Hur mår svensk höger?

Ser vi till dagens konstellationer så är mandatfördelningen från valet 2018: 175/174.
Det skiljer alltså ett enda mandat.

Nu har denna mandatperiod förvisso varit väldigt speciell med pandemi och krig i öst men vi går någonstans ändå in i en valrörelse där kriminalitet, Nato och energi/kärnkraft (och det sedvanliga tugget om förfall) är stora frågor.

Nu pekar allt på ett oerhört jämnt val och vi kan mycket väl få fyra år till med röttgrönt samarbete. Vore inte detta, egentligen ett episkt fiasko av högern att då inte vinna ett (1) mandat när frågor som passar dem i stort dominerar valrörelsen?

Som blå väljare är detta vad som oroar mig inför valet, för om de inte kan vinna detta valet; vad säger det om (den bristande) slagkraften hos vår höger idag?

Högern är kraftigt försvagat idag.

Högern består av Moderaterna och Kristdemokraterna. Tillsammans har de bara drygt 20% av rösterna enligt de senaste opinionsundersökningarna.

Vänstern är betydligt större, men enormt splittrad. Vänstern består av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Sverigedemokraterna. Tillsammans har de omkring 70-75% av rösterna. Men de är som sagt enormt splittrade. Inget av de övriga vänsterpartierna vill ha med Sverigedemokraterna att göra. Centerpartiet vill inte ha med Vänsterpartiet att göra. Det vill knappt heller Socialdemokraterna, men de kan acceptera deras stöd. Trots enorm majoritet tillsammans så har de svårt att enas och få till en majoritet i Riksdagen.

Liberalerna står någonstans mittemellan, men frågan är hur länge de lyckas hålla sig kvar i Riksdagen?

Nu tänkte jag mer på blocken som så men skulle vi ta hänsyn till SD nu kanske inte är ett högerparti så blir det än värre ja.

Är dagens (reella) höger den sämsta opposition vi haft?

I modern tid, helt klart. SD är ju inte "höger", de har käkat upp den Svenska högern och gjort något annat av den.

Vi är stoltare än andra iallafall!

Moderaterna har idag tre eller fyra generationer av aktiva politiker och väljare inom partiet, med var för sig olika uppfattningar om vad det betyder att vara moderat och var partiet borde befinna sig i det politiska landskapet: jag antar att det ökar på förvirringen. Vi har

1. Post-2015-moderaterna, där många egentligen ser SD som en tänkbar koalitionspartner och tar migration, brottslighet och "anti-wokeness" som viktiga profilfrågor . men har svårt att kunna säga det högt pga tabuiiseringen av SD i media.

2. De nya moderaterna (2006): EU, avreglering, hög invandring och öppna gränser. På många sätt står man nära centern, utom i miljöfrågor.

3. Carl Bildt-generationen. För ett starkt EU, euron som valuta, låga skatter och starkt försvar - men inte nationalistiska på något sätt.

4. "Bohmanmoderaterna" - idag främst äldre väljare men säkert också en del yngre EU-skeptiker. Vill ha fortsatt frihandel med EU men kritiska till att Bryssel lägger sig i så mycket, och emot den höga nvandringen. Vissa beröringspunkter både med SD och med Uffes yngre moderater, men ofta mer EU-kritiska än dagens M.

Det är klart att när alla dessa ska samsas inom samma parti så blir det ofta interna slitningar och saker man inte vill diskutera högt.