"Vi uttalar oss inte om enskilda fall"

Någon fler än jag som är grymt trött på denna standardfras så fort några missförhållanden har uppdagat sig?

Exempel:

Mamma söker på akuten för sitt 7-åriga barn som har magsmärtor. Det görs en sporadisk undersökning av barnet som sedan skickas hem. Misstänkt magknip och får rådet att äta något laserande. Under natten avlider barnet av brusten blindtarm. Reporter ringer sjukhuset för en kommentar. "Vi uttalar oss inte om enskilda fall". Reportern; men vi har fått tillstånd från vårnadshavaren. "Nej, vi uttalar oss inte om enskilda fall...."

Eller någon cancersjuk som blir hemskickad med rådet att ta alvedon eller Ipren mot de hemska smärtorna som sedan visar sig vara cancer.

Kan gälla en diabetessjuk person som avlider i polisens arrest.

Ett barn som blir misshandlat.

Skolor som inte gör något åt mobbning.

Kort sagt missförhållanden i offentlig verksamhet och myndighetsutövning, vård m.m. som har brustit.

Är så himla trött på att ansvara ska gömma sig bakom detta "vi uttalar oss inte om enskilda fall..."

Kort sagt - alla fall är enskilda, så de uttalar sig inte om hanteringen hur fel den än varit.

Varför accepterar pressen och andra personer dessa standardsvar?

Simpelt, de får enligt lag inte uttala sig om enskilda fall.
99% av alla snyfthistorier du läser får du ju bara ena sidan och ofta långt från sanningen.
Media vill dessutom inte att det offentliga skall berätta vad som faktiskt hänt får då tappar de 99% av sina gnäll på myndigheter/snyftartiklar.

Vet inte om det är så enkelt. Har ibland hört att privatpersoner som hamnat i kläm har givit skriftligt medgivande till reporter att motparten får uttala sig. Då kan man höra viss stress från pressansvarig på andra sidan luren; "men vi har som policy att inte uttala oss om enskilda fall...". Vilket då innebär att de aldrig uttalar sig om något i förlängningen eftersom alla händelser var för sig är enskilda. Bekvämt förstås.

Journalister har ett enkelt jobb kan redovisa hur beslut slagit efter en tid svårare att fatta rätt beslut när frågan är uppe, många parametrar att ta hänsyn till och förutse händelser.

Det där är helt fel. Om de får tillstånd av den drabbade, alltså den vars rättigheter sekretessen är till för, så får de självklart uttala sig.

Handlar endast om hittepå-policies och står i bjärt kontrast med både offentlighetsprincipens grundtanke och olika institutioners ansvar.

Däremot är det förstås inte särskilt svårt att som journalist omformulera frågan så den blir generell, men aktuell för det specifika fallet och sedan i sändningen eller artikeln väva in svaret.

Vi bör dock ha ett långtgående tjänstemanna-ansvar så de som borde straffas också blir straffade.

Låter som kapitel 1 i offentliga sektorns handbok "Hur man mörkar sin inkompetens och döljer sina misstag." Men i det exempel du nämner verkar det ändå motiverat. Det är värre när det används som standardursäkt när man blir påkommen med något fuffens som inte tål dagens ljus.

Ja så är det. De är obekväma och vill inte förklara sig.

Nja, nu finns det ju åtskilliga fall där den enskilde hävt sekretessen och myndigheten eller förvaltningen ändå vägrar säga något, alternativt babblar något intetsägande. Det är ett verkligt problem att det är nära nog omöjligt att ställa befattningshavare till svars - inklusive press - annat än genom tillsynsmyndigheternas anonyma granskning och i princip aldrig svidande reprimander.

Jag är även trött på att när dom till slut TVINGAS svara så blir det ofta : "Vi har brustit och vi kan bara beklaga."

Som i fallen med personal på SiS som har sex med tvångsintagna tjejer (minderåriga). Alltså tjejer som SiS ansvarar för att ge god omsorg och vård.
Dessa barn är med tvång fråntagna sina föräldrar och SiS har 100% ansvar för dom.

Men tänk om jag som förälder sätter på min minderåriga dotter. Hon anmäler detta för Polisen och mina enda ord till Polisen är :

"Jag har tydligen brustit i mitt faderskap. Det är inte OK. Jag kan bara beklaga det inträffade och lovar utbildningsinsatser för mig själv för att förhindra att detta upprepas. Men vi ska komma ihåg att det är svårt att förhindra att saker händer i en familj. Att uppfostra en dotter är någonting som utmanar mig."

SiS kommmer undan med ovanstående. Juh!

https://sverigesradio.se/artikel/sar...d-sis-anstalld

Ofta handlar det dock om mer än en drabbad. Sekretessprövningen måste göras i förhållande till alla personer som förekommer i utredningen. Ofta är det små barn inblandade, och myndigheten måste tänka på huruvida de kan lida men av att informationen lämnas ut.

Nej. Sekretessen gäller även då. Det är inte patienten som bestämmer om något blir offentligt, det är sjukvården.

Pressnissar har dessutom inte tillgång till journaler så de kan faktiskt inte säga något. Legitimerad personal håller käften för att inte bli av med legitimationen.