Hemska sista ord till en avliden närstående?

Någon som sagt typ: "Jag hatar dig, hoppas du dör" till ett syskon eller en förälder som sedan plötsligt dött innan man blivit sams igen? Vägrat tala med en svårt sjuk förälder som dör och önskat att man förlåtit så han/hon kunnat dö i frid. Hur känns detta? Har ni några erfarenheter?

Hade en kollega som gick in till sin farsa som låg för döden (cancer) och sa ”där ligger du din jävel, ha det bra” och sen gick ut ur rummet.

Tydligen var det både fysisk misshandel och alkohol inblandade i hela uppväxten.

Personligen har jag en liknande uppväxt och hur hemskt det än låter så inväntar jag bara mitt arv den dagen det kommer (och får gärna komma så snart som möjligt)
Kommer det bli en begravning ska jag säga vad jag tycker om alkisen, som ett sista ord. Har dock svårt att tro att jag ska besöka idioten.

Det bästa/minst smärtsamma gällande folks bortgång är att inte vara sams sista tiden. Ju fler vackra minnen och sämja du skapar desto svårare kommer sorgen att bli.

Har gått i terapi klart, så behöver inte säga något till någon. Däremot har jag ångest för att jag höll mig borta från min morfar de sista tio åren av hans liv. När han väl gick bort kändes det hemskt.

Då är det väl bäst att aldrig ha några relationer någonsin under hela sitt liv. Så att man slipper sakna något sedan.

Det påstod jag inte men de senaste åren när folk ska skiljas eller gå bort är det bäst för ens eget välbefinnande att dra sig undan emotionellt förutom rent praktiskt för att stötta.

Nej men jag har tänkte just på detta tema för en lång rad år sedan. Brukar fantisera ihop scener när jag har tråkigt. Personligen blir jag hämmadvoch tyst som en mus vid svårt sjuka människor på dödsbädden. Jag hoppas att de som får fram något fokuserar på det ljusa och positiva så att den som dör får dö värdigt även om han/hon var en skitstövel under sin levnad. Men temat är intressant och känsloladdat!

Säkert ganska hemskt

Ångrar att jag inte sa "dö gubbjävel". Men ärvde pengar- tackade faktiskt gubbjäveln.

Det värsta jag har hört var när en präst-jävel sa på begravningen:”Det är för sent att bli kristen när man är död”!

Till saken hör att den döde var religiös, men det sårade de anhöriga mycket ändå.

Jag var jävligt nära att resa mig, hoppa ur bänken och gå fram slå ned den fule lille låghalte präst-jäveln som kom i en ful rund hatt till kyrkan. Jag dagdrömde i kyrkbänken om att avsluta det hela med att vrida runt klacken i garnityret på idioten. Men som tur var behärskade jag mig, vi nordbor har impulskontroll.

Men det var riktigt ”gött” att som högavlönad gå ur kyrkan senare. Den urträdesansökan fick jag riktigt tjata igenom, den ”glömde de några månader”, jag förstår att jag finansierade några träskallar på kyrkoskatten.

En släkting till mig vägrade förlåta sin far på dennes dödsbädd. Denne förbannade och sa åt sin far att han skulle brinna i helvete allt detta sas lugnt och sansat men med största allvar. Jag var med och bevittnade detta. Några timmar senare så dog skitstövlen.

Bakgrunden är att hade förekommit fysiska, psykiska och sexuella övergrepp från fadern.

När gubben hade dött så gick vi ut och firade.

I efterspelet i det hela så vägrade prästen att hålla ett tal på begravningen. Min släktning som var ende arvinge sa att prästen vägrade nämna hans främsta bedrifter i sitt liv som var övergreppen. I och för sig spelade det ingen roll för som ett sista åtgärd såg min släkting till att farsan fick förnedras en sista gång med att ingen kom till begravningen.

Säg det för fan innan.. Du kommer ångra dig annars.

Om du är rädd för arvets skulle så, fy på dig...