inte omöjligt att jag eg är på autism spektrum.

Är inte i stort sett alla med Borderline kvinnor? Har aldrig mött eller läst om en man som har det.
Ta emot behandlingen, min erfarenhet är att människor (kvinnor) med den diagnosen skadar alla som kommer i närheten på något sätt.

Jag skulle lägga benen på ryggen om en kvinna i min närhet berättar att hon har diagnosen. Två gånger räcker. Den ena var en vän jag försökte hjälpa och den andra en kvinna jag hade ett romantiskt intresse för.
Har aldrig blivit så manipulerad och sårad i mitt liv som av dessa två.

Jag tyckte grupp lät skitskumt och var väldigt negativt inställd. En del av min sjukdomsbild var rädsla för sociala situationer så jag var livrädd att inleda en gruppbehandling. Men vid enskild terapi upplevde jag (före DBT behandlingen) att det alltid blev så stelt att sitta med en enskild terapeut, det blev så mycket "terapeuten mot mig". Typ som att man gick i skolan. I gruppbehandlingen var det så mycket som kom automatiskt när man var flera personer som diskuterade en sak och alla hade sin infallsvinkel och lösning. Att alla hade samma problematik men olika synsätt och lösningar gav en mer "jämlik" känsla, det var liksom mer att man diskuterade saker än "lärde sig".

Tråkigt svar, men rutiner är viktiga för mig.Tänker inget avancerat, men bara såna saker som att äta ungefär samma tider, borsta tänderna två gånger om dagen, duscha, betala räkningar direkt de kommer osv. I perioder när jag mår sämre kan liksom de där grundstenarna fallera ganska rejält och det är rena döden. Så rutiner är mitt heta tips utöver DBT.

Ungefär en av fyra som får diagnosen är man. Vad man också sett är att kvinnor som drabbas ofta har större problem och är mer invalidiserade av sin diagnos än män, så därför syns de mer utåt. Och om man tänker, man är uppväxt med att tjejer inte ska bli arga och impulsivt slå nån på käften för då anses man galen men om en man gör det är det ofta mer "accepterat". Killar kommer ofta undan med mer utåtagerande beteende.

Hej, jag har inte borderline, men min dotter har.
Att hon började på DBT är det bästa som har hänt 💕
Hon har gått nästan ett år nu och har fått beviljat 2 år.
Hon är inte samma person idag som när hon började.
Hon kan idag ta ett steg tillbaka och omvärdera situationen, komma tillbaka i tex en diskussion, be om ursäkt för sitt beteende och komma med kloka idéer.
Idag är även de värsta berg och dalbanorna av alla känslostormarna borta.
Självklart är hon inte "botad" men hon har fått väldigt bra verktyg som hon är duktig på att använda.
Hon faller igenom ibland i alla fall, men "skoven" är korta och ej så intensiva.
Min dotter är idag en helt annan person som man inte behöver trampa på äggskal för att ha ett samtal eller IRL träff med.
Jag skulle av hela mitt hjärta rekommendera dig att börja på DBT .
Jag tror det blir en investering i dig själv och din framtid ❣️
Lycka till.

Du har helt rätt i att de flesta med diagnosen är kvinnor. Men det är ungefär samma idioti som spökar som gör att män är oerhört överrepresenterade i autismspektrat.

Nu råkar jag vara kvinna. Och har rått potentiella partners att dra. Men nu gällde tråden frågan hur man hanterar sina symptom och blir bättre, inte en half assed analys utifrån dina erfarenheter.