Citat:
Ursprungligen postat av
Callebilte
Det låter som du skulle behövt en ordentlig vård och att du platsar i den gruppen som samhället aldrig bör förvänta sig kommer kunna jobba ordentligt.
Jag hade mycket hellre sett att mina skattepengar gick till din vård och välbefinnande än att pröjsa för 20 islamisters uppehälle förutsatt att du är född i sverige. Om du är ett importerat problem tycker jag du skulle fått vård och stöd av ditt hemland.
Du är ju ett brottsoffer och jag tycker som sagt att samhället skall stå på brottsoffrens sida. Det som hänt dig är inte ditt fel och jag hatar sosseriet när man hela tiden skiter på brottsoffren och är på förövarens sida.
Frågor på det?
Jag är etniskt svenskt brottsoffer både i form av barndomstrauman och även utsatt av invandrare under universitetetsstudier. Jag hade kanske aldrig fungerat heltid med mina problem men 75% som apotekare är good enough. Jag har bevisligen jobbat 25% och pluggat 50-75% och studerat under pandemin på universitetet 100% på apotekarprogrammet utan att ha en enda akademiker i min familj.
Jag gick terapier i tre år utan knarkmediciner frivilligt för att optimera psykologbehandlingen för barndomstrauman och bli kvitt psykofarmakan så det är lite elakt när folk inte känner till detaljer och genast förutsätter att jag inte gjort mitt absolut yttersta. Mellan 17-29 års ålder har jag tränat styrka stenhårt för att byta ut visa ADHD-doser mot styrketräning och äta så lite piller som möjligt.
Jag hade endast 12,5- 25% funktion i studietakt på komvux under de tre år jag bara behandlades med psykologterapier. Lämnade rena övervakade prover/drogtester utan anmärkningar. Till slut behövde jag ha tillbaka mina mediciner, amfetamin i lågdos och bensodiazepiner, för att återigen höja till 75% studietakt och extrajobb.
Nu efter alla år trots skötsamma recept är det synd att vården bara låter mina studier betyda noll. För vilken arbetsgivare vill åt mig nu? Nu räknas tiden på komvux som misslyckad då naturvetenskapliga programmet är teoretiskt. Under universitetetsstudierna i pandemin blev jag mordhotad i hemmet av en utlänning som misskött sig och skulle vräkas. Han visste vem jag var. Jag lämnade inte bostaden och svälte ner mig till BMI 15. Ringde vårdcentral och sa att jag behövde ha tillbaka bensodiazepinerna, vilket de sket i. Några dagar senare försökte jag ta mitt liv.
Socialtjänsten försökte trycka stämpeln knarksugen på mig och försökte placera mig på samma behandlingshem med mordhotaren. Han blev dömd ett år senare för olaga hot och ofredande. Under det året hade denne mycket äldre sjukpensionär som aldrig kommer återvända till arbetslivet fått behandlingshem 3 månader och en ny bostad av socialtjänsten. Socialtjänsten ger mig sedan samma handläggare som gullade med honom på rättegångsdagen.
Jag fick ingen sjukskrivning under universitetetsstudierna överhuvudtaget och inga mediciner. Fick dietist men vårdcentralen portade mig och kallade mig rasist fast jag bara skulle förnya mitt recept men då ansåg en manlig utländsk läkare att jag var hotfull. Ni vet ADHD-tjej med yviga gester, pratar högljutt och går emot deras tuktade kvinnor. En äldre kvinnlig verksamhetschef ställde sig på den utländska läkarens sida då hon avskyr psykpatienter överlag. Så de struntade i att förnya samtliga recept även läkemedel för endometrios, klippte recepten/näringsdrycken från dietisten och ignorerade sjukskrivning mot försäkringskassan för universitetet. Så idag ett år senare har jag inget att återvända till och ingen framtid att se fram emot.
Nu har jag suttit inomhus i fem årstider. Med en särbo som kommer med mat varannan vecka som jag swishar för från mitt mininum. Ingen rätt att studera, ingen rätt till min ADHD-medicin lågdos, inget ångestdämpande. BMI fortfarande på ynka 15 två år efter händelsen, vilket har påverkat kroppen. Självmordsförsök igen för 3 veckor sedan. Ingen hjälp efter det.
Den hjälp jag får är att skita i min personliga hygien och kläder för att köpa ångestdämpande från svenska och utländska langare för att ibland ha så pass lite ångest att jag vågar gå till mataffären någon minut bort i sällskap av min pojkvän eller våga titta ut med huvudet vid balkongdörren. Två år sedan mordhotet mår jag så här. Är det rätt och riktigt?
Att sluta förskriva narkotikaklassade läkemedel, till vilket pris undrar jag? Kan det bli sämre funktion för en människa som ändå inte fungerar eller ens äter mat på egen hand pga ångest?