Israel. Tel Aviv. En rockbar på Allenby street. 2018. De första dagarna i november. Jag drack Jameson eller Stolichnaya. Det var mer morgon än natt och jag hade i en veckas tid gjort oräkneliga anfall mot min lever, med barhyllornas billigaste spritdrycker som vapen. Genom den täta tobaksröken styrde en man fram till mig på tydligt rundade fötter.
Med bred brittisk dialekt, en sån som bara kan komma ur de tandlösa munnarna på kolgruvarbetare som för länge sedan gjorde sitt sista skift och nu bara gräver sin egen grav, frågade han om jag var svensk. Jajjebus, svarade jag. Att svaret skulle innebära problem visste jag redan. Mycket riktigt. Mannen, som inte bara liknande gruv- eller fabriksarbetare i sitt tal utan även till alla aspekter av sitt utseende, öppnade sin med tänder tunnsådda käft och började som i konvulsioner förmedla sin bestämda åsikt om det överjävliga Sverige och de ännu överjävligare svenskarna. Ett riktigt skitland bebott av rövhattar. Så det så. Dessa var dessutom särskilt koncentrerade till Sundsvall.
Där någonstans förstod jag att den svajande personen framför mig inte förmedlade generella fördomar utan faktiskt bar på egen erfarenhet från mitt kära hemland. Nyfiken som jag är påbörjade jag en utfrågning av min nyfunne brittiske bekantskap.
Gudarna ska veta att det inte var lätt. Mina sinnen var grumlade av innehållet i många immiga glas. Lägg därtill att britten, med hatet mot Medelpad och Sverige lysande i ögonen, gjorde goda försök att ge mig på käften samtidigt som han efter bästa förmåga svarade på frågorna som jag ropade ut medan jag baklänges navigerade runt lokalen för att undvika att komma inom hans nävars räckhåll. Eller ja, jag tror att han försökte slå mig. Eller i alla fall få grepp om mig. Det var inte läge att ta reda på hans vidare intentioner. Mannens koordinationsförmåga var, till min absoluta lycka, negativt påverkad av alkohol och/eller annat. Så även hans tal, som ju redan innan var allvarligt skadeskjutet.
Vartannat ord var cunt. Vart tredje var faggot. Däremellan kom andra ord som tillsammans bildade en berättelse om hur han varit professionell fotbollsspelare och någon gång i mitten eller slutet av 90-talet kommit till Sundsvall för att spela för GIF:arna. Hur länge han varit där uppfattade jag inte eller har glömt bort. Men utfärden till Västernorrland hade avbrutits abrupt och det var därför han var så jävla arg. På Sundsvall och Sverige. Och Giffarna. Något hade hänt. Därefter hade han, möjligtvis på långa omvägar, slutligen hamnat i något av de israeliska lagen och avslutat sin karriär där.
Så långt hann vi innan jag såg den långhårige ryskättade dörrvakten, vars kampsportsaura lyste som en fyrbåk, dök upp bakom brittens axel och hanterade situationen. Jag fann det bäst att vända ryggen till eländet och istället beställa en flaska Gold star av Gali i baren. Så skildes min och brittens vägar och jag såg honom aldrig igen. Men ibland har jag funderat på vem han var.
Så därför skriver jag den här tråden. Någon gång på nittiotalet spelade en britt i GIF Sundsvall. Senare spelade han i Israel. Jag kan inget om fotboll men jag gissar att antalet utländska spelare inte var så fasansfullt stort i Sverige då. En ytterligare ledtråd är att han inte fick vara kvar i laget, på grund av en konflikt eller någon annan händelse. Hans temperament skulle kunna skvallra om att det var självförvållat.
Att han var kvar i Israel nu långt efter karriären kan betyda att han har judiskt ursprung, men det behöver inte vara så eftersom man kan få uppehållstillstånd och medborgarskap via äktenskap.
Någon som följt GIF Sundsvall sedan den tiden kanske har uppslag som jag kan forska vidare i?
Tack på förhand.
Med bred brittisk dialekt, en sån som bara kan komma ur de tandlösa munnarna på kolgruvarbetare som för länge sedan gjorde sitt sista skift och nu bara gräver sin egen grav, frågade han om jag var svensk. Jajjebus, svarade jag. Att svaret skulle innebära problem visste jag redan. Mycket riktigt. Mannen, som inte bara liknande gruv- eller fabriksarbetare i sitt tal utan även till alla aspekter av sitt utseende, öppnade sin med tänder tunnsådda käft och började som i konvulsioner förmedla sin bestämda åsikt om det överjävliga Sverige och de ännu överjävligare svenskarna. Ett riktigt skitland bebott av rövhattar. Så det så. Dessa var dessutom särskilt koncentrerade till Sundsvall.
Där någonstans förstod jag att den svajande personen framför mig inte förmedlade generella fördomar utan faktiskt bar på egen erfarenhet från mitt kära hemland. Nyfiken som jag är påbörjade jag en utfrågning av min nyfunne brittiske bekantskap.
Gudarna ska veta att det inte var lätt. Mina sinnen var grumlade av innehållet i många immiga glas. Lägg därtill att britten, med hatet mot Medelpad och Sverige lysande i ögonen, gjorde goda försök att ge mig på käften samtidigt som han efter bästa förmåga svarade på frågorna som jag ropade ut medan jag baklänges navigerade runt lokalen för att undvika att komma inom hans nävars räckhåll. Eller ja, jag tror att han försökte slå mig. Eller i alla fall få grepp om mig. Det var inte läge att ta reda på hans vidare intentioner. Mannens koordinationsförmåga var, till min absoluta lycka, negativt påverkad av alkohol och/eller annat. Så även hans tal, som ju redan innan var allvarligt skadeskjutet.
Vartannat ord var cunt. Vart tredje var faggot. Däremellan kom andra ord som tillsammans bildade en berättelse om hur han varit professionell fotbollsspelare och någon gång i mitten eller slutet av 90-talet kommit till Sundsvall för att spela för GIF:arna. Hur länge han varit där uppfattade jag inte eller har glömt bort. Men utfärden till Västernorrland hade avbrutits abrupt och det var därför han var så jävla arg. På Sundsvall och Sverige. Och Giffarna. Något hade hänt. Därefter hade han, möjligtvis på långa omvägar, slutligen hamnat i något av de israeliska lagen och avslutat sin karriär där.
Så långt hann vi innan jag såg den långhårige ryskättade dörrvakten, vars kampsportsaura lyste som en fyrbåk, dök upp bakom brittens axel och hanterade situationen. Jag fann det bäst att vända ryggen till eländet och istället beställa en flaska Gold star av Gali i baren. Så skildes min och brittens vägar och jag såg honom aldrig igen. Men ibland har jag funderat på vem han var.
Så därför skriver jag den här tråden. Någon gång på nittiotalet spelade en britt i GIF Sundsvall. Senare spelade han i Israel. Jag kan inget om fotboll men jag gissar att antalet utländska spelare inte var så fasansfullt stort i Sverige då. En ytterligare ledtråd är att han inte fick vara kvar i laget, på grund av en konflikt eller någon annan händelse. Hans temperament skulle kunna skvallra om att det var självförvållat.
Att han var kvar i Israel nu långt efter karriären kan betyda att han har judiskt ursprung, men det behöver inte vara så eftersom man kan få uppehållstillstånd och medborgarskap via äktenskap.
Någon som följt GIF Sundsvall sedan den tiden kanske har uppslag som jag kan forska vidare i?
Tack på förhand.
