Citat:
Ursprungligen postat av
Ördög
Inget krökande för fattighjonen i Västerbotten, alltså - och inte heller i Skåne.
http://www.vittsjobjarnum.nu/artikla...esoekstid.htmlOrdningsreglerna från 1907, då ålderdomshemmet i Kristenstorp invigdes, följer här i sin helhet.
1. De som äro intagna i hemmet är skyldiga att iakttaga ett sedligt och ordentligt uppförande, att noga ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som af fattigvårdsstyrelsen eller föreståndaren lämnas, att visa dem och främmande personer tillbörlig aktning och höflighet samt att sins emellan iakttaga vänlighet och fördragsamhet.
2. En hvar ålägges att så långt förmågan och krafterna sträcka sig och deltaga i arbetet vid gården, och skola anbefalla arbeten under tystnad och flit och i ordnig verkställas
3. De som icke hindras af sjukdom eller svaghet, skola på bestämd tid på morgnarna stiga upp och göra sig i ordning samt genast påbörja dem förelagt arbete.
/---/
9. Det vare fattighjonen på det strängaste förbjudet:
a) att utan tillstånd avlägsna sig från hemmet,
b) att vid tillåten bortovaro tigga eller berusa sig,
c) att besöka krogar eller dylika ställen.
d) att till hemmet medföra eller af andra personer, mottaga brännvin eller andra starka drycker,
Fler exempel!
https://forum.rotter.se/index.php?PH...784#msg1338784Efter min farfar hittades denna lilla skrift, som han troligtvis sparat som kuriosa. Själv var han född 15 år efter det att dessa regler antogs.
Ordningsregler för en fattiggård
(gällde i princip för hela landet)
Dessa regler som antogs 1902, skulle tryckas med tydlig stil och hängas upp i hjonens rum:
/---/
§5. Att på inga villkor varken hemtaga eller förtära brännvin eller andra rusdrycker inom inrättningen. Skulle dock mot förmodan sådana drycker anträffas, ådrager sig innehavaren därav icke allenast särskilt straff, utan även kärlets och varans förlust genom sammas förstöring och uttömmande.
/---/
§10. Den som talar illa om fattiggården, föreståndaren och hans biträde, dem som klandrar de kläder, matvaror och ordningsregler, som å inrättningen äro antagne, eller den som utsprider rykten av vad namn och beskaffenhet det må vara, skall härför undergå lämplig bestraffning.
§11. De straff som vid inrättningen komma att tillämpas äro följande:
1. Minskad matportion under en till åtta dagar.
2. Indragning av sovlet under en tid av fem dagar
3. Förbud att utgå från inrättningen under viss tid
4. Kroppslig aga för minderåriga
5. Förpassning till kronoarbetskåren.
Jo, men jag vill nog ändå hävda att jag ser det som troligt att husbonn, inte helt sällan, kunde vilja visa sin omsorg om hsina inneboende hjon, och då med hjälp av sina snapsar såklart.
Dessutom så torde det ju finnas en viss anledning till varför sådana här drakoniska bestämmelser ens överhuvudtaget stiftades - för att det måhända söps för friskt bland fattiglapparna, och att det kanske kunde tänkas sticka i ögonen bland lokalbefolkningen - en viss andel av den, då såklart. Dvs samma sorts andel som vi även idag ser som högst representerad i gnället mot fattiga som de menar "har det för bra" (på "deras" bekostnad).
Men, som sagt, en trygg och välmående skånsk bonde som fick ta sitt ansvar för traktens hjon, skulle hantera uppgiften på ett lite medmänskligare sätt än tex den snikne smålänningen, eller den uppnäste upplänningen.
Dessa bestämmelser härstammade väl, förresten, från den tidsperiod då superiet var som mest utbrett, eller hur.
Och man söp, helt visst, då under förra sekelskiftet, 18-1900-talet.
Alla samhällsklasser, inte bara hjonen.
Brännvis sågs ju dessutom som något av ett slags livselixir, ett botemedel mot allt från liktornar till dålig andedräkt, elaka fruntimmer och kringstrykande löshundar.
Inte ens nykteristerna höll sig nyktra ...
På institution eller arbetshus var det naturligtvis en helt annan sak.
Men där var ju de ansvariga mest bara elaka av sig.
Så icke, menar jag, ute i de enskilda gårdarna långt bort från alla avundsjuka och snokande blickar, länsman tillika.
Men även länsman söp ju, så ...
Och soldaterna.
Det var alltså inte vatten i pluntan de inryckta knektarna hade med sig när de gick på marsch kring regementets yttersta gränser.
Det enda man kanske kan tänkas ha några anmärkningar på är väl isf sättet på dessa drycker inmundigats, bland knektar och högre officerare ...
För när knekten fick sitta under en buske och söka skydd från det kalla hällregnet, med endast sin medhavda plunta finkel på fickan, så hade översten ett halv kompani serveringspersonal med sig. Och det dukades upp flott ute på övningsfältet (marscheringsplanen) med fint guldkantat porslin och silverbestick i tillräcklig numerär, med suparna lika flitigt framserverade som ivrigt nedsvalda.
Knektarna fick inte lov att synas.
De fick sitta halv om halv gömda/dolda bakom buskage och ris, så att de enbart kunde höras "hurra" i takt med att översten hällde i sig sina supar.
Sen fick de sova uset av sig.
Översten i sitt tält, på medhavda gjutjärnssängen med sirliga ornament, och nattpotta vid fotänden, dun i kudde och täcke ...
Knekten, i valfritt buskage, med egna rocken som enda bekvämlighet - om ens det (fick ju faktiskt själv bekosta persedlarna).
---
För att återgå till hjonen så tror jag nog att även luffaren kunde få sig en rackabajsare vid behov han med, iaf om det var en gladlynt husbonn som öppnade porten.
Men det var väl "förbjudet det med, för inte kunde man väl ha en massa fylltrattar som rumlade runt därute på landsvägarna, och förhindra framfarten för de så stolt marscherande männen i svenska Landsstormen."
Du vet ... detta, principiellt, är på rask tillbakagång, just nu.
Hjonen tillbaka till sin rätta plats i rännsten, och överklassen till sin gudagifvna plats i samhällets topp.
