Vilken känsla skapas det när man "är redo att dö"?

Jag var varit med om endel rätt sjuka grejjer, men det har ju inte varit kul. Har man levt livet då?

Beror mer på om du tycker att du har gjort alla saker du vill göra eller inte.

Har du gjort allt, så är man inte rädd för döden.

Jag är rätt nöjd med mina erfarenheter, om de nu skulle vara en "merit" hos Gud när man ska berätta va man lärde sig om livet.

Men samtidigt e jag öppen för en längre resa.

Men slutar den så är det livet/världen som förlorar på det och inte jag.

Du kommer nog inte bry dig sen ändå vad du gjort.
Är bara där och då som räknas. Då är man nämligen rätt osjälvisk på det sättet.

OT kanske men minns när min farmor 1891-1980 dog på ett sjukhus och min mamma var där. Farmor sa -"Ske Guds vilja" och så dog hon. Mamma avskydde sin svärmor så varför hon var där är ju märkligt men den enda av farmors barn som var vid liv var min "far" och han var en sillmjölke! (ursäkta) Farmor trodde på Gud och hon var kanske inte rädd alls? Hon gravsattes i samma grav som sin man (farfar) som dog trettio år tidigare. Kistbegravning och så makabert så när jag dör så blir det kremering och aska spridd anonymt i minneslund. Hennes trälåda jämte hans där i graven. 30 år.

Kanske borde byta umgängeskrets