Citat:
Ursprungligen postat av
muller25
Glömmer aldrig när man var liten och kom hem till polaren och han drog igång Zelda: Ocarina of time. Spelade hela dagarn/nättern när vi sov över. Det var något magiskt.
Fantastiskt välgjort spel. Stämningsfull musik. Så många pratade om det, man hörde folk på bussen prata om det. Det var verkligen massivt.
Jag skulle vilja säga Lemmings. Man fick vara snabb och smart. Och de lät så äckligt när de krossades.
Sedan hade jag ett snakespel till min första dator, det hette masken. Skillnaden var att man styrde ur maskens eget perspektiv. Jag blev fantastiskt bra på detta spel och kunde spela till hela skärmen nästan var full av mask.
Förutom plattformsspel tyckte jag att Simon the Sorcerer och Beneath a steel sky var fantastiska, tyckte grafiken var så verklig. (LoL.) Först då förstod jag vad sådana spel gick ut på.
Senare var nog Silent Hill det som drog mest. Det kändes före sin tid.
Gillar inte RPG, men FF7 fångade mig. Både Silent Hill och detta var väldigt känslosamma. Svårt att beskriva att man kunde bli ledsen av ett spel.
Sedan har jag alltid älskat Mariokart. Gillar hela mariovärlden. Första mario jag spelat var till 64:an, så jag spelade faktiskt 2d-mario långt efter 3d.