"Finns det alltid i någon mening ett "svar" på frågor vi människor ställer oss?"
Inledningsvis uttrycker jag kortfattat en del om propositioner, eftersom att det är av relevans om man funderar på vad frågor och svar är.
Personligen lockas jag av olika skäl att acceptera den metafysiska tesen att påståendesatsers meningsinnehåll är
abstrakta propositioner. Propositionerna är nödvändigtvis existerande, okausala och varken mentala eller materiella (eller ens spatiala). (Det abstrakta tänks ibland vara
tidlöst i meningen att det är
atemporalt snarare än [nödvändigtvis]
omnitemporalt. Vad det mer exakt innebär, och om det är i en viss mening sant, är kontroversiellt.)
Propositionerna tänks ofta vara
primära sanningsbärare, medan sådant som övertygelser och påståendesatser blott är
sekundära sanningsbärare som förutsätter de primära för att själva kunna bära sanning. Jag är också öppen för att vissa propositioner saknar sanningsvärde, och är sådana att de
kommer att få ett.
När man gör sådant som att t.ex. fundera på något, undra något, eller fråga sig något,
riktar man sin uppmärksamhet mot en proposition.
När man frågar
andra något kan man tänka sig att man uppmanar dem till att både först rikta sin uppmärksamhet mot en relevant proposition, och därefter att avslöja vilken doxastisk attityd (t.ex. i form av en tro eller osäkerhet) de har däremot.
Men hur förhåller det sig nu med frågor och svar? Vilken sorts entitet är t.ex. ett svar?
Vad gäller
frågor kan man bl.a. göra en distinktion mellan å ena sidan frågor som
sanningsenligt kan besvaras jakande eller nekande, och å andra sidan de som varken kan sanningsenligt besvaras jakande eller nekande.
Oberoende av vilken sorts fråga man fokuserar på finns skäl till att tro att sanningsenliga svar åtminstone har ett nära förhållande till propositioner. Betrakta t.ex. den interrogativa satsen: "Är jorden rund?". I en viss mening kan ett svar tänkas komma i form av en förekomst av en sorts
ord, t.ex. svarsordet "ja". (Eller måhända att svaret är ett overbalt, somatiskt skeende i form av att man
nickar.) Men den som nyttjar svarsordet – förutsatt att det är
ärligt använt – håller propositionen jorden är rund för sann. Det skulle framgå tydligare om han i stället svarade med: "Ja, jorden är rund."
Betraktar man den (kvesitiva) frågan "Var är din bror?" är det nog oklart vad som är ett
passande svar därpå. Ett tänkbart (ganska dåligt?) svar är att t.ex. säga: "Någonstans", vilket innebär – om svaret är ärligt – att man håller för sant att ens bror är någonstans. Frågan har dock också
oändligt många andra sanna svar, men som görs till olika svar genom att ha olika specificitetsnivåer.
Det finns nog också flera frågor (eller mer exakt fråge
satser) som av olika skäl är misslyckade. En brist kan t.ex. vara att en frågesats subjekt
saknar referent. T.ex. kanske den som ställer frågan "Lever August?" misslyckas att, i kontexten han nyttjar frågan, referera till en viss entitet med det namnet. Och subjektet i frågan "Är kvinnan som är världens starkaste människa snäll?" lyckas inte referera till en entitet i verkligheten, eftersom ingen är både kvinna och den starkaste människan i världen. Dylika frågor vill jag inte räkna som
genuina frågor.
Det verkar som att det sanningsenliga svaret på alla genuina frågor alltid beror på propositioners sanningsvärden. Svarsord och svarssatser, som vi tänker oss
är svar, har ett väldigt nära förhållande till propositioner.
Citat:
Ursprungligen postat av
Bananboxen
Finns det ett svar på första frågan även om ingen levande känner till svaret? Eller existerar inte svaret alls? Det finns inget ja eller nej som svar innan vi vet?
Jag anser det vara rimligt att säga att det
finns ett sanningsenligt svar på frågan. Även om man tillåter bara ord och satser att räknas som svar finns ju sådana svar i form av
möjligheter även om de ej är realiserade.
Eventuellt att du t.o.m. tänker dig att vissa frågor
saknar svar på ett vis som också gör att deras relevanta påståendesatser, t.ex. "Det finns liv i universum utanför jorden.",
saknar sanningsvärde. En möjlighet för det är som sagt kanske att de
kommer att få ett sanningsvärde. (Själv vill jag inte acceptera t.ex. att det finns ett tredje sanningsvärde som kallas
obestämdhet.)
Det verkar också som att du till viss del funderar på om alla sanningar är vetbara eller inte. I mina ögon verkar många metafysiska påståenden vara ovetbara. (Huruvida det är möjligt med en entitet att ha förmågor för att erhålla kunskap därom kan man dock fundera på. Somliga tror ju att Gud är
allvetande.) Om sådant som
oavgörbarhet inom formella system får tänkas implicera en sorts ovetbarhet är måhända kontroversiellt, men ändå värt att nämna.
Även sådant som logisk empirism, och vissa av deras tankar om att syntetiska satser måste vara verifierbara eller falsifierbara för att uttrycka propositioner, uppfattas ibland som något vilket implicerar tesen att alla sanningar är vetbara. Själv-referentiell inkoherens är dock ett problem som drabbar flera olika av deras meningsprinciper.
En del av det du skriver får mig till att luta åt att du har någon idealistisk position, t.ex. i stil med George Berkeleys immaterialism. Enligt honom finns inga oförnumna ting.
Citat:
Ursprungligen postat av
Bananboxen
Svaret finns verkligen inte förrän vi tittar efter, och titta efter kan vi aldrig göra då universum är oändligt stort."
Varför menar du att vi
aldrig kan titta efter? Visst, om universum är
oändligt stort verkar det högst rimligt att man
inte kan empiriskt falsifiera att liv finns i universum. Antar man t.ex. att man är odödlig och att varje ny observation är av en ändlig del av universum, samt att den tar viss tid, så verkar det rimligt.
Vill man göra alternativa antaganden må påpekas att det finns vissa skäl till att tro att något sådant som t.ex. ens
observationshastighet inte kan vara oändlig, till skillnad från t.ex. ett universum. Ett universum kan uppfattas som en
samling, och vara oändligt i meningen att det inte har någon gräns för hur många dess (t.o.m. disjunkta) element är. Men skall man ange ett föremåls hastighet verkar det som om att man måste välja ett
visst element ur
mängden av oändligt många möjliga hastigheter. Varje element däri är dock ett ändligt tal. Att det finns en hastighet som är större än
alla andra hastigheter resulterar i en
övre gräns, vilket är oacceptabelt. Att det finns en hastighet som är större än vilken godtycklig hastighet som helst resulterar absurt nog i att den är större än sig själv.
Men av vilken relevans är
universums storlek för t.ex.
verifiering av påståendet att det finns liv i universum utanför jorden? Kanske att man har tur och lyckas verifiera påståendet utan några större problem? (Det är f.ö. kontroversiellt vad som ens är sinnesperceptionens direkta objekt.)
(Många all-satser – men inte alla – sägs vara overifierbara. Och i fallet med existens-satser gäller detsamma fast med deras ofalsifierbarhet. [Undantag involverar vanligen predicering av spatiala och temporala predikat.] Dessutom finns exempel på det som verkar vara varken eller, t.ex.: "Någon människa är odödlig." och mängdvis av metafysiska påståenden.)