Fyrabarnsmamman Mariam har inte råd med mat till barnen, bidragen räcker inte till..

Det låter inte helt orimligt heller. Men någon hund ligger här begraven.

Jag förstår att som vänster/sosse/miljöpartist är svårt att ta till sig denna typ av fakta. Men all information om vilka bidrag det handlar om och hur de räknar finns i källan till denna artikel som nu tyvärr göms bakom betalvägg på Expressen/GT. Men det är helt vanliga bidrag som summerar upp sig på detta sätt om du har rätt antal barn, är skiljd (på pappret åtminstone) samt arbetslös.

Om du ifrågasätter fakta så är det bara att börja prenumerera på Expressen och söka upp artikeln

Se mitt andra svar. Men om jag minns rätt var det bostadsbidrag, flerbarnstillägg och ett bidrag till jag inte minns namnet på. (Kan ha varit kopplat till att hon var ensamstående). Sen var det så klart vanliga barnbidraget.

I alla fall mer bidrag än vad en average svenne bara kan drömma om att få ut i lön efter skatt varje månad

Jag "arbetar" med invandrare och vet ungefär vad de får. Bostadsbidraget och barntilläggen är inte så himla mycket. Du kan läsa om det på sidan om etablering.

Många hade nog föredragit att ha det så, men soc skulle aldrig göra det, det blir för tidskrävande för dem.

Skulle gissa att det framöver ändå delvis kommer bli så.

Vi kan inte häva ut kontanta pengar till folk som denna kvinna Mariam, som plötsligt inte har pengar över till mat. Det har aldrig varit tanken med bidragen, mat till barn och vuxna var liksom prio ett när bidragen beslutades. Gör man som denna Miriam, av med bidragspengarna så att man inte har pengar kvar till mat, är det naturligtvis rimligt att samhället ser över hur bidragen disponeras och delas ut.

Om vi inte kan minska bidragen pga politiska regler kring minimistandard för barnfamiljer, måste vi istället se över hur vi allokerar nyttjandet av bidragen.

Det SKA helt enkelt vara bökigt och så oattraktivt som möjligt att som arbetsför leva på bidrag.
Det MÅSTE finna en morot för att istället motiveras att försörja sig själv.

En väg dit är att man som arbetsför bidragstagare helt enkelt inte får kontanter att köpa vad man vill för. Alla bidrag blir istället insatta på kort och öronmärkta för basala livsbehov.

Det är inte så svårt att införa ett kort som laddas med pengar och gäller i angivna närliggande matbutiker.
Inte heller är det komplicerat att låta Soc. direkt betala hyran, hemförsäkringen, busskort, el-räkning, TV-licens, telefonavgift, mediciner, sjukvård, tandvård - det sker dessutom i vissa fall redan idag.
Detsamma gäller kläder - ett kort för att köpa barnkläder i angivna butiker för en viss angiven summa per kvartal. Även för vuxenkläder är detta naturligtvis fullt möjligt.

Visst, det skulle säkert försöka fuskas, men om ex kläder lämnas tillbaks sätts pengarna ändå in på samma kort igen.
Men vi skulle antagligen inte ha barn som går hungriga efter bara en smörgås som omnämns i reportaget. Sannolikt skulle också fler känna att bidragsberoendet är något de vill ta sig ur för att få större frihet i livet.

Precis det som samhället ju vill eftersträva. Gissningsvis är den något mer omständliga arbetsbördan för Soc.väl värd den samhällerliga stora vinst detta på sikt kan ge.

Sådana där kort finns redan för övrigt. Men även i vissa fall har jag i arbetet bett om liknande åtgärder, men soc vill inte det. Då får man isåfall be om god man/förvaltare, och det krävs en del för att få det. Vi lever inte i en diktatur.

Vi hade aldrig sett reportaget om Mariam om hon hade fått ett kort med insatta matpengar istället.
Då hade hon dels kunnat se vad hon tidigare hade köpt - nu förstod hon inte hur pengarna kunde vara slut - och dels hade hon inte kunnat bränna pengarna på annat än ätbara saker.
Gissningsvis har Mariam kommit hit som invandrare/flykting.

För någon som kommer hit som flykting och till skänks utan motprestation, av samhället får bostad med västerländsk standard utrustad med vitvaror, TV, telefon, skola utbildning, barnomsorg, SFI, sjukvård och livsförsörjning med mat och kläder - borde det inte anses som att ”leva i en diktatur” om samhället samtidigt skulle kontrollera att de givna tusentals kronorna varje månad går till de saker bidragen är avsedda för.

Just i Mariams fall hade dessa tusentals kronor tydligen redan tagit slut och hon visste inte hur hon skulle få ihop till mat. Bidragen är naturligtvis inte tänkta att skickas hem till släkten i ursprungslandet eller gå till smink, hårfärgning och skönhetsingrepp.

När arbetsföra personer väljer att leva på bidrag från andras jobb är det naturligtvis fullt rimligt att de inte har samma frihet att köpa vad de vill - som den som tjänat ihop sina egna pengar.
Bidragsberoende arbetsföra personer ska naturligtvis inte fritt kunna handla vad de vill för bidragen.
Man SKA naturligtvis inte kunna leva på samma sätt som de som jobbar, inte ens som någon med lågt betalt jobb. Även om bidragen är lika stora som för en låginkomsttagare måste det finnas en kännbar skillnad - ex. att man inte fritt kan handla vad man vill för bidragspengarna.

Det måste helt enkelt finnas många och tydliga nackdelar och o-frihet för den som är arbetsför men inte vill jobba. Så att det finns skäl att välja att istället försörja sig själv.
Att öronmärka bidragspengarna i form av laddade ”matvarukort” eller ”klädkontkort” samtidigt som Soc direkt betalar den bidragsberoende personens fasta grundutgifter är sannolikt ett bra sätt att inskränka friheten men samtidigt tillåta en adekvat materiell levnadsstandard.

Fast nu läser du inte vad jag skriver överhuvudtaget, det är inget socialtjänsten vill utföra, inte ens om man ber om det.

Socialtjänstens anställda och chefer ska naturligtvis inte kunna uppge att ”de inte vill” !
För vems skull och vems pengar tror de att de jobbar på Soc?
Det är inte heller Soc anställdas pengar de delar ut - det är skattebetalarnas.
Som läget numera ser ut räcker inte pengarna till för att dela ut till alla som vill bli försörjda. Då måste vi strama åt och jobba hårt för att fördela bidragsresurserna så de används adekvat till rätt saker och samtidigt försöka minska antalet personer som lever på bidrag.

Ett sätt att se till att någon inte använder bidragen till fel saker och sedan som här medverkar i reportage om att bidragen inte räcker till mat, är att samhället tar över fördelningen av vad bidragen ska användas till. Exempelvis med ”marvarukort” eller matkuponger. Att ordna detta åligger naturligtvis den institution dvs Soc. som administrerar och delar ut bidragen.

Om Soc vägrar delta i upprensning av bidragsträsket som samhället håller på att drunkna i, får vi väl lagstifta och ge politiska direktiv om detta. Att införa ”matkort” etc istället för kontanta pengar ger både fördelen att kunna styra upp bidragen bättre och skapar samtidigt ett incitament hos bidragstagarna att försörja sig själva.

Det är en väldigt bra lösning. Även om Soc.anställda suckar över att det blir något mer jobb och sannolikt inte lika positivt trevligt att dela ut tusentals kronor i kontanta summor till höger och vänster längre.